Morgonpromenad. Sååå ljuvligt ute nu.

Vackra Sotis.

Gabbe äter kurdisk soppa.

Det smakade pyton, tyckte jag. Inte Gabbe.

Fann en gammal tidning när jag flyttade. 1994. Vilken j-a egokick att vara med i tidningen så där. Fast jag var nog för förvirrad för att fatta det. Bea leker Marilyn Monroe ;-)

Jag visste att jag spelade rysk roulette. Fastän jag hörde den inre rösten gång på gång: "Du vet vad du har att förlora- vill du ändå gå vidare?" tvekade jag inte. Och priset var högt.

Jag borde ha lyssnat på min intuition som hela tiden sa att något var fel; inte gick rätt till. Jag slog bort mina misstankar, lät mig dras in en behaglig dimma av illusioner. En väv av falskhet och lögner, jag tror knappast ett ord av det du sa var sant. Jag satsade mina kort- och förlorade. Du också. Ingen av oss gick segrande ur spelet. Vi spelade rysk roulette- och ingen av oss vann.

Det spelar ingen roll längre, egentligen. Jag har förlorat mina kort, men byggt upp allt på nytt. Vägen var lång tillbaka. Allt är för länge sedan glömt, men jag påminns ibland. Tittar ner och ser ärren efter såren. Ärren jag alltid kommer att bära med mig. Ärren som talar om att jag överlevde. Ärren som berättar att jag reste mig igen.