Jag ska inte vara bitter, ska försöka vara positiv.

Men hur enkelt är det när dagarna alltid är totalt uppbokade, det går i ett från morgon till kväll. Ja, jag vet... det är jag som bokar upp dem, men man har ju en del måsten i det här livet och man kan ju inte bli helt asocial och bara vägra allt.

Jag har förändrats.

Från att ha varit en som gillar mycket folk och fart och fläkt har jag fått ett allt större behov av stillhet.

Att bli dragen i från så många håll tar på energin. Den som drar från sitt håll och blir besviken när jag tackar nej ser ju inte att jag har fullt upp från andra håll- där jag också måste finnas.

Och jag vill inte göra människor besvikna, men drar jag mig inte undan lite nu kommer jag att bli utbränd.

Inte pga mitt jobb, utan på alla krav som ställs på mig som människa.  Alla ställen man egentligen borde vara på, finnas till på- samtidigt.

Nu MÅSTE jag sätta stopp. Jag har tappat mitt humör för tillfället, det känns bara kravfyllt, allt.

Det är lustigt hur det här samhället ser ut; fullt av korpar som vill käka och man måste själv sätta gränsen- annars är man snart uppäten. Man måste ta i så, kämpa så för sin rätt. Det stör mig. Varför kan inte rättigheter bara vara just rättigheter, som inte utsugare försöker snuva en på?!

Varför måste jag gång på gång försvara dem?

Allt för ofta gäller "Att äta- eller ätas" och det är något jag verkligen inte gillar. Men så är det många gånger.

Bittert och kallt.

Ibland skäms jag över att vara människa. Skäms över mitt släkte.

Jämför oss med katterna. Rovdjur. När jag serverar mat åt mina katter står de och morrar åt varann, slåss om vem som ska ha den största biten. Ja, de är bara katter. MEN FÖR SJUTTON: VI ÄR MÄNNISKOR! Vi borde ligga på en intelligensnivå som är bra mycket högre än så.

Helt otroligt.

 Jag MÅSTE få bara vara för att min hjärna ska funka. Jag känner själv att jag är på bristningsgränsen.

Det är skarpt läge-  jag kommer att stänga av telefonen under helgen. Tar bara emot samtal som är absolut akuta.

Jag måste få ANDAS, har ingen marginal alls nu.

 

pellep

21 februari 2014 21:20

Stå på dig, och varva ner.

Kram // Pelle

http://www.pellep,bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

21 februari 2014 21:36

Tack, Pelle!
Ja, det är riktigt jobbigt nu. Kvinnligt dilemma: Man måste finnas till för allt o alla, annars får man dåligt samvete. Det är svårt att rensa också.
En veckas semester i ett ensamt hus långt från civilisationen är vad jag skulle vilja ha.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...