Min dator blev "knäpp" i förrgår, så jag tog den under kvällen till min datakunnige vän, som jag inte träffat på länge. Inga konstigheter lyckligtvis, vet verkligen inte varför den fick ett knäppryck, men det kändes jättebra när den idag funkade hur bra som helst, det verkar vara en frisk dator det här! ;) Peppar, peppar...

Skönt var det i alla fall att bara sitta på min "gamle" kamrats balkong, med utsikt över sjön och bara prata, skratta och ha det gott. Vi satt nog där i hela fyra timmar. Semester. Skönt. Tror att jag börjar finna gamla gnistan åter nu. Känner igen mig i mitt gamla tänk. Jag hamnar sällan i långvariga grubblerier, utan det rör sig om svackor på några dagar. Ibland varierar t o m  humöret från dag till dag. Och mycket har med hormoner att göra.

Nu ska jag snart sova. Trött...

Sov gott ;-)

För ett par år sedan lånade en av mina vänner en drös böcker om kroppspråk, som han sedan lämnade till mig. Jag blev intresserad, tycker psykologi i allmänhet är intressant, så jag gick iväg och lånade ännu fler, som jag plöjde igenom. En av dessa böcker försvann spårlöst, så jag fick ersätta den. Idag återfann jag den, längst in i en bokhylla, så jag började läsa igen. Ska fortsätta ikväll. Oceaner av tid har man nu på sommaren, inte underligt att man går ner i svackor emellanåt; har jag tid att grubbla kan jag verkligen grubbla ihjäl mig...

Igår , eller om det var i förrgår, roade jag mig med att lägga ut en massa bilder på Facebook. Meningsfullt arbete, =),  men Elli visade mig hur man redigerade bilder och då gjorde jag en del svartvita, skruvade på vissa, osv... Bara för att jag kunde, liksom. Och så hamnade jag där i timmar. Ja. Så är det... Övning ger färdighet.

På temat kroppspråk finns det för övrigt mycket intressant att prata om. Goda talare behöver behärska konsten, undrar om Hitler gjorde det? Han sägs ju ha varit en demagog på mästarnivå. Inte för att jag vet när jag behöver vara talare höll jag på att skriva, men nu är jag ju helsnurrig; detta behöver jag ju för sjutton dagligen i mitt jobb om jag ska fånga uppmärksamheten hos mina elever, fast jag vet inte om jag skulle kalla mig talare. "Jag jobbar som talare, jag talar för mina elever varje dag!" =)

Oj... Kom ifrån ämnet. Kroppspråk och demagogi skrev jag ju om. Hitler kunde ju sin konst att masshypnotisera. Trots att hans tankar var sjuka och jag mycket starkt tar avstånd från dem, kan man väl inte påstå att han inte var slug som få. Han var pedant och nykterist, för övrigt, sägs det. Lite kuriosa, bara...

Kroppsspråk och gruppsykologi: Vi människor är ju flockdjur och anpassar oss efter flocken, vad den än må bestå av: kompisgäng, föreningar, kollegor, alla möjliga sociala sammanhang som vi hamnar i. Vi intar vår roll och vi rangordnar oss, precis som djuren, men möjligen efter andra kriterier. Intressant är att vi eftersträvar att i en grupp likna varandra. Detta märks ju jättetydligt, framför allt hos ungdomar; titta bara på klädstilar. Och vad gäller kroppsspråk apar vi ju i samförstånd efter varandras gester. Spegling kallas det tydligen. Ännu mer intressant; nu rör det sig inte längre om psykologi och kroppsspråk, utan naturvetenskap. Kvinnor i en flock (läs grupp) anpassar sina menstruationscykler efter varandra. Och jag undrar stilla: Vad är syftet med detta och hur sjutton bär vi oss åt? Vi ger ifrån oss dofter, sägs det, som våra urtidshjärnor förnimmer och tar åt sig, utan att vi själva är medvetna om det. För jag har liksom inte koll på när mina närmaste väninnor har ägglossning, mens osv. Men min reptilhjärna har full kontroll på läget och min kropp anpassar sig efter de andra "honorna" i min närhet. Snacka om spooky!!! :)

Intressant...

Min connection med Fb var tidigare borta. Testar nu om den finns...

...har hjälpt mig fixa headern till bloggen. Visst är hon duktig? Usch, jag är urkass med teknink, tur att jag har Elli som kan visa mig hur man gör! ;) Det är naturligtvis också hon som presenterat mig i Facebookvärlden och där satt jag halva natten igår och la ut en massa bilder !!! =)

Känns som om jag har mer harmoni nu. Börjar må bättre... Det är underbart skönt med sommarlov i alla fall! Tack igen alla söta vänner som varit med och "dragit upp mig" när det känts tungt! Utan Er underbara människor omkring mig vore jag ingenting!

Konstigt nog, men trots allt tycker jag att det kan vare en smula intressant att gå ner i djup emellanåt. Vet inte om det var Bergman eller Lundell som en gång uttryckte sig om dalar att: Det kan nästan vara spännande att se det där svarta. Och fundera "Hur f-n hamnade jag här liksom?" Det vore trist om man enbart låg på ytan och guppade. Eller?!

Nej, kanske inte...

Med nedanstånde vill jag sända en önskan om balans till Er alla goa! ;)

Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer. Glad är jag också för de mail jag fått under dagen via Facebook på det tema jag skrev om igår. Att tappa gnistan, söka kraften inom sig.

"Du är tuff som öppet vågar stå för sådana här tankar" skrev en vän. Ett av syftena med det jag skriver är naturligtvis att få skriva av mig. Men jag skulle göra det i en privat dagbok om det inte fanns ett annat syfte också. Jag känner så här ibland. Så är det. Det är en del av livet att känna sig kraftlös emellanåt. Kanske finns det någon därute som "läser min tankar." Som kanske kan få styrka av att upptäcka att det finns fler som går ner i svackor emellanåt, det är inte det minsta konstigt. Det finns säkert de som går genom livet som på räls, men jag tror knappast att de är många. Och när man har mörka tankar, tror jag att det underlättar att få det ur sig. Att gå och dölja kräver så enormt mycket kraft. Visst, man behöver inte gå så långt som jag som skriver ut det på nätet, men man kan ju öppna sig för någon i alla fall. Jag tror att det hjälper att prata om saker och ting.

Sedan är detta ett sätt för mig att trotsa den gamla idén om att det är "fult" att må dåligt. Det är "fult" att bli psykiskt sjuk. Nu är ju inte jag psykiskt sjuk, lyckligtvis, men det stör mig att psykisk sjukdom fortfarande betraktas som något skamligt. Den som är manodepressiv eller schizofren har lika lite bett om sin sjukdom som den som fått cancer eller hjärtinfarkt. Eller öroninflammation eller vad tusan som helst. Inget att skämmas för. Men drabbar sjukdomen det tankemässiga är det "fult". Varför?!

T o m utbrändhet betraktades som skamligt att tag. När jag var gravid med min son; det är nu tio år sedan, blev jag sjukskriven i sex veckor. Gravid, konstant illamående, med en tvåårig dotter hemma och ett ganska krävande jobb som högstadielärare, som jag var då. Stora klasser, svårigheter som naturligvis finns i ´samhället och självklart även i mina klasser osv. Efter mitt första samtal med min barnmorska ansåg hon att jag behövde vila, vara hemma några veckor för att samla kraft. Jag var rätt slutkörd, so to say...

Hade inte kommit så långt att jag betraktades som "utbränd" men jag hade börjat min vandring på den stigen.

När jag sedan kom tillbaka var det ingen som frågade mig varför jag varit borta, vilket jag upplevde som konstigt. Jag vet att mina fd kollegor menade väl och var rädda att jag skulle bli ledsen på något vis, eftersom det som sagt betraktades som "fult" att bli utbränd, och det var fint gjort av dem att inte vilja genera mig.

 Men så frågade plötsligt en av assistenterna på skolan: "Var har du varit, Bea? Jag har inte sett dig på flera veckor."

Och hon gjorde mig jätteglad. "Jag är gravid, har mått illa och har varit helt slutkörd så jag blev sjukskriven" svarade jag. För det var ju sanningen. Inte det minsta konstigt, tyckte jag. Varför skulle jag behöva skämmas över det?

Så mår jag dåligt, tänker jag stå för det. Jag tänker stå för mina svarta tankar och är tacksam för att mitt bloggande och mina underbara vänner med den kan hjälpa mig att må bättre.

Sov Gott<3

Livet går upp och ner och just nu är det ner. Håller på att samla kraft. Den kraft som fanns där för bara för några år sedan. Styrkan som inte längre finns kvar. Jag behöver styrka, kraft och energi. Som ung tror man att man ska klara allt. Inget är omöjligt, liksom. I Värmland säger vi "Det ordner sig och ordner det sig inte så kvetter det."

För mig har det aldrig funnits begränsningar. Allt Du vill kan Du göra. Du kommer dit du vill om du bara kämpar. Fast det kan ta tid och det kan bli tufft. Men vill du så kan du.

Numera vet jag inte. Känns som om jag tappat både i styrka och mod. Livets hårda läxa har lärt mig att begränsningar finns. Och positive thinking; Dina kom och hjälp mig!!! Livet i allmänhet... Det känns bara segt. Jag känner mig kraftlös och urlakad. Jag har ingen energi, ingen motivation. Jobbigt. Jag går ner i mina svackor emellanåt, men det gör vi väl alla. Kan inte vara på topp jämt, liksom. Men det här sätttet jag tänker på, det har jag inte tidigare haft... Det där att "Äsch, jag orkar inte, det går inte, det struntar vi i för det är för jobbigt..."

Det är inte Bea, det är långtifrån Bea. Men, som sagt, livet går upp och ner. Och just nu är det ner. I min svarta värld finns det just nu inget som jag klarar av eller orkar och min värld är fullproppad av begränsningar.

Kan jag få se ljuset i tunneln någonstans? Jag vet att jag är bortskämd, i-landsproblem som heter duga, men jag måste få skriva av mig.

Jag går ner i svackor ibland, vänner, inget att oroa sig för, jag tar mig upp igen, jag behöver bara få ut det. För att få ordning på, sortera, mina tankar. Och jag vet att ingen annan än jag, jag, jag, jag kan ta över de prövningar jag ställs inför. Jag måste ensam genomlida mina utmaningar, kan inte ringa efter Lena eller Leif, för att de ska gå igenom dem åt mig.

Jag har tappat i styrka. Har tappat i energi, livsglädje, allt. Men så här blir jag ibland. Inget, som sagt, att oroa sig för. Imorgon är en annan dag. Men för tillfället är det f-bannat trögt...

Sov Sött, Vänner

Spännande att se hur lätt man kan bli utnyttjad. Och tragiskt, naturligtvis, att det finns så mycket girighet hos folk. Jag har ju tidigare berättat att jag hamnat i ett amerikanskt nätverk på Facebook som gett mig flera nya vänner och tycker det är jättekul att chatta med, och lära känna människor från andra kulturer.

En av mina nya vänner har skickat flera meddelanden till mig, vi har samtalat och hon ville lära känna mig. Från Mexico. Kul, spännande, intressant. Tills idag när hon skrev att hon behövde pengar och kom en historia med bakomliggande orsaker. Usch, tvi och fy!!! säger jag bara för falska vänner. Undrar om det är guldhalsbandet jag bär på Facebookbilden som lockar dem till mig, eller bara själva vetskapen om att jag bor i ett "rikt" land. Visst; empati och välgörenhet i all ära. Men falska vänner ger jag ingenting för!

Jag är bakvänd, bak- och fram. Nattmänniska, tycker om hösten. Underligt när man ska tycka om sommar, sol och stränder. Ja, fast det gör jag väl också. Det är bara det att jag är en alldeles för rastlös själ för att bara ligga som en padda på beachen och inte göra någonting. Härligt några dagar, sedan blir det bara segt. När det är så här varmt måste man ju bara iväg till stranden, man orkar liksom inte med hettan hemma. Dessutom är det ju kul för barnen att bada. Elli åker numera oftast själv med vänner, men Gabbe är fortfarande för liten för det.

Men idag har Gabbe varit hos Gittis & Calle, så det blev ingen strand för mig. Fast det var mest en plåga; kände att jag behövde göra ett ryck med dammsugaren genom huset och när jag kom i rörelse i hettan svettades jag verkligen så det rann... Drog av mig kläderna och gick omkring med dammsugaren i bara underkläder. Det var ju bara för tursamt att ingen kom förbi och såg mig genom fönstret. Gå omkring och dammsuga i bara BH och trosor; snacka om rubbat!!! Men är det olidligt varmt så är det! =)

Sov Sött Alla Fina!