Jag har inte fått in några bilder på den här datorn, förrän nu, så därför har min blogg varit lite fattig på den punkten.

Men nu går det bra, så nu gör jag något mycket typiskt mig. Jag är en rätt intensiv person, sägs det, och det stämmer säkert. Inte typen som smälter in i tapeterna, det har jag aldrig varit, men med mognad kommer lite självinsikt, så jag hoppas att jag blivit lugnare. Kan bli rätt tröttsamt med människor som är all over the place, liksom. =)

Men i alla fall... nu gör jag en typisk Bea: Här kommer alla sommarbilder på en och samma gång. (Jag vågar inte lägga ut bilder på någon annan person än mig själv, dock.)

Klarälven

Kvällspromenad vid Karlstad Uni. Just den här kvällen var exotisk. Det var något speciallt med ljuset. Helt gudomligt... Dessa ljumma sommarkvällar bara älskar jag.

Gör ont i hjärtat när jag tänker tillbaka. Promenad i Grums, där jag jobbar, och här hade björkarna just slagit ut i maj. Den ljuva blomstertiden, allt låg framför oss (snyft...) ;(

Men men... nu är det höst snart och det blir nog bra, det med.

Ååå, de lata dagarna vid stranden. Definitivt bland det bästa med sommaren.

Båtresa. Jag sprallar runt i hytten.

Å så får det bli en bild på min Lilla Docka som blivit stor. (Den här bilden törs jag lägga ut för den har jag redan sett offentligt.) Men hmmm... vilken dålig skärpa. :/

Hon är nog lite lik mig, vill jag i alla fall tro. Lik mamma, men söt ändå. :)

Jag lovade fortsätta på nedanstående tema och nu har jag äntligen tid till det.

Äkta vänskap. För min del är det inte så noga om jag har en massa vänner. Förvisso är de där ytliga bekantskaperna roliga på sitt sätt de med, kompisar man skrattar med och talar om väder och vind. Fast det var inte dem jag talade om nedan, utan den där inre kretsen, de som finns där i alla lägen- inte bara i solsken.

Imorgon (eller han är redan hemma nu på kvällen) kommer en av mina allra närmaste hem efter en sju veckors lång semester och det ska bli sååå roligt att träffa min gamla vän igen! En underbar kamrat som jag umgåtts med i princip dagligen under hela läsåret- sedan åkte han iväg på semster. Och det är klart att det blir lite tomt. Men imorgon får jag återse gamle A igen och det ska bli så jäkla kul!

Välkommen tillbaka hem till Värmland!

En av orsakerna till att jag kan ta mig friheten att vara en ensamvarg i rätt stor utsträckning tror jag är att jag har världens mest fantastiska krets runt mig. Kan tänka mig att ensamheten skulle göra mig lätt panisk i annat fall. Vore fruktansvärt att veta att det inte fanns någon där, OM man verkligen skulle behöva det. Eller förresten... kanske inte. Jag har alltid, ända sedan uppväxten, varit lite av en solitär emellanåt, och trivts mycket bra i mitt eget sällskap. Jag hämtar kraft och energi i ensamheten.

 Men jag har mina vänner, de finaste av de fina, Min trygghet och glädje. Det är människor som lyfter mig när jag är låg, som får mig att inse att också jag är värdefull, som torkar tårar, talar mig till rätta och skrattar med mig. Vänner som tagit vid när jag inte riktigt orkat och som gläds när livet går min väg. Vänner jag vet står bakom mig och försvarar mig om folk skulle få för sig att prata illa om mig.

... Jag är inte klar än, men måste få återkomma. Fortsättning följer.