Jag undrar.... Hur skulle livet vara utan Lundell?

KATASTROF!!!

Lyckligtvis finns han. ;-)

Tänk, så mycket glädje den här mannen har gett mig genom sina texter, sin musik.

Sina konserter.

Passar mig verkligen klockrent i smaken.

Idag har Elli haft sin sista konsert. På alla de här sex åren hon gått i musikklass. Känns som om en era är till ända. Så många konserter jag gått på. Suttit där och lyssnat, stolt och rörd. Nu går stortjejen min ur grundskolan. Otroligt, jag minns min egen grundskoleexamen som igår. Där satta jag punkt för barndomen.

Lattjolajbantiden var över. Jag gick tre tuffa år på gymnasiet; det var mycket plugg på NA, man började planera för framtiden, för universitet och jobb. Konkurrens om betygen som på den tiden var relativa, och i en NA-klass hade ett gäng läsmalar samlats. Det var mest killar. Jag lärde mig umgås med dem, som kamrater; tala deras språk, som jag tidigare inte behärskat. Det mera raka språket- utan omskrivelser. När jag tog studenten tre år senare var jag kär i den man som skulle bli far till mina barn. Samma dag jag gick på skolbalen fick jag nyckeln till hans lägenhet. Det gick fort. Snart var jag förlovad och några år senare mamma.

Jag ångrar ingenting. (Fick en gammal låttext på skallen: Jag ångrar iiiingenting- kasta första stenen den som är utan synder.)

Nu har exet och jag varit på dotterns konsert tillsammans. Jättetrevligt och vänskapligt; min exman och jag- precis som förr. Stridsyxan är begravd och vi ska ha fest tillsammans för Elli när hon går ur nian. Så mycket det betyder för mig! :-) Så mycket Håkan har betytt för mig genom åren, trots att vi inte alltid dragit jämnt. Jag har ändå den allra störst respekt för den man som en gång älskade mig; få känner mig så väl som han.

 Sååå skönt att bete sig som en vuxen människa!!!

Jag har aldrig slutat tro

att efter varje natt

väntar gryningen

och fast jag inte kan förstå

så finns det tid för skratt

när jag börjar om igen

Carola... Hon har något över sig som jag inte är så förtjust i. Vet inte vad.

Jag kanske är avundsjuk, hahaha!! =) Avundsjuka och svartsjuka, har man ju märkt, är en låg drift som kan få vem som helst att tycka illa om vem som helst som råkar ha det ena eller andra. Och det kan bli hur galet som helst.

Fast det sägs att hon är trevlig, Carola, en bekant har träffat henne.

Här har de ju verkligen misslyckats med... vad heter det... det där på scenen?

Fläkten. Känner sympati för henne, liksom. :(((

Ååå, så missklädsamt på den där fina klänningen hon har!!!

Men jag tycker om den här gamla låten.

Usch vad mitt humör varit lågt idag.

Kan ha hormonella förklaringar.

All energi blåste bara bort...

Ikväll ska jag försöka masa mig i säng tidigt.

Får bara tugga i mig att prinsessan på ärten som inte kan sova för att det ligger en ärta längst ner under alla dunbolster, aldrig kommer att bli räddad av en riddare på en vit springare.

Prinsessan på ärten får istället bita i det sura äpplet och pallra sig upp ur sängen och kavla upp ärmarna.

Prinsessan på ärten kan inte förvänta sig att någon annan ska ro hennes båt. Det händer bara i sagor.

Min mamma sa en gång att "Allt du någonsin kommer att vilja ha i livet, kommer du att få jobba för. Det är sanningen om livet, Bea."

Min mamma sa mycket klokt.

Fast visst är det skönt att få klaga ibland. Inte låtsas att allt är en dans på rosor hela tiden.

Och jag måste bara sova tidigt ikväll.

Jag är så trött, så bedövande trött. Inte klar än med alla "måsten".

Har tagit alla prover som finns, och det verkar inte finnas någon kroppslig förklaring till min trötthet.

Fast jag sov ju dåligt inatt. Det är väl därför. Och kanske, just nu, min luftvägsinfektion.

Värre var det när jag konstant hade sömnstörningar. När barnen var små.

Var så trött, så jag somnade mitt i ett samtal med mamma ute på hennes altan. Hon var helt chockad...

Jag är så innerligt trött på att vara trött.

E-N-E-R-G-I-K-I-C-K NU!!!

Kan det inte komma någon riddare på en vit springare snart och bara ta hand om mig? ;(

Låta mig få slippa ro, hela tiden?

Bläääää.... Men tack Gode Gud i alla fall för kaffet. Mitt svarta guld.

Är man ensam mamma så är man.

Blev uppvaktad imorse av två hjärtan. De hade gjort frukost som vi avnjöt på balkongen. Sötaste, finaste, underbaraste! Allt som någonsin finns, i superlativ. Nu blir jag som ettt riktig Facebookfår som måste berätta hur underbart och perfekt mitt liv är, men ibland är det faktiskt sanningen. Fast mitt liv är förvisso långifrån perfekt, men det kan vara ljuvligt ändå, ibland... Ägg, pannkakor, bacon, frukt.

Däremot garanterar jag att jag inte är någon lyckad människa hela tiden. Fast en fasad kan jag ju sätta upp. Rik, lyckad, snygg, gör aldrig fel. Har ett toppenvälstädat hem. Jämt. Och så gillar jag att pussas framför kameror. Det ingår i det här perfekta-ytan-livet.

Nu blir det morsdagsfirande hos min mamma och den fantastiska kvinna som stöttar mig och mina barn. Utan vår älskade Gittis vet jag inte vad vi gjort. Gittis, min fina lilla moster.

Sommaren är här på riktigt nu.

Tog mig en tur till min gode vän igår. Jag tror inte att jag ljuger när jag påstår att hans utsikt, från balkongen, är en av de bästa i Karlstad. Mariebergsviken... Sååå härligt.

Här har vi suttit och skvallrat ett antal gånger. Skrattat och delat hemligheter. Jag fick ingen bror av naturen. Så jag tog saken i egna händer, uppenbarligen, och skaffade mig en nära vän en gång i tiden. Han har nästintill blivit som familj för mig- en av de pålitligaste, tryggaste personer jag någonsin mött. Det lustiga är att vi två aldrig varit något kärlekspar. Fast vissa kanske tror det, men i min värld är män och kvinnor människor. I detta fall är vi båda "hen." Bara för att jag blir nära vän med en man betyder det inte att jag ser honom som en potentiell sexpartner. Och han ser människan bakom kjolen och min urringning.

Så kan man också göra!!!

Jag promenerade på Frödings gamla mark, härom helgen (se nedan). Och visst är det något speciellt med skalden jag nästan bott granne med. Jag bor i princip ett stenkast från Alsters herrgård, där han växte upp. Karlstadpoeten. (Blev f ö som barn vittne till den kända och förödande branden i vår stad den 2 juli 1865.)

Oj, vad mycket skojsamt jag har att visa mina små elever till veckan, det slog mig just. Vi ska på studiebesök i Karlstad; jag jobbar några mil därifrån, på landsbygden- som lärarinna. Jag skrev "lärarinna" då jag är inne på Fröding. Det lät fint ;). Lärarinnor var lite speciella på den tiden, bodda ofta nära skolan, var inte sällan ogifta och ägnade väl större delen av sitt liv åt att vara just lärarinna. Som ett kall. Som prästen.  

En ghasel (Gustaf Fröding)

Jag står och ser på världen genom gallret;

jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,

det är så skönt att se, hur livet sjuder

och kastar höga böljor upp mot gallret,

så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,

när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,

där ovanför står branten furumörk,

den friska doften tränger genom gallret.

Och över viken vilket präktigt sken,

i varje droppe är en ädelsten,

se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare

med hornmusik och muntra sångare

och glada människor i tusental,

som draga ut till fest i berg och dal;

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut

och dricka liv, om blott för en minut,

jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista

det gamla obevekligt hårda gallret

- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,

ty i mig själv är smitt och nitat gallret,

och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Hemskt att säga, men jag kan faktiskt känna igen mig i dikten. Det där jag skrev nedan, om att det var länge sedan jag såg hur vackert det faktiskt är på sommaren. Bara att gå ut i naturen och ta för sig, liksom...

Jag anser att Fröding beskriver en depression. Det finns inget som är så fruktansvärt som att drabbas av depression. Svårt att beskriva för den som inte varit där; Fröding har lyckats ganska bra. Det är som om man lever i en egen bubbla- och livet där ute, med alla glädjeämnen, är inte för mig. Jag når dem inte. Kraften finns inte längre. Man slutar att bry sig. Inget spelar roll. Spelar ingen roll om jag lever eller är död. Om blommorna är vattnade eller om man är älskad eller hatad av hela världen. Jag försvarar på intet sätt självmord, men jag har förståelse för dem som tar sitt liv. Man är för djupt innanaför sitt galler, som Fröding skriver, för att kunna sätta sig in i näras och käras tankar och känslor. Sjukt. Depression är en sjukdom. Som ingen kroppslig smärta i världen kan likställas vid. Tycker jag, men då har jag inte haft alla krämpor i världen heller, förvisso.

Stackars Fröding hade inget Klarahälsan som gick in och botade hans psykiska illamående. Han vistades tidvis på olika mentalsjukhus och avled slutligen av ett av sina försök att dämpa smärtan. Alkoholen i kombination med hans diabetes tog hans liv.

Fröding, härliga Fröding, allas vår värmlandspoet.

Jag tror jag förstår hur du har känt.