Nu vill jag stanna tiden lite... bättre än så här blir det inte. Nu börjar min ledighet kan man säga, kvällarna är ljumma och ljusa och de här lata stranddagarna är sååå fantastiska. De är så sällsynta här uppe, så man blir alldeles galen när väl vattnet blir tillräckligt varmt att simma i (och jag är en badkruka, det måste vara minst 19 för att jag ska ta mig i) och nu går det verkligen att simma och vara ute i vattnet ett tag.

Jag är ju förälskad i Medelhavet för övrigt, jag har tillbringat de lyckligare av mina dagar vid Medelhavets strand (har förvisso haft många "lyckligare" dagar här hemma med) och första gången jag såg detta paradis upplevde jag det verkligen som att komma till himlen. Så där vill jag möta evigheten och detta pratade jag med min släkt om igår. Vi skrattade om det, på den nivån är vi med döden... om att mina barn måste ansöka först om de får sprida mig i Medelhavet, och min svärson var med, och han kanske är med då han också, det vet man aldrig.  Mycket trevlig grabb, i alla fall. Min dotters val är med glans godkänt (fast jag har inte med det där att göra, jag vet...)

Jag har inte för avsikt att möta evigheten än på länge, men det är ju tyvärr det villkor vi fått för att gå en stund här på jorden. Tiden kommer att rinna ut. Jag försöker att tänka på det så ofta jag kan, för det får mig att se nyktrare på livet. Inte se det som skrämmande på något vis, utan snarare som ett faktum: Tiden här är begränsad så det är totalt lönlöst att haka upp sig på skit. Missunnsamhet och avundsjuka är bara att försöka släppa med en gång. Och bitterhet är enbart förödande (vem vill bli en bitter surkärring?!) Ilska är däremot en annan sak. Ilska kan vara en drivkraft.  

Livet är bara ett lån som vi måste ta vara på, på bästa möjliga sätt. Och till dem som upplever livet som mörkt just nu kan jag säga att inget varar för evigt. DET BLIR BÄTTRE och det kommer att ljusna också efter den svartaste svärta.

Så har det alltid varit så håll fast vid det du tror på.