"Systrar skyddar mot depressioner" läste jag just och det får man väl kanske ta med en nypa salt.

Min lott i livet är ett ensambarns. Och uppväxten är enormt betydelsefull, den påverkar hur vi blir som vuxna. I hög grad. "Bortskämda, egocentrerade men lojala och ansvarstagande". Ett ensambarn (hualigen- nu generaliserar jag grovt- och utgår från mig själv) skyller sällan ifrån sig, man är fostrad med att det inte finns någon att skylla på- såklart. Man tar ansvaret och vi är nog ganska ärliga människor. På gott och ont. (Jag känner nog att jag kan få lida en del för att jag i princip alltid berättar sanningen, när man skulle kunna smussla- och komma undan, som man ser att en del andra gör. men det känns bra att vara ärlig... förlorare eller inte...)

Lillgammal under uppväxten, mognade tidigt, umgicks mycket med vuxna. Svårt att inse pengars värde, ett ensambarn är sällan utan pengar. Överrepresenterade i skilsmässostatistiken (vi är nog ganska "svåra" personer att leva med och för övrigt orädda för att bli lämnade ensamma; det ser vi inte som något problem, utan kan snabbt anpassa oss till ett liv utan andra människor omkring) men har svårt att känna svartsjuka/avundsjuka, den känslan blev aldrig vattnad och gödd när man var liten. Det fanns ju bara jag, det var bara jag som var barn i familjen- vem skulle jag konkurrera med?

Det är rätt skönt när man ser bittra människor som avundsjukt tittar snett på varandra, att inte känna den bitterheten. Jag vet ju att jag kommer få min del av kakan ändå, förr eller senare. Så har livet alltid varit: loppet är långt. Lååångt. Ibland ligger du före, ibland efter- och det enda du egentligen kan göra är att streta på. Kämpa så gott du förmår. Och vad gäller svartsjuka anser jag att den företeelsen enbart är förgörande. Destruktivt så in i h-vete om man blir utsatt, en jäkligt läskig grej, faktiskt- som enbart förstör. Att svartsjuka har med kärlek att göra, är en stor fet myt anser jag. Svartsjuka bottnar i någonting helt annat än kärlek. Och om- om din man finner en annan kvinna- vad ska du göra åt det? Hittar han någon han finner bättre får han väl ta henne, då. Surt, men livet har syrliga nyanser med. Så ser verkligheten bara ut (så där sockersöt som vi vill ge intryck av att vår verklighet är... så är den inte egentligen, om vi lägger bort alla fasadmålningar), så det är väl bättre att försöka bära det hela med värdighet än att skämma ut sig och gå bärsärkargång? Tycker ju jag men jag säger som alltid: det här är min åsikt och jag sitter inte på något facit för livet.

 Å andra sidan kan jag uppleva det som lite av en svaghet att inte "tävla" med andra som jag vet att vissa gör. Det vore kanske en sporre, en drivkraft i livet om man hade den instinkten, men det är svårt... när man inte är fostrad så. Jag är fostrad att trävla med mig själv, jag vet att jag inte kan jämföra mig med andra, alla har ju olika förutsättningar i livet, så att tävla med andra människor vore för mig detsamma som att jämföra apelsiner med päron: det går ju inte.

Att vara uppväxt som ensambarn har gjort mig till en lite säregen person, tror jag. Har inga problem med ensamhet. Jag gillar ensamheten, den är efterlängtad i mitt liv.

Jag önskar så klart att jag haft ett syskon att dela allt med, eller flera- men nu är det som det är. Jag har skaffat andra "syskon" i livet, har nära vänner som i princip kan ta den rollen.

Men jag skaffade själv två barn av en anledning.

Jag tror att syskon är nyttiga för hälsan. :)

Hehe... nu har jag lite tid att skriva igen... så skönt! Älskade blogg!

Jag har egentligen inget särskilt att skriva om idag, jag bara satte mig här. Orden lär komma. En lärarkandidat jag hade en gång berättade om hans uppsats i historia; den hade "skrivit sig själv" menade han. Och jag förstår vad han menar. Jag har noveller som "har skrivit sig själva" tex. Jag har tänkt ut en handling, planerat innan och även om jag älskar att skriva, så när jag gör det för pengar kan jag uppleva det lite jobbigt innan: "nu ska jag sitta och svettas två timmar vid datorn" tänker jag när jag sätter mig, men vips så är novellen klar innan jag vet ordet av, för jag har uppenbarligen varit totalt uppslukad av det jag skriver. Och handlingen blev inte alls som jag tänkt innan.

Jag är för övrigt typen som slukas upp av saker rent generellt, jag lever mig in i saker.

En väninna till mig är bekant med Joakim Thåström och hon beskrev honom som "borta i livet, men han skriver bra". Sekunden därefter menade hon: "Jag tror ni skulle trivas ihop". Nu känner ju inte jag Thåström personligen, jag tycker däremot om hans musik och jag tycker att det är extra kul att lyssna på hans verk när en som känner oss båda jämförde mig med honom. Förvisso var väl inte beskrivningen helt smickrande "lite borta i livet", men ändå... han skriver himla bra texter.

Jag har faktiskt varit duktig och tränat tre gånger under veckan som gick, på tal om ingenting. Måste hålla i det här nu! Jag måste få lite muskler, det är ju så härligt bara man kommer igång!

Anledningen till (från det ena till det andra; på tal om träning) att jag tjatar om anti-bantning här på bloggen, förresten... det här måste jag förklara en gång för alla, är inte att jag tycker smala människor är fula på något vis, verkligen inte, men jag har mina syften. Jag har jobbat med ungdomar i snart 17 år. Det händer inte varje vecka, men nästintill, att man träffar på någon flicka som "hatar sin kropp" som tycker att hon är "fet och ful". I mitt yrke pratar vi aldrig om kroppar i sig, utan det kommer fram i andra sammanhang. Det syns på studieresultaten. Det syns när en människa inte äter frukost eller lunch. Hon (det är oftast en tjej) orkar inte med studierna- och det är där jag kommer in.

Och det är här mitt agg ligger mot kroppsfixering, mot all jäkla bantningshets. Därför försöker jag jobba mot det så gott jag kan i alla sammanhang. Det har alltså inget att göra med att jag tycker att det skulle vara något fel på smala personer, men det är viktigt att de unga tjejerna får klart för sig att det är helt ok att se ut på olika sätt. En del är runda, andra smala. Men alla är vackra på sitt sätt. Det finns ingen mall för hur man ska se ut. Eller kanske gör det det och den mallen vill jag bara slänga i sjön och säga: Vad roligt att det finns olika typer av människor. Så trist det skulle bli om alla var likadana.

Hoppas jag har gjort mig tydlig och klar en gång för alla nu. Så jag inte blir missförstådd.

... att jag kan inte ändra i kommentarssvar.

Därav mina stavfel "Jag hat"... (se fg kommentar)

Upptäcker det, men kan inte ändra. :(

Pinsamt, lärare i svenska och hela faderullan.

... Men så är det.