Jag blir bara tyst, jag vet inte vad jag ska säga. När det inte finns ord- vad gör man då? Finns till, vill inte tränga sig på, inte vara i vägen. Ändå försöka stötta. Visa att jag bryr mig, att det berör mig.

När vänner ser döden i vitögat, när det är riktigt allvarligt.

Jag skulle inte nämna något här om inte berörda redan gått ut med det och jag tänker inte berätta något om mina vänners situation heller- men jag vill vara medmänniska. Jag sänder all styrka nu- all värme jag har.

Mirakel kan inträffa.

När jag var 12 år drabbades min mamma som en av de första i Sverige av borrelia. Hamnade på intensiven, var nära att dö. Hon skulle flygas till Uppsala med helikopter, min pappa och mormor satt vid respiratorn när det började svikta (ja, de där kurvorna). Jag var på sjukhuset, fast i ett annat rum. Plötsligt, mot alla odd- vi vakade verkligen vid hennes dödsbädd- vände kurvan. Det här är sant. Jag minns fortfarande läkarens namn, han hette Tönnes. Jätteduktig läkare, tydligen, tror han var överläkare t om, men kunde inte förklara vändningen, skrev bara ett ? i journalen.

Hon blev helt frisk- det blev ingen helikoptertur. Hon lever fortfarande.

Läkaren skrev ett frågetecken i journalen- jag tackar fortfarande Honom däruppe för att jag inte behövde gå genom tonåren utan min mamma, som i det läget var så otroligt betydelsefull för mig.

Jag vet, med säkerhet, att det finns något som är större än det vi ser.

Och mirakel kan verkligen inträffa.  

Så länge det finns liv finns det hopp.

"Nu består bara tre: tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken."

(1 Korintierbrevet 13)

Jag väntade verkligen tills nu- tjugo i ett- med att gå och hämta kvällens skörd av tvätt i tvättstugan. Jag vet, jag är en knäppis som tvättar en lördagkväll, men har man ett tight schema i övrigt får det bli så emellanåt.

Och det blev som jag trodde.

Tvättstugan ligger här ute på gården mitt i radhusområdet och är vägg i vägg med en lokal som man kan hyra om man vill ha fest. Så var det ikväll. En högljudd ungdomsfest t o m- de hördes (och hörs fortfarande) lång väg. Är det ungdomsfest; de måste ha varit runt 20 år och var hur många som helst, är sannolikheten stor att någon en av dessa ungdomar kommer från Grums. eller har gått på gymnasiet där. Så var det ikväll.

Jag gick rätt igenom skaran, som stod utanför och rökte, tittade bara rakt fram (hur kul är det "på en skala" som ungdomarna säger- att få berusade ungdomar med sig in i tvättstugan?)

Inte särskilt. Men det fick jag. De tittade till när jag kom och en av dem var naturligtvis en f d elev.

"Beeeaaaa!!!"

"Ååå...  Det är ju min gamla lärare... Beeeaaaa, vad gööör du här!?"

"Jag tvättar". Exeleven gick efter in i tvättstugan och pratade på och snart hade jag en hel armé av berusade högljudda ungdomar med mig där inne. De var så trevliga och artiga, ville hjälpa till att vika tvätt och talade flera gånger om för mig hur otroooligt söt jag var som Lilla My i mysdress med en tofs rätt upp på huvudet, men det är ju inte så man vill möta exelever. Puh... Hoppas de inte såg var jag bor... Då kommer de väl snart och ringer på dörren!!! :-)

De festar än och hörs ända hit. Kan tänka mig att grannarna snart börjar klaga.

Bäst att släcka ner.

Sov Sött!