Jag njuter av att plötsligt ha tid. Och att ha tid över. Ingen tidspress, ingen tid att passa. Idag.

Jag har bara slappat under förmiddagen, kommit ikapp mig själv och det är så gudomligt skönt.

Det är nog svårt att föreställa sig för dem som inte är i den sitsen, hur kvickt livet rullar på för en heltidsarbetande ensamstående mamma. Det är fullt upp i princip hela tiden. Även om mina barn inte är små längre... det kommer annat istället då och många gånger får man ha tunnelseende, hoppa över högar i huset för att inte bli totalt överstressad. Jag får helt enkelt strunta i att fönstren är nerpussade av kattmunnar hela vägen längs fönsterbrädet i köket- och spara det tills jag får tid. Perfektionism i det här läget är totalt nedbrytande- funkar inte.

Jag måste fokusera på det som är betydelsefullt, det jag måste göra- och inget annat, och det är inte lätt alla gånger.

Jag har suttit sent på torsdagskvällar (efter en hektisk vecka) mitt i röran som hunnit uppstå under veckan, medan vi kört på med läxor, aktiviteter och jobb, men tvingats prioritera nattsömnen och helt enkelt lagt ner allt det där med ett välstadat hem- för att orka fredagen på jobbet. Bara gått och lagt mig mitt bland och dammtussar efter katter, tvätthögar och skit-  för att sedan ta tag i detta på helgen. Det går bara att göra det allra viktigaste på vardagar, annat hinns inte med, då skulle jag få nagga på sömnen och det gör jag bara inte längre. Been there- och priset är för högt. Alldeles för högt.

Men jag har fått det att fungera, och ingen av oss har dött ännu. =) 

Dessutom kommer båda mina barn hem med fina betyg från skolan så här i terminsslutet, mina barn är harmoniska och välmående- så det känns inget annat än gott. Jag har lagt krutet på rätt ställe anser jag.

Mitt hem behöver en ledig dag för husfrun. Husfrun behöver dock inte en ledig dag för hemmet, möjligtvis en ledig dag;  hellre en för eget nöje, förvisso, men men... nu har jag ett hem, lyckligtvis får man väl säga... det finns ju de som är hemlösa. Så nu måste jag ta hand om det.

Jag har jobbat något fruktansvärt mycket de här fyra dagarna. Betygstider- då är det så. Och då får hemmet lida, här är ett smärre bombnedslag, det går inte att vara på alla ställen samtidigt.

Lycklig är jag i alla fall över att ha kommit dit jag vill vara. Den där tiden var arbetssam, då man befann sig där man trodde att "man skulle vara". För min del var detta i trettioårsåldern. För mig var det den allra mest stressiga tiden, nu i efterhand kan jag påstå att jag inte mådde särskilt bra då. Jag gjorde det som förväntades av mig, inte det jag ville. Jag menar inte att jag helt och fullt kan göra exakt det jag vill nu heller, jag lever ju i ett samhälle med vissa förpliktelser, men så gott det går har jag kommit dit jag vill vara nu.

Trettio år, kedjehusliv och en herrans massa måsten och prylar som jag inte behövde men som prompt skulle vara där- för så skulle det ju vara. Kedjehuslivet med allt som hörde därtill var inte alls min grej. (För det var vekligen en livsstil, med gemensamma höst- och vårstäddagar, "alla ska renovera- helst samtidigt och samma grej" och denna tävling som låg under ytan... En tävling om allt från tjusigaste köket till bästa semesterplanen till mest välansade trädgården till lyckligaste äktenskapet. Osv. För övrigt orsaken till att jag dissat Facebook- där pågår också ett "spel" i vissa kretsar-  en föreställning, en uppvisning - och jag bara orkar inte titta på den lyckade fasaden, samtidigt som jag faktiskt vet hur det egentligen ligger till, det känns så falskt alltihop, så tillgjort, så ytligt. Jag vill ha genuina tankar, genuina känslor- inget jäkla spel för galleriet! Inifrån och ut- hela vägen- inte bara det som syns.) 

Jag är alldeles för egen för att trivas med det där (tillbaka till kedjehuslivet), min bit av pusslet var för udda. Jag tyckte hemskt mycket om människorna som bodde omkring mig, jättetrevliga människor och jag har inte ett negativt ord att säga om mina fd grannar i området- men jag kunde bara inte med den där typen av liv.

Hur kom jag in på det här månn tro? Hem... ta hand om mitt hem.

Imorgon är jag ledig och då ska jag pyssla om det. Mitt älskade hem, min borg, mitt bombnedslag.

Och jag är så lycklig över att jag fått en chans att göra det här. Ta klivet från den stig jag kände mig tvingad att gå, även om jag inte trivdes, för att få blomma ut i mig själv, i det jag vill. Få vara den jag är, den jag vill vara.

Det borde vara en självklarhet, men jag vet att det tyvärr inte är alla förunnat.

Annie (se länkar) ställde frågan om någon bloggare här hade erfarenhet av yoga, varpå jag svarade att "ja, det har jag" och så började jag läsa lite mer om yoga, kolla lite... blev nämligen sugen på att börja igen; det är fantastiskt skönt för både kropp och själ. Mjuka, långsamma rörelser och det händer något med psyket när man håller på... jag har svårt att beskriva det, det går (händer inte alltid dock, i alla fall inte mig, jag är väl inte tillräckligt skicklig) att komma till ett annat medvetande... jag har svårt, som sagt att förklara med ord, det måste nästan upplevas, men som att vandra lite utanför sina egna tankar (som för övrigt lever sitt eget liv i detta läge), som att ställa sig bredvid sig själv. Stressen släpper, evetuell ångest försvinner och man fylls av ro och harmoni- när man lyckas.

Ibland blir allt bara halvdant, men det är skönt i alla fall.

Det finns ju olika typer av yoga, den sorten jag har utövat kallas kundaliniyoga och som sagt: det här är verkligen värt att prova! Jag funderar starkt på att börja igen. Lite guldtid, njutning.

Behövs.

Idag blev loppisen ÄNTLIGEN av och det var riktigt skojigt. Kanske inte så lönsamt men så häftigt att se just det där att det inte vi vill ha längre kommer till nytta någon annanstans!

Det här med loppisar ligger för övrigt så rätt i tiden, hand i hand med årets inneord (måste det väl ändå vara?) :"hållbar utveckling" som det så tjusigt heter.

Och nog är det så. Det går inte att bara köpa och köpa, det funkar helt enkelt inte; vi kan inte fortsätta som vi gör med slit och släng åt alla håll- där var och en enbart tänker på sig och sitt.

Ja, det här med ozonet... det angår kanske inte just DIG för om hundra år är du död ändå. Men tänk på ditt barnbarn, hur högt du älskar det (eller kommer att älska det, den dag du får ett). När detta barnbarn får barnbarn- som det också håller av lika högt, då har vi redan kommit fyra generationer fram, och denna framtida människa är ju faktist DIN avkomma!

Så DU måste nog tänka till lite, jag med.

Det är vårt ansvar, för att vi får låna och ta del av det här vackra som finns där ute just nu.

Vi kan inte lämna ifrån oss det i en enda jäkla röra.

-En kan inte göra allt, men om alla gör NÅGOT kommer vi jättelångt.

Idag har jag shoppat lite. Skönt att passa på och åka ut till köpcentret när det är sol, för då är det inte lika mycket folk att tampas med. Puh... långa köer, trångt... bättre kan man ha det.

Saken är bara den att jag är en riktig vimsmaja, så jag får verkligen kolla två gånger när jag provar kläder, så jag inte har på mig något plagg ut. Det vore verkligen typiskt mig- prova och prova, av och på- och sedan gå ut med något litet linne eller så och åka fast för snatteri. Hualigen... det skulle ju verkligen inte gå att bortförklara "Jag glömde bort att ta av mig kläderna jag provade", vem skulle tro på det? De som känner mig skulle förvisso inte bli ett dugg förvånade, men man kan ju inte säga så till någon helt okänd människa. Så jag får alltid dubbelchecka när jag går ut ur klädbutiker.

Läste ett så klokt citat hos härliga Luvcatz, så jag var tvungen att sno det:

(Hoppas det är ok, Luvcatz)  :)

"Allt som är roligt är antingen omoraliskt, olagligt eller fettbildande".

Det tyckte jag om, det är ju så det är. (Jag är inte riktigt så genompräktig som jag kanske gjorde sken av i nedanstående inlägg, sååå duuuktig skolfröken: "Jag gör som man ska jag, minsann!!!"

Ja, ibland är jag himla duktig, och jag tycker om när man gör som man säger, dvs inte säger en sak och gör något helt annat... det gör mig nervös.

Men jag är inte genompräktig jämt, vem är det?!)

I alla fall... Det är ju så, att det som är gott ofta är "dåligt." Har verkligen suttit och funderat över vad som egentligen är nyttigt och gott. Det enda jag kunde komma på som frestar lika mycket som något onyttigt är jordgubbar. För visst är det bra mycket mer frestande med choklad och glass än ett äpple och en morot? Eller lite sparris kanske?

En annan grej som jag verkligen gillar, och som bara är genomnyttigt är mina högt älskade promenader.

Dagens höjdpunkt ofta, då släpper stressen och endorfinet kör igång, eller vad säger man... börjar pumpa.

Och nu är det dags igen... för en liten endorfinkick.

Lovely i den ljumma kvällen.

Alla dessa avbrott i vardagen i maj... gör så att man orkar med.

Läsårets mest hektiska månad. Mitt liv är indelat i läsår och teminer med jullov och sommarlov emellan. Så har det alltid varit. Jag har aldrig tagit mig ifrån skolans värld- blev kvar i denna kultur som andra människor nog kan uppfatta som rätt egen. Fast det förstår ju inte jag; jag är ju mitt i.

Mitt i betygsättning, utvecklingssamtal och nu i terminsslutet studieresor och mina timmar är indelade i lektioner. (Åtminstone till vardags... ;)  )

Skolans värld kanske är stelbent och en aning konservativ, men det är en trygg och ärlig värld, där man gör "som man säger".

En något präktig, men pålitlig kultur.

Jag är allergisk mot alla dessa muppar jag stött på, som säger en sak- men gör en annan.

Det är det värsta jag vet: Lova guld och gröna skogar utan att ens kunna uppfylla hälften.

Då är det väl ändå bättre att bara hålla klaffen stängd, inte så mycket begärt?

Men idag har jag vilodag- och det är så infernaliskt skönt.

Ju mer livet spinner på, desto mer välbehövlig är vilan. Jag märker det allt tydligare för varje år som går- och det är väl det som är att bli äldre... att lugna ner sig en smula.

Här skiner solen idag igen och jag ska ut och njuta av den uuuunderbart ljumma kvällen.

"När du gått så långt

att du inte orkar

ett steg till,

har du bara gått

hälften så långt

som du klarar av."

Grönländskt ordspråk

Jag satt just och tyckte synd om mig själv. Jag har ont i kroppen, inte bara i magen, som vanliga kvinnor har vid mensvärk, utan jag ska naturligtvis vara värst och ha ont i hela kroppen, jag!!! =) Jag mår verkligen fysiskt illa, svagt, men i alla fall... det sitter som en klump i halsen, vilket gör det svårt att dricka kaffe och då är det ju katastrofläge! ;/ Och smärtan i magen går ut i benen, så när jag har mensvärk har jag alltid ont i benen också, ja, det är som jag säger... jag ska vara värst. Kroppen känns precis som om jag varit på världens fest igår, det är som att vara riktigt f-bannat bakfull, fast jag inte ens haft det nöjet. Och dessa fruktansvärda humörsvängningar, så jäkla påfrestande, säkert också för omgivningen. Jag svänger om som en pendel, på två minuter är jag jättearg, sedan går det över. Det sägs att redan de gamla grekerna forskade om vad som hände med kvinnors humör vid pms, jag förstår inte varför man inte uppfunnit något mirakelpiller som bara jämnar ut humöret. Å andra sidan ska man väl inte ta piller för att bli glad, har man något att vara ilsken över är det väl sundast om orsaken kommer upp till ytan. Fast det är slitsamt att vara arg. Hmmm... :/

Men i alla fall. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Jag läste just om en kvinna, en ung kvinna, som bloggar om sin dotter- som hon just förlorat. Om sorgen. Ger mig lite andra perspektiv på tillvaron; det är ju nästan oförskämt att sitta här och klaga och gnälla över lite mensvärk.

(Men jag kommer inte gråta när jag har gått igenom klimakteriet, allt måste bli tjugo gånger enklare utan dessa hormoner som far runt i mig och retar mig så till den milda grad att jag verkligen får ta tre djupa andetag emellanåt, för att inte flippa ur och bli totalt galen).