Den här tiden på året har jag alltid upplevt som smått jobbig. Det är så vackert ute att det nästan gör ont. Grönskan, juliblommor, vattnet och solnedgången (jag har just varit ute och promenerat). Jag hade exakt samma känsla när jag för några år sedan var nygift (mååånga år sedan) och vi var i Turkiet för första gången. Det var min andra kväll som gift och vi satt vid Medelhavsstranden i den ljumma svarta kvällen. Det var så vackert alltihop, dofterna, känslan- fast någonstans gjorde det ont. Skönheten var så skör på något vis, så fulländad, det blev nästan för mycket för mig.

Så underbart allt, att det var svårt att hantera.

För mig är mitten av juli liksom kulmen av alltihop. Ledighet, värme, stränder och bad. Det känns som om det vänder nu och det är så vackert att det bor en gnutta svärta över solen som går ner vid Vänerns strand.

Vemod- över alltings förgänglighet.

Jag har blivit träningsbiten och sticker iväg och gymmar så fort jag får möjlighet. Det är så fruktansvärt skönt; jag är kär i endorfinerna som överöser mig i samband med träningen och jag har har det rätt kämpigt med PMS och det blir bättre av träning, det med. Det är en amazing känsla för övrigt, att känna de små framstegen: hur man bit för bit orkar lite mer ju längre tiden går. Livsbejakande!

När man säger att man ska iväg och träna förutsätter många att man gör det av utseendeskäl. Så infernaliskt korkat, om jag får lov att säga det. Är man någorlunda mogen och tonårsmamma har väl ändå det där lite av förlorat sin tjusning?!

Man tränar väl för belöningen man får av kroppen, för att må bra?

Och ska jag vara riktigt ärlig... om jag enbart ser till utseende tycker jag personligen att det är snyggare när kvinnor ser ut som kvinnor, (men det är jag och min åsikt, sedan får andra se ut exakt hur de vill) jag har inte för avsikt alls att träna bort mina former, varför skulle jag?! Men det där är ju en smaksak och det har inte ett dugg med min träning att göra.

Fast en del tycks anta att alla enbart går till gymmet för att bli smala- ruskigt ytligt, gillar inte. Om sanningen ska fram är jag så trött på ytfixering, så det finns inte. Det drabbar nämligen våra unga tjejer- hårdast- som redan som det är har det tufft med att hitta sin plats, bli vuxna, känna sig trygga i sig själva osv.

Det sista de behöver är vuxna kvinnliga förebilder som spelar med, åker med karusellen, som hänger på det där racet.