Dra åt skogen, vad jag har klämt mitt finger idag; som tur är var det på vänster hand, för fingret ömmar fortfarande och är tämligen oanvändbart, nageln är blå, räknar med att den kan lossna. ;( Det brukar väl bli så om man fått ett rejält slag??? Usch...

Man är ju så klumpig iband så det är helt osannolikt. Bytte en lektion idag med en kollega, pga av att man klass hade nationellt prov. Gick först till den ena klassen för att starta upp dem och hastade sedan vidare till nästa som skulle ha prov. Precis när jag i all hast skulle dänga igen klassrumsdörren såg jag en elev sitta utanför och frågade honom varför han inte befann sig i klassrummet.

 När jag precis avslutat frågan, fick jag bittert känna av att jag, mitt arma nöt, med rejäl kraft stängt dörren med ett av mina fingrar emellan. Den där akuta smärtan, den sortens korta, men fruktansvärt intensiva, spred sig ilsnabbt från handen, som domnade av, upp i armen. Jag hörde inte ens elevens svar utan kände marken svaja till under mig och blodet sjunka allt längre ner i kroppen.

En meter ifrån mig fanns en toalett. Dit tog jag mig snabbt och segnade ner på huk. Satt säkert så där i ett par minuter och inväntade att den där vassa och huggande smärtan skulle avta. När den väl gjort det fick jag hårt bita ihop käkarna för att inte ställa mig och skrika åt den f-bannade j-a skitdörren att den kunde dra år h-vete, rent ut sagt.  

Detta är helt enkelt en reflex jag har ( och säkerligen inte är ensam om; antar att vi är skapta på detta vis i syfte att försvara oss.) Barn blir ledsna när de slår sig. Vuxna reagerar med ilska på slag. Min första instinkt är att "jag vill slå tillbaka." Förvisso tjänar det väl föga tilll att drämma till en dörr man själv varit klantig nog att klämma fingret i, men i alla fall... =)

Som sagt var, jag lyckades behärska mig, och gick istället för att skrika åt den f-bannade skitdörren att den kunde dra åt h-vete för att den haft den dåliga smaken att klämma åt mitt stackars oskyldiga finger, till mina elever för att vakta dem under tiden de skrev ett av sina nationella prov.

En smula mörbultad dock, och med ett finger som kändes stort som en jordglob.

Det komiska var att när jag senare under dagen berättade om hela incidenten för en av kollegorna, gick eleven som samtalat med mig, under tiden som allt detta skett, förbi och jag frågade léende i efterhand hur hela historien sett ut, från utsidan.  

Dröm om min förvåning när grabben svarar att han ingenting märkt!!!  Där må jag påstå att jag måste haft pokerface. På gränsen till att i en kort minut förgöras av smärta, lyckades jag lugnt behärska mig, smita in på toaletten, segna ner och halvt svimma av utan att visa detta alls...

Ja, ibland lyckas man...

Fast man kan ju fråga sig: Till vilken nytta? ;)

Sov gott i natt.