Det vackraste som finns
Är att vara någon nära
När månen lyser klart
Över skog och mark så underbart

Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dej
Är det vackraste för mej

Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varann

Det är en rikedom
Att få älska och att älskas
Vår kärleks sårbarhet
Är det vackraste jag vet

Cecilia Vennersten

Låten ovan ääälskar jag!!!

Anders, min kollega, spelade Dolly Parton idag i bilen, på väg hem från jobbet för oss tanter. :)

Och när vi kom till den här, satt vi tysta och bara njöt, i alla fall jag.

Fast han måste passa sig, så vi inte blir in the mood, tanterna, hahaha!!! =)

Jag ska lyssna på den bara en gång till!!!

Sov Gott 

Kommentar från inlägg nedan; min väninna skriver om hormoner. 

Jag har drabbats av samma sak: fattar inte vad tusan det är???

Helt plötsligt jätteblödigt sentimentalt sinne.

Jag vet att det går över, men just i denna stund är jag så... sorgsen.

Jag är inte ledsen över något, har bara kommit ner i ett dovt sinnesläge.

Som om jag kört på i pansarställ, men som Akilles med hälen...

Någon/något har berört en punkt, där jag uppenbarligen varit otroligt sårbar.

Och så bara kommer liksom alla känslorna på en och samma gång...

"Här kommer alla känslorna på en och samma gååååång!!!"

Sov Sött, Alla!!!

Jag ligger och är dov, men det går över :)

...det är om vad folk tycker och tänker

;-)

Idag har jag haft en eftertänksam dag, av någon anledning.

Ibland är man bara sentimental till sinnet, liksom...

I alla fall är jag det.

Tänker över saker. Jag har tänkt på saker jag skulle kunna gjort annorlunda i livet, undrat hur allt varit då?

Lyckligtvis blev jag på bättre tankar; pratade med en nyfunnen vän och konstaterade att man det är totalt meningslöst att fundera och analysera det som varit. Det är ändå omöjligt att förändra gårdagen. Såååå: SLÄPP!!!

Nu gäller det bara att göra det bästa med det vi har framför oss. ;-)

När jag hamnar i down-läge kommer allt liksom över mig.

Allt från stort till smått. Och en sak jag visste i samma stund jag började "odla kattungar" som en kollega uttryckte det, visste jag att det skulle bli tufft att lämna bort dem.

Två av mina fyra sista var jag inställd på, att de skulle försvinna. Min väninna hade redan bokat upp sig på dem. De två andra tog jag därför till mig, på ett annat sätt. den ena är underbar- har Mimmi kvar, hon ligger i mitt knä och spinner i denna stund.

Den andra var också underbar- men vi kunde ju inte behålla hur många som helst. :(

Jag vet att det är överkänsligt att bli sentimental över en såld katt, men han var så speciell, lille Lenni Boy... Rund, go och lystrade av någon anledning till ljudet "Yyyyyyyy"

Må han må gott, springa och jaga och vara högt älskad i sitt nya hem!!! Älskade Lenni <3

Jag saknar dig mindre och mindre

Det kommer annat i vägen och det är bra

Jag saknar dig mindre och mindre

Jag har glömt dig en vacker dag

:-)

Liten blir stor

För alldeles, alldeles snart 15 år sedan fick jag ett litet Troll

...

Jag gläds med henne.

De där sena tonåren är ju bara så spännande så klockorna stannar!!! :)

Dagens skönaste stund: I lugn och ro en stund innan sängdags.

Barnen sover. Det är tyst och mörkt i huset. Bara en av katterna och jag vakna.

Ett brännhett ämne: vikt. Det är så f-bannat tragiskt att se var enda tidning fylld av bantningstips, menyer, dieter- i sådan kvantitet!!!

Det är självklart jätteviktigt att leva sunt och hälsosamt, men vad är "sund?"

Ända sedan jag själv var tonåring har jag haft former, jag har aldrig (utom när jag fått barnen) känt mig fet. Så plötsligt hände något med min kropp, det är fem år sedan ungefär, och höll i sig några år: Jag rasade i vikt. Personer som inte sett mig på länge var superförvånade, en nära anhörig frågade försynt om jag hade fått anorexia. Saken var den, att jag inte själv styrde över viktraset. Jag slutade känna hunger, sov knappt och maten jag åt åkte ut med en gång.

Det störde mig inte särskilt mycket, eftersom jag fick en väldigt "snygg" kropp. Jättesmal. Köpte kläder i storlek 34 och fick nästan inget annat än komplimanger av mina medsystrar för att jag blivit så smal. Jag var f-bannat sliten till slut och reagerade själv när jag vid ett tillfälle vägde mig på Apoteket för att bara av ren nyfikenhet kolla upp relationen fett- muskler och fick veta att jag var underviktig. Gick till läkaren för att få hjälp att behålla maten. Fick medicin- det hjälpte ett tag (magen var enormt "stressad" sa de) men så fort jag slutade med medicinen, återkom besvären. Till slut kraschade hela jag i en s k "utmattning". Kroppen var slut, liksom själen.

Nu har jag återhämtat mig. Har mer energi än på många år!

Och har återfått mina gamla kurvor.

Vad som stör mig är bara, att jag kan ta fram de där små kjolarna och önska att jag blev så där smal igen. Fattar ni: Det var sjukt och däri ligger skönhetsidealet!!!

Enligt media ska vi kvinnor helst ha storlek 34, även om vi fött barn och inte inte alls är små flickor längre. Har vi inte det, kan man sälja bra på bantningstips och unga flickor tror att det är så där man ska se ut hela livet- då är man snygg!

Det ironiska är, att frågar man männen, har de ofta en helt annan bild av kvinnlig fägring än den vi kvinnor/tjejer blir itutade. 

Och jag säger, från hjärtat, att när jag tittar efter karlar, spanar jag inte i första hand in dem som ser ut som små pojkar. Man vill väl ha en karl som är karl, om man är vuxen, inte en slimmad tonårsgrabb, det vore ju nästan lite underligt?!

NEJ, KÄRA MEDSYSTRAR: NU SKITER VI I DET DÄR VI BLIR ITUTADE!!!

Låt oss leva sunt, men tillåta oss att må bra och ha energi och vara stolta över att vi är kvinnor.

Inte småflickor längre.

Sov Sött! ;)