Vi har hunnit vara på en liten semester sen sist jag skrev. Det är skönt att komma bort lite, men hemma är alltid bäst.

Har träffat en väninna nu, suttit och fikat och babblat och skrattat och bara haft det skönt.

I övrigt börjar jag få lite smått ångest. Ångest över att det redan är augusti. Inte för att jag ogillar augusti, det är en underbar månad med svarta ljumma sammetsnätter och lite "puh... nu släppte sommarkraven". Problemet är bara att jag tror inte jag haft så höga sommarkrav i år, jag har tagit dagen som den kommit och mest fokuserat på min träning, så den där puh-känslan har inte riktigt infunnit sig. Bara lite sorgsenhet över att allt gått så fort. Ständigt återkommande i min virriga skalle: "Det går för fort". Jag vet att det är som det är, tiden är lika lång för alla och jag vet att det finns många som har långtråkigt. Önskar ibland att jag vore sådan. Men jag har sällan långtråkigt, min tid går aldrig för långsamt.

Den svinner.

"Jag tänker suga musten ur livet.

Så att jag inte, den dag jag dör,

känner att jag aldrig levt"

 Ur Döda poeters sällskap

Idag har jag känt mig piggare och vi har tagit oss ut till stranden. Jag må säga att temeraturen i vattnen är helt amazing. Mig veterligen har jag aldrig i Sverige simmat i så ljumt vatten, det är ju som i Medelhavet! :)

Jag har en liten man som ber mig sluta skriva nu så det får bli ett litet citat, och nog för idag:

"Bara i växande, förändring och utveckling

finns paradoxalt nog verklig trygghet."

Anne Morrow Lindbegh

Hoppas ni har en skön fredagskväll i sommaren där ute, ni som kan njuta av den!

Det kan inte jag. Jag har fått feber och mår bara vidrigt i värmen, mår illa, orkar inte äta. ;(

Jag vet att man inte ska klaga, så är vi fostrade, men jag gör det här och nu i alla fall.

Och så här ser livet ut för en ensamstående mamma: Är man hängig kan man inte bara lägga sig ner och vänta på att bli frisk, livet här hemma ska rulla på som vanligt i alla fall. Mina barn är rätt stora men det är ändå en hel del som hänger på mig som förälder.

Jag är allmänt sur just nu. Blä.

Jag kan lika gärna fortsätta skriva när jag ändå sitter här och inte orkar ta mig för något annat. Jag mår psykiskt dåligt av att inte orka, ja... vem gör inte det? Men man kan inte vara på topp jämt, så är livet, fast det är tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Fick mig i alla fall en glad överraskning när jag öppnade lönekuvertet, jag jobbade ju på sommarskola, lönen kommer imorgon och just nu älskar jag bara Grums kommun. Inte för att jag har något emot min arbetsgivare i vanliga fall heller, om så vore fallet hade jag inte ha stannat kvar på samma plats i femton och ett halvt år- blir det nu. Trettioen terminer.

Fasen, vad tiden går. Nu blev jag sur över det med, över att allt går för fort. Det är ingen som kan påstå att jag är oerfaren i alla fall, det är ju positivt. Jag är jäkligt erfaren (Haha!!! ;-) kanske lite för erfaren, kan man bli för erfaren?)

Men jag vill inte bli gammal. Vill inte ha livet bakom mig, men vad är alternativet? Alternativet till att bli gammal är ju inte heller så roligt. Fast jag är inte gammal än. Jag är i juli månad. Ja, om jag jämför årstiderna med livet. Barndomen är tidig vår, sedan blommar man ut i 20-årsåldern och nu är jag någonstans i juli. Kanske tidig augusti, nej inte ännu, dit kommer jag först när barnen lämnat boet. Sedan kommer hösten och det är ålderdomen så klart. Vet inte om alla tänker så här, eller om det enbart är jag som är lite knäpp.

Nej... det finns ingen inspiration ens till att skriva, jag mår rejält illa och det är bara sååå synd om mig.  

Energin bara försvann under dagen, känner mig illamående, har huvudvärk och ont i halsen. Så konstigt att kroppen och själen samspelar så. Jag blir alltid låg i humöret också när jag blir sjuk, hela jag är utan kraft. I den här värmen också- om jag nu ändå ska klaga. Sover urkasst i värmen, det är väl enda nackdelen jag finner med sommaren- allt det här jag har längtat sååå efter. Och visst kom den, den underbara sommaren- med sol, bad, ljumma kvällar utan tidspress, energi och lättsamhet. Det har varit en varm och gudomligt skön sommar hittills och den tar ju inte slut för att jag blir sjuk, hoppas jag.

Jag har i alla fall kastrerat Sotis idag, så hon är lika hängig som jag. Nu är det alltså slut på kattungar ett tag framöver i den här familjen. Jag trodde ett tag hon var dräktig, hon betedde sig så, men det var uppenbarligen fel. Så jag beslutade att det får vara nog nu. Mycket fräs har vi haft här på små ullbollar under de tre åren som gått. Det har varit ljuvligt förstås, men också oändligt mycket jobb, i samband med potträningen- eller vad säger man om katter?

Innan de blir rumsrena och man kommer hem efter en dag på jobbet och hela huset stinker efter fyra små busar som gjort sitt på diverse ställen- som man fått leta upp. De gör det ofta på undanskymda ställen som bakom bokraden i bokhyllan, under sängar och de kan gå in i något skåp. Värsta kullen var en jag hade förra sommaren. De gjorde sina behov i min grabbs säng under en period. Lyckligtvis var det så lite så det "räckte" med att tvätta täcket, madrassen blev skonad, men ändå... Jag slet rejält där under en period. Hualigen... ;(

Men när de väl blivit rumsrena är de inget annat än underbara men då kommer nästa smäll: separationen i samband med försäljning. Jag har fått ett par favotiter genom åren, som jag verkligen gråtit efter, de andra har jag sålt relativt smärtfritt, man är ju trots allt inställd på att de bara är ett lån.

Men nu är det slut på det. Allt har en ände. Lyckligtvis också kraftlösa lågenergidagar med illamående och halsont.

Jag återkommer ofta till antikroppshysteri, vilket delvis beror på att jag sett anorexi på nära håll (inte i familjen, men på annat sätt) och det är en vidrig och dödlig sjukdom. Jag kommer dessutom ofta i kontakt med ämnet, delvis hemma, som tonårsmamma, men också i skolan och det är varje vuxen kvinnas skyldighet, tycker jag, om man har med unga tjejer att göra, att tona ner den där fixeringen och försöka vara en så sund förebild man kan. För de unga förmågorna snappar upp vibbar från oss gamlingar, även om man tror att de ser oss så stenålders att vi knappt fattar någonting värt att veta ibland.

Har du en gång dragit på dig ätstörningar, är det mycket svårt att bli av med dem, de uppkommer/återkommer vid stress och förvrider verklighetsuppfattningen. Jag kan ana mig till hur det tar känns, det sägs ju att man till en början blir euforisk av att kunna kontrollera vikten och bara bli tunnare och tunnare. Till slut tappar du dock all ork, du kan tappa håret, jag har träffat en kvinna som tappade all kroppsbehåring i samband med anorexi, inklusive ögonfransarna... (inte så kul kanske) mensen försvinner och du skadar kroppen... ja, fortsätter du vet du ju hur det slutar. Den som inte äter dör ju så klart.

Jag anar hur det känns, när hungerskänslorna försvinner eftersom jag upplevde något liknande fast det gällde sömnen, innan jag blev utbränd för fyra år sedan. Jag slutade känna trötthet under en period. Kunde omöjligt slappna av, det var en fruktansvärd känsla och min kropp gick på högvarv hela tiden. Jag sov dock, fast bara ett enstaka timmar per natt och jag avskydde att gå och lägga mig för sömnen var ingen avslappning för mig. Den blev till en prestation "jag MÅSTE sova nu, så jag inte är trött imorgon, måste, måste, måste." Jag har försökt att aldrig göra sömnen till någon större grej för mina barn, inte tjata för mycket om det av rädsla att de ska drabbas av samma sak. Börjar man fixera sig vid sömn är det kört. Och peppar, peppar... mina barn har inga sömnproblem, de somnar sött på kvällarna.

Jag säger inte ett ord om att man inte ska försöka leva sunt, men det är den där f-bannade hysterin som retar mig, och som sagt, det har att göra med att jag vet hur det kan gå. Och går det för långt är det inte roligt längre.

Å andra sidan... nu pratade jag om anorexi, men jag blir allergisk också när jag ser tjejer som går på tjejer åt andra hållet. Jag skrev själv att när jag tränar har jag inte som mål att träna bort mina former, (huvudmålet är välmåendet som kommer i samband med träning) jag har aldrig (förutom när jag var sjuk) varit supersmal men för den sakens skull behöver man ju inte trakassera dem som är det: "Riktiga kvinnor har former" osv sprids på nätet... Vad då... Är inte alla kvinnor riktiga? Låter ju bara som avund, från någon som vill gå ner i vikt. Det lär ju inte vara särskilt upplyftande för den som känner sig för mager, att läsa att man inte anses vara en riktig kvinna bara för att man har en rak kroppsform.

Om man nu ska prata om "riktiga kvinnor", om kvinnor värda namnet, vill jag istället säga: 

"Riktiga kvinnor" visar respekt för varandra.

"Riktiga kvinnor" ger sig inte på andra kvinnor- i syfte att trycka ner någon för att själv framstå som bättre.

Sedan får alla se ut exakt som de vill.

Den här tiden på året har jag alltid upplevt som smått jobbig. Det är så vackert ute att det nästan gör ont. Grönskan, juliblommor, vattnet och solnedgången (jag har just varit ute och promenerat). Jag hade exakt samma känsla när jag för några år sedan var nygift (mååånga år sedan) och vi var i Turkiet för första gången. Det var min andra kväll som gift och vi satt vid Medelhavsstranden i den ljumma svarta kvällen. Det var så vackert alltihop, dofterna, känslan- fast någonstans gjorde det ont. Skönheten var så skör på något vis, så fulländad, det blev nästan för mycket för mig.

Så underbart allt, att det var svårt att hantera.

För mig är mitten av juli liksom kulmen av alltihop. Ledighet, värme, stränder och bad. Det känns som om det vänder nu och det är så vackert att det bor en gnutta svärta över solen som går ner vid Vänerns strand.

Vemod- över alltings förgänglighet.