Lagen om alltings förjäklighet- när allt som rimligtvis kan gå snett, gör det.

Helt otroligt, hur det kan bli ibland. Som en rad dominobrickor, där den ena brickan välter den andra, som välter hela raden. Och där står man, mitt i röran- och undrar var man ska börja?

Morgonpromenad. Sååå ljuvligt ute nu.

Vackra Sotis.

Gabbe äter kurdisk soppa.

Det smakade pyton, tyckte jag. Inte Gabbe.

Fann en gammal tidning när jag flyttade. 1994. Vilken j-a egokick att vara med i tidningen så där. Fast jag var nog för förvirrad för att fatta det. Bea leker Marilyn Monroe ;-)

Jag visste att jag spelade rysk roulette. Fastän jag hörde den inre rösten gång på gång: "Du vet vad du har att förlora- vill du ändå gå vidare?" tvekade jag inte. Och priset var högt.

Jag borde ha lyssnat på min intuition som hela tiden sa att något var fel; inte gick rätt till. Jag slog bort mina misstankar, lät mig dras in en behaglig dimma av illusioner. En väv av falskhet och lögner, jag tror knappast ett ord av det du sa var sant. Jag satsade mina kort- och förlorade. Du också. Ingen av oss gick segrande ur spelet. Vi spelade rysk roulette- och ingen av oss vann.

Det spelar ingen roll längre, egentligen. Jag har förlorat mina kort, men byggt upp allt på nytt. Vägen var lång tillbaka. Allt är för länge sedan glömt, men jag påminns ibland. Tittar ner och ser ärren efter såren. Ärren jag alltid kommer att bära med mig. Ärren som talar om att jag överlevde. Ärren som berättar att jag reste mig igen.

Jag önskar jag var rik.

I så fall skulle jag köpa tid. Jag skulle köpa fem timmar mer på dag, om jag kunde.

Jag skulle klona mig. Jag skulle göra en Bea, som kunde ägna mer tid åt barnen. En mamma som hade mer tid för hushållsarbete. En som jobbade och studerade. Jag skulle lägga ett par timmar om dagen på motion - om jag kunde.

Varför är det så här? Varför måste man hela tiden kämpa så - för att få tiden att räcka till?

Det där kommer aldrig av sig själv- oj, nu har jag en kväll över- att göra ingenting.

Ska jag ta mig en slapparkväll får jag verkligen anstränga mig för att lägga undan saker.

Livet har alltid varit en kamp mot klockorna... och jag vinner aldrig.

Ständig förlorare mot tiden som hastar iväg i ilfart, medan jag springer efter.

Jag vet att jag inte borde sitta här och skriva och samtidigt klaga på tidsbrist, men jag vet också att om jag inte får ta mig tid till saker jag tycker om, kommer jag att bli galen. Ännu mer galen än jag redan är...

Allt jag lärt mig genom åren kan sammanfattas med några få ord:

"Du kommer över det."

När jag var liten fick jag lyssna på klassisk musik hemma.

Min pappa berättade om Vivaldi, Bach och Mozart.

Sedan fick jag en massa skivor- som jag lyssnade på i smyg.

(När kompisarna kom hem drog jag på något fränare.=) )

Nu är jag gammal nog att lyssna på precis vad jag vill, utan att kompisarna behöver tycka att jag är töntig.

Jag är t o m så gammal att det inte rör mig så mycket heller, för den delen, om nu kompisarna skulle tycka så.

Det här är en av mina favoriter: Våren av Antonio Vivaldi.

Vet du om att jag har en fantastisk kropp?

Jag är så stolt över den!

Den är varken lång eller slank och har inte på långa vägar det där som som media försöker inbilla oss kvinnor att vi ska ha för att duga. Jag har ärr efter eksem och och en hel rad av skavanker både här och där. (Jag har till och med olika långa ben; det ena benet är någon centimeter längre än det andra.)

Men jag kan inte låta bli att förundras- och vara stolt över den.

Min kropp har läkt efter både det ena och det andra; kämpat på trots att jag egentligen emellanåt misshandlat den. Den har sagt ifrån med smärta när min själ inte mått bra. Den har skrikit högt att jag ska bryta upp, sakta ner eller förändra mitt sätt att leva.

Min kropp har satt två barn till världen. Den har sprungit långt och den har knatat på i regn och sol. Den har älskat och skrattat, kämpat och burit. Den har alltid velat vidare, kravlat sig fram och velat resa sig upp igen, aldrig någonsin gett upp.

Så våga inte komma hit och påstå att min kropp inte är bra nog för att den inte uppfyller alla påhittade kriterier för hur en kvinnokropp ska eller bör se ut! 

Det där går jag inte på; min kropp är ju bara helt fantastisk! Exakt så som den är.  :-)

---------------------------- ------------------------------- --------------------------------

Jag fann ett liknande inlägg någonstans i en tidskrift, men hittar nu i efterhand tyvärr inte källan- så jag kan inte citera, utan nöjer mig med att låta mig inspireras av vad denna härliga kvinna skrivit apropå kroppsideal- och för det med nöje vidare. På detta sätt.

... varifrån kraften kom.

 Det finns inte ens på kartan, för mig, att allt det här bara är en slump.

Att allt bara skulle vara en meningslös kamp, utan en djupare mening.

Att livet bara skulle gå ut på allt det där vardagliga (förvisso inte så "bara"...)

Men det är så mycket vi inte förstår, inte kan förklara.

Det är alldeles för vackert, för att inte vara något mer- mer än det vi ser.

Min kristna grundtro har följt mig genom livet, trots att jag inte på något sätt varit högkyrklig.

Och jag blir mer och mer medveten i min tro, allt eftersom åren går.

"DET ÄR I SKYDD AV VARANDRA- SOM VI LEVER"