Trots att vi är skilda, Håkan och jag, delar vi glädjen över Elinors framgång i skolan. ;)

När jag fick höra om Ellis betyg idag, kunde jag faktiskt inte låta bli att gråta en skvätt!

Hon måste sitta på ett av Norrstrandsskolans högsta betyg, och man vet ju hur mycket det där med framgång i skolan faktiskt ger... för hela framtiden: ekonomi, status, hela faderullan!

Både Håkan och jag är så glada nu- verkligen!!! :)

Intressant ska det bli att höra om min välgång engagerar så till den milda grad som motgång! :)

Ja, ni vet... mindre nära vänner som "oroat sig" vitt och brett för mig och babblat (Den ringde hit och frågade hur det var med Dig- och Den ringde dit) när jag till synes inte mått bra. Och Allt och Alla har ju ringt och frågat- det är ju därför man svarat; man har ju naturligtvis inte pladdrat. "Det har bara hörts rykten".

Ungefär som om jag vore korkad... klart jag fattar!!!

Å andra sidan kan Du pladdra på om det roar Dig- det gör mig faktiskt inte så mycket- försök bara inte förringa mig med små bortförklaringar, för det är möjligt att jag är stöllig, men inte helt totalt dum!!!

Merci =)

Jag har ju- det är kalla fakta- mått fruktansvärt risigt under en tid också, då jag fått min utmattning, skilt mig, och jaaa... det är klart det varit allt utom enkelt.

Men samma perifera människor som oroat sig a-la-länkar och snack hit och dit- ja, det ska bli spännande att se om de glädjer sig nu!!! ;-)

Min dotter kom till världen med segerhuva, som man säger. Dvs hon hade fosterhinnan kvar om håret, liksom, så hennes svarta hår såg ut att vara grått. Det såg jättelustigt ut först och barnmorska utropade "Oj, här kom en stor en (4,4 kg) med segerhuva!!!" =)

Erik XIV föddes också så, sägs det...

Genom hennes liv, hittills, i alla fall, har det visat sig att hon verkligen kommit till världen med segerhuva!

Hon har det lätt med vänner, har alltid haft hög status i kamratkretsar och har fått det gudabenådat lätt för sig i skolan. Härom veckan ringde hon mig på jobbet och berättade att hon pratat med sin lärare i engelska och hon hade fått ett A, ungefär- kan man säga enligt "gamla betygsskalan" ett starkt MVG. Kan tillägga att hon "bara" går i åk 8, så för att sätta ett A där, krävs ganska mycket.

"Men du är ju jätteduktig!!!" menade jag, fast hon tyckte inte att det var så mycket med det.

Så ringde hon mig idag igen: "Mamma, jag fick ett A i matte också."

Hennes lärare berättade att det är första gången, under hela sitt yrkesliv, han satt ett MVG i matematik redan i åk 8. Ja, det blir ju ett A nu, då. Ett starkt MVG.

Å, dra mig baklänges!!!

Teknikens Under, Bea- har fostrat en dotter som fått A i matte innan hon ens börjat nian!!!

Kan ha samband med att hennes far är matematiklärare- jag fastnade faktiskt för hennes fars vässade intellekt en gång i tiden- och nu plockar jag ut frukterna hejvilt!!! :-)

Svenska och SO-ämnena då?, frågade jag.

Det är mina ämnen...

"Där blir det bara B" (dvs svaga MVG) Än så länge...

Jag står, trots att jag vetat att hon varit intelligent, som lite chockad, faktiskt.

Försiktig, dock, med att staka ut framtiden åt henne. Men naturvetenskaplig linje på gymnasiet kommer jag att föreslå, då hon har så lätt för matte. sedan vore det nog en god idé att satsa på att läsa medicin, ska prata med henne om detta. Läkare, tycker jag- men det är inte mitt liv- utan hennes.

Själv har hon nappat på civilingenjör, jag har ju en ingift morbror, Calle som undervisar här uppe på universitetet ibland (trots att han egentligen är pensionär), blivande kemiingenjörer, om jag inte uppfattat det hela helt fel. Och det verkar hon lite intresserad av.

Ha en fin kväll, Alla! ;)

Mer historia imorgon, då (se nedanstående inlägg!) Nu är det verligen SISTA KAMPEN för betygen!!!

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av just krigshistoria, har snöat in på andra områden inom historieämnet istället. Jag har en kamrat; Muppen-(länge sedan du var här, förresten;) som inte alls är historielärare, men helt otroligt duktig och insatt i just det här med krigshistoria. men som sagt; just världskrigen tycker jag om att arbeta med.

Så vi får hoppas på flitigt kneg imorgon- snart är det slut!!!

Idag har vi sett Gladiatorerna live, Gabbe och jag!

Det höll på hela kvällen, inte längesedan vi kom hem, och det började halv sex. Vi brukar titta på det på TV:n så det var spännande att se det hela i verkligheten.

Jag har besökt Colosseum i Rom, ni vet den där gamla ruinen efter de "riktiga" Gladiatorernas arena.

Och det var en upplevelse, vill jag påstå.

Gå där och veta, att här har slavar för ett par tusen år sedan kämpat för sina liv som gladiatorer. Med vilda djur och döden hos en part, som utgång. Tänk att folk roade sig med dessa skådespel, alltså...

Lite rått, tycker kanske vi då- och nöjer oss med "våra", lagom gemytliga Gladiatorer. På Löfbergs Lila Arena!!! :-)

Jag är ju så barnslig, så i likhet med alla barn, under pausen, bad jag Gabbe fotografera mig med en av dem, som ett litet minne! ;)

 (Ja, det gjorde sonen med, men det är väl mer vanligt... ;)

Och hualigen- vad stora de var!!! (i alla fall männen, det var dem jag ägnade min uppmärksamhet åt!!!) Stod alldeles intill en under några minuter, när vi väntade på en autograf, och hans armar var nog dubbelt så grova som mina. Kan ju då tillägga att mina armar till största del består av hull (musklerna där inne är tyvärr inte särskilt överstimulerade) medan hans- ja... DET VAR I PRINCIP BARA MUSKLER!!!

Gladiatorn Toro log och teckanade ditt ett hjärta- det är väl sällan vuxna kvinnor går fram så där och ber om autografer... Jag vet att jag är barnslig, men det var kul!!! ;)

Det måste vara biologiskt nedärvt det där... Stora och till synes starka män är inte helt osexiga. Våra primitiva, kvinnliga reptilhjärnor går igång på styrka- det ger signaler om trygghet. "Här får jag beskydd."

Jaja, titta kan man ju alltid!!!

Och ikväll ska "Ensamma mamman" drömma om 95 kilo muskler!!! ;)

Och vakna med en katt bredvid mig... Det går nästan lika bra!!! =)

Sov Gott; Alla!!!

"Men hjälp... har du sex katter?!" sa min kamrat idag när jag beklagade mig över att det alltid finns någon katt som gjort sitt i kattlådan, lekt med toapappersrullen, så papperet är utdraget över hela övervåningen, hängt i en gardin, eller suttit i fönstret, så prydnadssakerna rykt all världens väg. "Det är ju nästan så du får ställa upp i "Familjen Annorlunda"!!! ".

Ja, jag har sex katter för tillfället. Två vuxna, varav en är dräktig, så vi väntar fler kattungar.

Den andra vuxna fick ungar för sju veckor sedan, så tre av dem är redan sålda- eller borttingade. De lever bara här för att vänta på att mamma Tessan ska ha fostrat dem klart... vid ca 12 veckor.

Men det här är ett underbart liv, trots all fräs. Jag och ungarna älskar att ta del av den där första tiden- se dem utvecklas- och här bor vi alldeles kattvänligt, med en liten trädgård mot skogen, där de får "upptäcka världen." Träffa grannens två hundar, massor av barn, springa fram och tillbaka och sedan komma in igen i tryggheten.

När jag var liten drömde jag om att bli veterinär. Jag växte upp med hund och djuren har alltid haft en stor betydelse i mitt liv. "Annie with the Animals".

Tänkte att jag skulle ha en kennel och föda upp hundar- men istället blev det katter!!!

 Jag har två halvbirmor- en kolsvart och en kritvit, och hittills har resultatet blivit bra i kombination med en gråtigrerad norsk skogskatt. (Ja... jag har ju bara sett fyra än... men vi hoppas att de kommande blir lika fina!!! :) Nästa kull får nog gå för 1500-2000 kr/katt. (Om de ser ut som dem jag har nu och har samma sociala personlighet).

Jag släppte drömmen om att bli veterinär när jag blev tonåring och plötsligt inte längre var lika intresserad av djur. Drömde istället om att bli författare. Skrev en hel del. Noveller och dikter. Fann en lärare jag tyckte om på gymnasiet- vi delade intresset för poesi bl a. Och jag berättade om min dröm: om att själv få skriva.

"Det är jättesvårt att slå igenom som författare, Bea", svarade hon. Men du skulle kunna göra som jag- då får du utlopp för allt det här: "Jag tycker att du ska satsa på att bli lärare i svenska."

Det var på den tiden- då lärarna fortfarande hade relativt hög status. Det var i början av 1990-talet- faktiskt inte alls för länge sedan- en tid då man fick plugga rätt hårt för att ta sig in på lärarutbildningen. Och ju mer man läste in sig på varje ämne- desto högre kom man i kunskaperna. Häftigt att läsa på en sådan "hög" akademisk nivå, tyckte i alla fall jag. Och jag var stolt! :)

Men så hände något. Nu ligger den svenska skolan ganska lågt resultatmässigt i resultat i jämförelse med övriga EU-länder. Detta parallellt med att svenska lärares löner och status sjunker.

Snackade om detta med en äldre kollega häromdagen. Han har varit med en tid.

Och jag citerar honom:"Det finns nog inget yrke som på bara ett par decennier sjunkit så lågt i status och lön som läraryrkets Jämfört med var det varit."

Ja, då kan man ju lönemässigt jämföra oss med sjuksköterskor- med all respekt- som alltid- genom historien- legat lågt.

Ja, för tusan- upp med deras löner med!!! All tilltro till deras kunskap!!!

Men lite underligt känns det faktiskt- att ha gått in i ett yrke som "akademiker", satsade på skolan, kämpade- och hela faderullan. Tog studielån under flera års tid.

För att efter några decennier bli sedd som "en vanlig lärare". Inte särskilt högavlönad.

 Fabriksarbetarna tjänar väl mer -antar jag.

Personligen står jag i valet och kvalet att "svika" mitt skrå. Kanske satsa på något annat. Omskola mig. Söka nya jobb, ärligt talat. Höjs inte lärarlönerna ganska drastiskt inom loppet av några år, tror jag att den svenska skolan kommer att förlora en del av de lärare som brunnit för yrket. Lärarna kommer kort och gott inse att deras kunskap finner godare jord någon annanstans.

I'm sorry to say this- för jag älskar mitt jobb- men det är helt enkelt kalla fakta.

För att inte tala om våra chefer. Jag minns jätteväl hur min mor, när jag var barn, talade om min barndoms skolas rektor, som en högt ansedd person i orten. Med respekt.

Ja- vad sjutton har det blivit nu?

Det kan Du ju fundera över, samtidigt som Du funderar över vad vi skall göra med den svenska skolan.

 Kolla övriga EU-länder: Vi ligger LÅGT vad gäller kunskap. Skolpersonal ligger lågt vad gäller status. Få ungdomar vill bli lärare nuförtiden.

Antagningspoängen till lärarutbildningen ligger lågt. Vad får vi då för lärare?

 De som inte tog sig in på någon annan utbildning, eller?!

Det är Dina barn det handlar om. Det bästa Du förhoppningsvis har.

Ni skulle ha sett mig igår, kära kamrater. Eller inte...

Jag gjorde den värsta vurpan på ÅR, mitt i Karlstad.

Gjorde ett snabbt läkarbesök och kände mig stressad att snabbt komma tillbaka till jobbet i Grums- då jag har elever som slåss mot tiden (det är betygsättningstider nu).

Kände mig lite jäktad efter mitt läkarbesök och småsprang till bilen. Det var soligt och jag var på hemskt gott humör.

Tog en liten genväg, vilket innebar att jag måste hoppa över ett litet "staket" eller vad ska jag kalla det. Ett sådant där av metall runt parkeringen.

Missbedömde dock min förmåga och fastnade med väskan- så hela jag for omkull!!!

Smack, liksom!!!

Smidig som ett kylskåp- och drog mig rätt ner i asfalten!!!

Samma känsla kom, som när man var barn- och trillade på cykeln.

Man känner sig bara så himla dum!!!

Kvickt så in i bomben in i bilen och när jag kört några minuter kändes smärtan.

Tittade på mina händer; Blodiga och skitiga. Blåmärken både på knän och armbågar.

Lyckligtvis fanns skolsköterskan på plats när jag kom tillbaka till jobbet- hon gjorde rent såren på mina händer och plåstrade om mig..

Och idag- så här i efterhand- har vi skrattat gott åt vurpan; jag, kollegorna och våra elever. =)

Fast lite mörbultad är jag...

Värsta vurpan på flera år!!!

Sov Gott, Mina Kamrater! :)

Gabbe och jag sitter och tittar lite på resor. Elli är fortfarande ej hemkommen från Lisebergsresan med konfakamraterna.

Vi reste en del, Håkan och jag- och barnen.

 Och jag har sett en stor del av Europa med kollegor. Underbara Rom-  historia, städernas stad- och sagolika, verkligen sagolika Skottland. Regniga, gröna Skottland i juni. Helvetet Auschwitz, magsjuka i Berlin- men tog mig ur bussen och tog, kände på muren- bara för sakens skull.

Wien- Mozart och gudomligt vackra byggnader.

En sväng till Budapest-  ungerskt badhus, billig shopping, kom vilse från sällskapet pga skavsår, men lyckades hitta dem igen!!!

För att bara nämna några av våra resmål.

Afrika med familjen- fastande i en buss variant stenålder i 50 graders värme... dörrarna gick inte att öppna!!! Panik uppstod, svetten bokstavligen rann, men vi kom ut efter sisådär 20 minuter.

Nu tittar vi på resor igen.

Jag och Gabbe. En utlandsresa för mig och barnen får det bli i juli, när jag jobbat klart. Får väl se vart vi styr kosan. Jag kommer att jobba extra lite den här sommaren- gött- få in lite kosing!!! ;)

Och än bättre känns det att ta det från egen rygg. Jag är i den sitsen, där jag ensam försörjer mig själv och mina barn. Jag har ingen man att "snylta" på¨. Jag har ingen man, som betalar fina utlandsresor åt mig.

 Men det är heller inget jag önskar. jag har satt mig i den här sitsen helt på eget bevåg.

Och tillfredsställelsen över att klara av det... ja- den är helt underbar! :)

Sov Sött, Alla Fina! ;)

Jag har under kvällen planterat lite blommor. Inte just de där ovan- det är en gammal bild- men vacker ändå! :)

Har planterat solros, tagetes och afrikansk prästkrage- fick det bli i år, på framsidan- allt i gult och orange, glada färger! Blommor gör mig så lycklig!

På Mors dag i söndags kom Gabbe med en fin blomma, alldeles på morgonen- och jag blev såå förvånad- och glad!!! Senare på dagen fick jag ytterligare en av exmaken och Elinor... ja, ibland har man det bra! ;-)

Sov Gott i Natt!

Konfirmationen, kan jag säga, ser helt annorlunda ut nu för tiden, än när jag "läste för prästen."

På min tid pluggade vi bibelkunskap en timme i veckan, varpå vi som konfirmation fick ett förhör av prästen inför alla anhöriga, och därefter fick vi ta nattvarden- det får man väl egentligen inte göra om man inte är konfirmerad- eller minns jag fel?

Jag döptes inte som bebis. Mina föräldrar ville att jag skulle få välja själv, om jag ville tillhöra kyrkan eller inte. Så jag var 14 år när jag bestämde mig. Jag är inte högkyrklig på något vis, men jag tycker att grundtanken i den kristna religionen är fin. Så jag döptes hemma i vardagsrummet som 14-åring- iklädd svart tröja och jeans. Minns det tydligt än idag. Hur prästen kom hem till oss en lördag- och döpte "Anna Linnea Beatrice i faderns, sonens och den helige andes namn". Kort därefter konfirmerade jag dopet och tog nattvarden.

För mig är detta ett jättefint minne.

Jag tycker om gamla traditioner, och läste noggrannt in trosbekännelsen och hela faderullan (på den tiden var det ju utantillkunskaper som gällde- då fanns inget google.)

Jag gjorde ett medvetet val.

Ni som känner mig vet att jag inte är någon präktig helyllemänniska- så som man kanske tror att en troende ska vara. Jag går inte i kyrkan varje söndag. Jag har gjort en hel drös med misstag och har en hel rad av skavanker- är ganska långt ifrån den perfekta människa jag önskar att jag varit.

Men jag strävar efter att göra mitt bästa.

 Jag strävar efter att inte göra någon illa- även om jag klampar i klaveret och det kan bli så ändå, ibland...

Kanske är det bra nog.

Kanske räcker det med att göra så gott man förmår- och ta till sig av det goda. Alla underbara människor jag har runt omkring mig- uppskatta, se- inse att jag är hemskt lyckligt lottad. Jag måste ha gett dem något- det kan omöjligt bara ha flugit på mig en drös med underbara individer.

Jag duger- och du duger. Med fel och brister, men med strävan efter att göra så otroligt gott vi någonsin kan.

Jo vars, nu kom jag ifrån ämnet. Skulle egentligen skriva om min dotters konfirmation under helgen som var, om hur annorlunda den ser ut nu, jämfört med när jag var ung, men jag kom av mig... Och det är väl det bloggar är till för. Här kan jag skriva hur jag vill... Jag kom egentligen aldrig "av mig" för det är ingen som sagt till mig hur jag skulle skriva... I alla fall: Ellis konfirmation var jättefin! Låten ovan, från Ronja Rövardotter spelades under konfirmandernas intåg (inte orgeltoner). :) 

Många fina budskap kom fram... Grundtanken i den kristna religionen- kärlekens religion.

Det varma hjärtat, den trygga handen.

För mig är det själva kärnan, med all respekt också för andra religioner, synsätt. Eller jaa... det är väl det som är själva kärnan, enligt min tolkning. Acceptans, förståelse, respekt för andra människors sätt att tänka.

"Jag är kristen- du är muslim- alltså är du sämre än jag. För du tror inte som jag."

Alternativt: "Du spelar poker- det är "ett okristligt spel"- alltså är du en dålig människa"

Njaa- stämmer föga överens med min tolkning.

Skriver det igen: Det varma hjärtat. den trygga handen.

Sov Sött! ;)