Min tonårstjej och jag var ute på stan och shoppade härom dagen. Hon behöver en höstjacka, och vi letade och letade; jag fann en hel drös med snygga jackor som jag tyckte skulle passa henne; men nej- mammas smak var horribel "typ". ;) Så vi får fortsätta vår jakt! Vi hittade andra saker , dock; och usch, vad snabbt pengarna kan rulla!!! :/

Jag älskar kläder. Trodde att alla kvinnor gjorde det, men har nu träffat på ett flertal som inte är det minsta intresserade. Som shoppar av "nödvändigt ont". Intressant att vi är så olika och all respekt för dem som inte tänker som jag. Olikheterna får oss bara att utvecklas, tror jag.

I alla fall... när dottern och jag var ute på en av våra shoppingrundor fann jag en riktigt snygg skinnkjol. Jag bad expediten om rätt storlek, och hon gick ner i lagret för att hämta en. Och den satt sååå bra!!! Skitsnygg, verkligen. Svart skinn; mmm... jättefin.

Trist värre att jag hängde tillbaks den: Vilket liv man har fått sig! Skulle kunna använda den på krogen om man var ute och svirade, men det är jag ju nästan aldrig nu för tiden. Och att gå här hemma med ungarna iklädd skinnkjol; njaa... Eller på jobbet: Här kommer Fröken Fräken, liksom. Njaa, där med.

Till saken hör att jag inte är "Fjällräven-typen" med ryggsäck och fotriktiga skor. Jag trivs med att springa omkring i höga klackar och korta kjolar. Det är jag. För övrigt kan jag behöva några centimeter extra; kan ju inte direkt påstå att jag är vare sig ståtlig eller lång... :/

Fast säger man så här är man kanske inte politiskt korrekt?! Jag menar: " Jag är kvinna och jag trivs i högklackat och korta kjolar..."

Nåväl: retar jag gallfebern på någon så bjussar jag på det.

 Jag har gjort det förut... =)

Hoppas Ni redan sover gott!!!! ;)

Jag sitter och skriver vid köksbordet i mörkret och tystnaden med enbart två stearinljus som lyser upp. Invirad i en filt sitter jag här och bara njuter av den sena, mörka höstkvällen. Sommaren är definitivt över nu och jag är redo för rusk och höstmys. Det här är min årstid. Regn och blåst stör mig inte för fem ynka öre. Tycker t o m om att vara ute och promenera i regn; så länge jag är rätt klädd. Att sedan komma in i värmen är ju helt underbart. Se filmer, läsa... härligt!

Jag vet att jag nu är inne på ett ämne som av vissa anses vara total nonsens, men det är min fulla övertygelse att det finns något bortanför döden. Jag tror på själavandring; är så säker jag någonsin kan bli på att detta liv inte är mitt första. Och jag tror att de som funnits hos oss i livet, men passerat, finns hos oss ibland, i någon form, på något vis. Och jag tror att vi möts igen, de människor man älskat och som försvunnit... inte ens döden kan vara större än kärleken: vi kommer att ses igen. Kom ihåg vad jag sagt, kära vänner, när vi åter stöter på varann, bortom bergen. =) Vad var det jag sa?! blir mina första ord!!!

På tal om detta intressanta ämne: i maj fick jag en tarotläggningning av en sakkunnig kvinna. Jag skrev ner det hon sagt och lade lappen i en byrålåda. Idag städade jag i lådan, fann lappen och fick rysningar. Datumet var 4 maj och när kvinnan berättade om saker som under de närmaste månaderna skulle komma att inträffa lät det bara konstigt. Jag skrev ner det, man lade inte särskilt stor vikt vid det. Nu kan jag bara säga att jag är ännu mer säker på att det finns något mer än det vi ser. Hon lade korten för ett år framåt (från maj-10) så det ska bli spännande att se om resten av året stämmer också.

Jag var på en sittning hos en medial kvinna förra året i november, också det var klockrent. Hon nämnde saker; jag svär, som bara jag vet om. Hon berättade bl a om en kvinna som kom till mig "från andra sidan" med en hund. Kort hår, runt ansikte och värk i ryggen ner mot benen. Självfallet såg jag min mormor med min barndoms Sussi, fast jag hade glömt bort det där med ryggvärken, men frågade min moster utan att berätta varför (hon tror ändå inte på sån't här) och ja... mormor hade ischias. Värk i ryggen som gick ut i benen.

Börjar bli dags för mig att uppsöka ett medium igen. Tycker det är så intressant, så ett par gånger per år tycker jag att jag kan unna mig en sittning.

Förresten, pratade med min pappa idag och vill säga till alla er som har Facebook (så får ni gå in och kolla) att det är då inte alla som har en egen fanclub, men det har min pappa. Hans elever har skapat en Fb-grupp "Alla vi som älskar Lenni" och den har 91 medlemmar. Min pappa måste alltså vara en riktigt omtyckt lärare, "Coolaste läraren ever" har en av hans elever skrivit. Jag blir så glad för hans skull...

Den dagen mina elever skapar en Fb-sida som heter "Alla vi som älskar Bea" brinner eldkvarn!!! ;) Jag tror jag skall starta en själv!!! Har jag tur får jag åtminstone katterna som medlemmar!!! =)

Sov Sött, mina Vänner :)

Mina flyttplaner vann motstånd, vill jag påstå när jag yppade dem imorse! Jaja, man vet ju aldrig... Dalarna är i alla fall ett ställe jag under ett bra tag känt för att flytta till. Eftersom vi har släkt där så är vi ju uppe i Falun några gånger per år. I Falun finns mycket gammal bebyggelse; det älskar jag. Och dessa faluröda hus på landsbygden, sjungande härlig dialekt och... jag vet inte hur jag ska beskriva det... det liggen något i själva atmosfären: trivsamt, gemytligt, helt enkelt.

Jag har alltid haft en massa i déer om saker jag vill göra, platser jag vill bo på. Drömmen, verkligen, men detta om något kommer väl med all sannolikhet att sluta som en dröm; är att jobba ett år i Afrika, undervisa och verkligen från insidan se en helt annan kultur.

Jag har ju varit i Nordafrika, men det var på semester och då blir det ju faktiskt en helt annan femma. Icke desto mindre intressant, dock...

Jag är så rädd att livet bara ska gå, för fort som bomben går det ju... och så har man inte sett något annat än Karlstad dag efter dag, och skogen på vägen till min vardag: Grums, där jag tillbringat fem dagar i veckan i tolv år. Tolv år!!! Det är ju jättemycket.

Förvisso har jag hittat på något nytt intressant projekt när jag försökt- så gott jag kan- att sätta mig in i det här med kommunpolitik. Så neeej- det är nog trots allt inte rätt tillfälle att lämna Karlstad nu... (Hahaha!!! Här svänger vi som pendlar!!! ;) Men jag har mina idéer, infall, drömmar, planer.

Vissa av dem förverkligar jag, andra får förbli just idéer, infall, drömmar, planer. Kanske fyller dessa sitt syfte också. Att drömma sig bort från sin egen vardag har sitt värde. Ibland behöver vi fly från verkligheten, som blir för jobbig, tråkig osv. Varför skulle annars filmer och böcker sälja? Snacka om underbar verklighetsflkt på hög nivå!!! Men, som sagt, i vissa lägen kan man ju ge sig den på att förverkliga drömmarna med. Kanske lyckas man, kanske inte. J-igt långt kommer man i vilket fall som helst med rätt vilja.

Jag har en köttfärs/kantarellpaj i ugnen. Denna kommer nu att avnjutas som lördagsmiddag.

Ha en skön kväll! ;-)

Som sagt: ett infall fick jag, att lämna stan. Fick en kommentar från en gammal vän som gjorde mig ännu mer sugen...

Och faktiskt är det inte bara ett infall. Det är något uttänkt sedan många år. Kruxet är ju bara att det är företaget Allan; inte riktigt gjort på en handvänning. Saken är för övrigt den att jag har två barn: 10 och 13 år gamla. Detta har fått mig att tveka. När jag var i den åldern var jag livrädd för att familjen skulle få för sig att flytta till en ny stad: Hujedanemej, att träffa nya kamrater osv.

Numera vet man ju, att det där går ganska fort. I allra högsta grad för unga människor, de anpassar sig snabbt. 

Så jaaa... mycket intressant tanke. Kommer verkligen på riktigt att "luska".

Kram igen

Jag har åkt på bacillusker; det gör jag väl alltid någon vecka efter att skolorna startar, "alla" träffar plötsligt "alla" och byter diverse bakterier.

Vet ni, go, vänner, vad jag fick för infall just nu?

Jo, jag skulle vilja rycka upp familjen, flytta till en ny stad och starta på en helt ny kula. Känns som om det börjar gå slentrian i mitt liv just nu. Jag skulle vilja se nya vyer. Inte för att det är något fel på det liv jag nu lever, men jag är en "vidare-människa". Som jag skrev i tidigare inlägg; inte typen som sitter vid lägerelden och njuter av det gamla invanda, av stillheten, utan den som håller sig i ytterkanterna. Som behöver kickarna.

Och just nu skulle jag vilja ha en förändring. I min fantasi finns Dalarna. Faluröda stugor med vita knutar... Vi har halva släkten där. Tänk att bara få lämna Karlstad för ett tag. Inte på en veckas semester, utan för något helt annat. Detta stannar förmodligen vid en fantasi, eller också är jag kvinna nog att ta tag i hela situationen.

Söka nya lärarjobb, träffa nya människor. Se något annat. För här, i det gamla invanda, är det lätt att "snöa in" i gamla, föga konstruktiva tänk; det är lätt att fastna i tankebanor som inte leder en centimeter längre och det är livet alldeles för stort för.

Ärligt talat funderar jag faktiskt; inte imorgon men kanske om ett litet tag, på att lämna stan.

Mmm... vem vet? Jag kommer härifrån, har alltid bott här och självklart skulle det vara kul att se något annat. Skulle faktiskt behöva lite nya vyer. "Because I'm leaving": låten dök bara upp i min skalle... "No room to grow"

Sov sött, alla <3

Miracle... du måste verkligen hållla ögonen på mig och se till att jag rör på mig!!! ;)  Det känns stressigt att få in "motion" på ett redan fullspäckat schema, men jag mår så bra av att röra på mig. Vi är ju gjorda för att vara i rörelse; att jaga vår föda och sedan äta den med njutning.

Vår rörelse; vårt arbete, sätter igång endorfinet. Inte sjutton fattar stenåldershjärnan att detta för länge sedan är förlegat. Att vi köper maten och äter oss proppmätta, utan att anstränga oss ett dyft.

Det leder bara till att vi mår allt sämre, tror jag.

Jag är en "kickmänniska". Behöver adrenalinet, endorfinet. Får jag inte det mår jag dåligt.

Har läst om detta någonstans, någon gång, fast i psykologiska termer som jag nu inte minns. "Kickmänniskor"  (fast det kallas något annat egentligen) är de stenåldershjärnor som går långt ut från lägerelden. Som tar sig till främmande marker och som mår bra av att befinna sig i ytterkanten. Som "kickar" på endorfinet som det nya, främmande innebär. Rädslan som övervinns.

Sedan finns det också de som njuter av stillheten; av att bara sitta vid lägerelden. Som inte har något alls behov av att ta sig från tryggheten, som finner harmoni i det de finner invant.

Tror att vi är skapta för dessa olika roller för att tillsammans försvara gruppen mot inkräktare. För våra hjärnor är kvar i stenåldern, det är jag helt säker på.

Ojojoj, vad jag svävar ut...

Ville egntligen bara säga att jag har motionerat idag, trots att det är en smula "full rulle" med allt annat. För att jag mår bra av det, av att "bekämpa latmasken i mig".

Citatet om latmasken kommer från dig, åter igen; älskade vännen Miracle.

Sov gott i natt! ;)

Var med min son på uppropet på hans nya skola imorse. Nu börjar han 4:an och min dotter går på högstadiet, så jag kan tänka mig att jag gjort det för sista gången. Följt med vid skolstarter, alltså...

Fick värsta svallningarna när jag var inne i sonens klassrum. Tror att jag befinner mig i någon form av förklimakterium, eller också har jag fel på termostaten: jag blir brännhet, känner mig som en bastu. Frågade bästa väninnan, vars dotter går i min sons klass, om det märktes att jag svettades:

"Joo, det syns..."

Jag blev t o m blöt i håret. Kände för att slänga upp fönstret, men då hade jag ju verkligen skämt ut sonen, så jag stod där och bara led. Och höll på att brinna upp. Detta har hänt mig också på jobbet, jag blir brännhet och illamående och frågar kollegor om det är varmt:

"Neej... det är lagom."

Ja, puh... myckat skall man uthärda. En av mina plågor i livet består alltså i att jag tror att jag skall brinna upp!!! =)

Sov Gott, alla klimakteriekärringar!!! ;)

Igår förmiddag var jag med och öppnade Kristdemokraternas valstuga på torget i Karlstad. Jag har aldrig valarbetat förut, men det känns som om jag fått fina mentorer, så det här skall nog lösa sig. Intressant värre, med nya erfarenheter. Alla partier har nu "slagit upp" sina valstugor på Karlstads torg, så jag föreslår att Du som läser tar dig en tur och kollar runt inför valet.

Stugorna kommer att bemannas av Karlstads kommunpolitiker från diverse färger. Det hela rör ju faktiskt Dig: du som bor i Karlstad. Det som beslutas kommer att beröra Dig, så din röst är viktig.

Själv är jag ju då Kristdemokrat, och hoppas innerligt att Du kommer att rösta på oss. Jag kan "från insidan" säga att Peter Kullgren, "ettan " på Kd:s lista i Karlstad, verkligen är så ödmjuk och vänlig som han verkar. (Han sitter ju på affischer all over the place i Karlstad.) En varm man.

Nåväl... tänk efter ordentligt vem Du ger din röst. Men kom ihåg att det faktiskt berör Dig. ;)