Det blev Gyllene Tider igår.

Det skulle ha kunnat bli regn, vilket förstört hela konserten.

Det skulle ha kunnat vara tråkigt.

Eller kanske inte tråkigt, men mestadels låtar jag inte tycker så mycket om.

Men det blev varken regn eller tråkigt. Det blev jättebra!

Fin och solig kväll, jag var på strålande humör där på Mariebergsskogen, bland gamla och nya vänner.

Och Gyllene Tider gjorde det toppenbra. Som på beställning av Bea Wiik spelade de en härlig blandning av gamla och nya låtar. "Vi lämnar er inte utan att ha gett er Sommartider" sa Gessle nå'nstans där i slutet, och hualigen; utan Sommartider hade Karlstad ALDRIG överlevt!!! :-)

Han var himla läcker, Gessle, dessutom, som vanligt svartklädd och mycket mörkare än jag trott, och åldern tyckte jag helt charmigt satt sina spår på honom, med. Liksom på alla oss andra (vanliga dödliga).

Proffs också, verkligen, på sin sak. Det kan nog inte en enda svensk säga emot, vilken musiksmak man är har.

Gessle kan sin sak.

En låt spelade de, sedan kände jag hur en migränattack var på G, jag reagerade antagligen på den höga ljudnivån, i kombination med min egen uppspelthet... eller vad heter det?

Så det var bara att plocka fram medicinen, som alltid finns med i lilla handväskan, svälja och hoppas att det skulle ge med sig. Det gjorde det, men någonstans har jag FORTFARANDE lite dova spänningar där uppe i bollen.

... Fast det var alldeles alldeles underbart. Igår. Verkligen SOMMAR med Gyllene Tider, topphumör och goda vänner på Mariebergsskogen.

Har haft en toppendag med några toppenvänner. Tipp-topp-itopp-hopp!

Aaa... på riktigt, alltså. Inte så där på Facebook-ytan, utan det har varit en trevlig dag. En sådan där dag man minns... Fika; frukt och kaffe (och chips) på Sayrans baksida, alldeles mot skogen i julihettan. Underbara vänner: Laurence o Lotta och så Sayran förstås, med sin lille nye Lilleman. Oscar. Sååå söt! Innerliga samtal med vänner jag vet- alltid finns där.

Sedan långpromenad, kattvakt åt släktingar. Inget bad idag. Jag har fortfarande inte badat i Sverige än i år, bara i en tempererad pool. Och så i Mare Nostrum  mitt älskade Paradis.

Jag är en riktig badkruka, badar inte gärna i Sverige, men nu har det varit så varmt, så nu börjar det bli tid för ett dopp.

Filmen "Skicka vidare" går i bakgrunden. Har sett den förut och den är att rekommendera. En bra film med budskapet "Sänd en god gärning vidare- Ge det du får av mig- vidare, till någon annan."

(Eller om det är att en gärning ska bli tre, minns ej riktigt).

För övrigt är jag inne i en sentimental period över allt jag ser; blev t o m tårögd när jag såg på Anna Skipper igår. =) Kostcoachen.

Det där är ju bara sååå rörande, folk som vänder en stek och lyckas med det ingen förväntat sig.

Över huvud taget rörs jag av situationer där människor verkligen kämpar, kanske för det som för andra människor är helt självklart, som biter ihop och sliter och drar- och som slutligen når sina mål.

Ett mål som är så mycket värt just för den personen, men som för en annan inte betyder ett dugg.

Små gula, obetydliga men lysande maskrosor som funnit sin väg genom den hårda asfalten, med solen i sikte- trots att det egentligen är omöjligt för dem att växa där. Men de växer ändå.

Guld åt alla Er därute som knegar och sliter och drar, långsamt, långsamt, i uppförsbacke och motvind emellanåt- men som aldrig ger upp.

Låt aldrig ljuset slockna!!!

En dag vänder vinden. Jag lovar.

Solen är ljuvlig! Ger så mycket kraft och energi.

Men jag ska berätta en hemlis: När man varit ute och rest och ser jämnåriga som lever vid sydligare breddgrader, ser man att deras hud ser mycket äldre ut, än vår uppe i norr. Solen sliter något oerhört på huden... Det är väl sol och rökning som är de värsta bovarna om man känner för att se gammal och sliten ut i huden.

Våra ljusa hudar är dessutom inte tänkta för samma mängd sol som sydeuropeernas, så det blir om möjligt ännu värre för oss när vi steker oss. Malignt melanom (hudcancer) ökar och ökar också- som en resopns på vad vi gjort mot ozonet.

Jag säger som Gubbfan sa vid ett tidigare tillfälle: Att vara bränd av solen är inte att vara fräsch- när man vet vad för stark sol gör mot oss.

Bevara dig väl i sommar! Förhoppningsvis har du ännu ett litet tag kvar att leva... Onödigt att slita ut allt på en gång! =)

Stekt av solen = Inte längre detsamma som att vara sund.

Sommaren går så rysligt fort. Och det är svårt att säga "Ta vara på allt" för hur man än försöker ta vara på timmarna svinner de snabbt, så snabbt. Jag har alltid tyckt att det här med tid är en knepig fråga. Man vill alltid ha MER av tiden, men allt är utmätt. Sommaren är ett par månader och hur man än försöker, kan man inte förlänga den. Så mycket man vill göra...

Det är ju så subjektivt det här med syn på tid också. Jag t ex, får sällan långtråkigt, hur jag är gör. Jag tycker alltid att allt går fort och skulle gärna vilja ha mera tid till det mesta. Sedan finns det andra som har det "långsamt". Jag förstår knappt ordets innebörd, mer än att jag förstår att det finns människor som ser på det här med tid på ett helt annat sätt än jag, uppenbarligen. Visst kan jag förstå begreppet; kan tycka att vintern är lång, då jag inte tycker om vintern, men jag tycker ändå veckorna rusar och kvickt blir till månader.

Det ruskigaste av allt ät ju ändå att den här lilla tiden vi går på jorden också är utmätt- och det här är allt vi har, allt vi får. Det är inte många år om man ser det i ett större perspektiv, vi knatar runt här. (Även om jag tror på reinkarnation, är det ju bara en gång jag går i just den här kroppen- och även om jag tror att själen lever vidare in i evigheten, kommer det ju aldrig att bli JUST SÅ HÄR igen.)

Alldeles för stora tankar för att man ska linda in sig i dem för hårt.

Men det är ändå värt att låta sig påminnas emellanåt. När man klagar över det ena efter det andra: Om så lite som hundra år, är du inte längre kvar.

"Så minns att snart klämtar klockan för dig, ding-ding-dong

...Men inte hindrar det alls

att du är glad och ger hals

så kläm nu i en verkligt sju-sjungande vals"

Idag är ingen vanlig dag

Idag är bloggens födelsedag

Hurra hurra hurra!!!

Idag fyller Beabloggar 4 år.

Satt vid datorn en sen kväll, den 12 juli 2009 och kom plötsligt och helt impulsivt på att jag skulle starta en privat blogg.

Jag, några kollegor och elever hade något år tidigare startat en blogg för mitt dåvarande jobbs räkning- en skola som nu tyvärr är nedlagd och bloggen borttagen sedan länge.

Jag blev snabbt Åsfjärdenbloggens (skolan hette så) flitigaste skribent; jag gillade verkligen det där /(här) sättet att skriva, men längtade efter att ta ut svängarna lite i mitt skrivande; plocka av mig lärarkostymen och fläka upp lite mer personliga tankar... och där föddes mitt skötebarn; min älskade terapi, min leksak för svensklärarens privata språkbruk, som i en privat blogg inte nödvändigtvis måste vara helt korrekt... , min dokumentation för framtiden: för mig själv och mina barn, mitt sätt att fånga ögonblicket- och bevara det för all framtid (eller så länge bloggen kan nås). Ett av mina sätt att hantera ilska, gäldje, sorg.

  Grattis lilla Beabloggar

Jag brinner för dig =)

Kommer alltid brinna för skrivandets konst

och Tack till Dig som läser just nu för att Du att del av mina tankar!!!

Idag blev jag plötsligt på urkasst humör. Jag har sådana där dalar emellanåt. Utom när jag skriver på Facebook förstås. Där är jag konstant lycklig. Eller... just det, jag har ju ingen Facebook längre- kanske en av orsakerna till att jag tagit bort det. ZzzZZZ (Snark) : Så intressant är det att ta del av alla perfekta liv. När vissa berätta hur underbart allt är får jag nästan lust att skriva: "Ojsan, jag rapade så där rejält nu... RAAAAP!!! Å du har städat huset och bakat fina bullar du, ja?"

Omoget (av mig alltså)?

-Jag vet. Så därför säger jag ingenting. Så har jag ingenting sagt.

I alla fall... Jag blev på urkasst Häxan-Surtant-humör tidigare idag. Vad jobbigt det är, när man plötsligt bara blir grinig. Då har jag ett bra tips: Träna!!! Aldrig blir träningen så effektiv som när man kör in aggressiv hårdrock i öronen och bara KÖR. Jag var först ensam på gymmet i värmen, svetten rann och jag var bara förbannad. Efter en stund kom en karl in och ställde sig i maskinen bredvid, han sneglade på mig där jag körde fram och tillbaka med HÅRDA tag i min roddmaskin. När jag sedan lyfte tyngder upptäckte jag plötsligt att jag verkligen kört slut på mig. Så till den grad att jag med darrande händer (fick ta till BÅDA händerna!!!) hade problem att lyfta tillbaka tyngden igen.

Endorfinet gjorde sitt i min ilskna kropp och jag gick ut ur träningslokalen- om inte glad, så i alla fall mindre ilsk.

Nu ska vi ha lite filmtajm här.

Jag är intresserad av människor. Av mänskliga relationer- och jag vill nog påstå att det här med relationer (syftar nu inte enbart på relation= man+kvinna utan alla typer av mänskliga relationer) är bland det svåraste som finns.

Personligen är jag en typ som relativt lätt knyter kontakter, och får nya vänner, vilket också kan vara av ondo- jag rensar också lätt bort dem som stjäl av min energi. Jag har INGET alls till övers för energisugare- jag spar hellre min kraft och ger den till Dem som förtjänar den. För världen av full av fina människor.  

Eller, ja... kanske inte full, men det finns en del pärlor här och där. Faktiskt några stycken runt omkring mig. :-)

Eftersom jag nu skriver om relationer- blir det genast ett känsligt ämne- och jag vill därför poängtera att jag skriver rent allmänt nu. INTE om mig själv och mina egna relationer; dem kan jag inte fläka ut här... Det har jag ingen rätt till.

Jag läste nyligen en intervju med Pernilla Wahlgren (jag är inget större fan av hennes artisteri, men jag läste om hennes mammaskap och då kom också en relation in i bilden). Hon berättade att hennes siste karl hade utnyttjat henne: Trots att han varit otrogen förlät hon gång på gång för att hon så gärna ville att det skulle vara bra- och att de skulle vara en familj. Karln förlorade respekten för henne, allt eftersom tiden gick, han fortsattte så klart med sina affärer- och Pernilla kunde bara stå där och se på, allt medan livsgnistan dog och hennes självförtroende försvann.

Det hon berättar påminner lite grann om det här med kvinnomisshandel (kan för övrigt vara tvärt om: kvinnan slår mannen, men det är väl mer dolt i mörker pga att det anses ÄN mer skamligt att som man bli slagen, än tvärtom.)

Det är hemskt enkelt att stå på läktaren att tala om hur andra ska göra, men jag väljer att uttala mig i alla fall. Jag har sett för mycket.

Gå vid första slaget!

Ta hjälp om Du inte klarar det själv- Han/Hon kommer med all sannolikhet inte att förändras.

Även om du älskar honom (eller tror dig göra det) är han/hon inte värd förnedringen, den nedsmutsade självbilden.

Nu kan jag låta hård, men Du blir bara trampad på om Du själv tillåter det.

Det är Du som bestämmer om någon ska få tillåtelse att trampa på Dig, inte någon annan.

Må Du alltid hitta kraften att återta den position Du förtjänar, i ditt liv, den som solen- och inte en satellit som kretsar kring någon annan.

Må Du alltid vara solen i Ditt eget liv; det är bara Du som kan vara det.

Vad är väl ett citronträd på Cypern

mot en sommarkväll i Karlstad?

Kvällarna är sååå långa och ljusa här.

Helt otroligt, egentligen. Tänk att solen lyser nu, fast klockan är över nio på kvällen!

Här uppe i Norr lånar vi rejält nu...

Av ljuset.

Vi betalar surt tillbaka framåt november... då dagen knappt vaknar vissa dagar.

Och novemberlovet är det mest efterlängtade på hela året. Då lullar vi omkring som gäspande mumier. :(