Nu har jag pysslat klart. Kände för att skriva lite till...

Känner mig lite fånig. Pratade med en man på NWT idag. Han måste betrakta mig som en stor knäppgök och jag klandrar honom inte. Förra veckan skrev jag en insändare om den omdiskuterade lärarlegitimationen. Sände den till NWT. Diskussionen blossade upp, men jag kunde inte läsa min insändare. Några dagar gick, nu är det nog en vecka t o m.

Undrade idag: Tänk om min insändare är på väg att tryckas nu, nu känns det inte lika aktuellt. Diskussionen har blossat upp, mina argument har tuggats gång på gång; kommer min insändare med nu skulle det bara vara som att jag smått efterblivet berättade "yesterdays news", liksom.

Så jag ringde upp NWT:

Jaaa, Beatrice Wiik, jag har just bearbetat det du skrivit. Det kommer i tryck på onsdag. 

"Ta bort den."

???

Nu känns det "gammalt."

"Visst, jag tar bort den."

Pinsamt, han måste ha trott att jag är knepig. Och det är väl möjligt att han har rätt. Det är inte första gången jag gjort så här. En annan gång (samma tidning) rörde det sig om en dikt jag skrivit och sänt till Poesihörnan. Plötsligt slog det mig att "Neej, här blottar jag halva mitt känsloliv för hela Värmland". Usch, kände mig fruktansvärt avklädd. Så jag ringde upp NWT och bad dem radera det jag skrivit. TRYCK INTE DIKTEN!!!

Samma frågande tonfall också då.

Okej???

Ja, där är jag förmodligen känd som "Knäppgök" men det är smällar man får ta.... För det är möjligt att det ligger någonting i det. ;)

Förvisso skriver jag avklätt också här på bloggen, men tyvärr har jag ju inte riktigt lika stor läsarkrets... Så här kan jag unna mig att "klä av mig lite."

Åter igen: Sov sött i natt vänner.

Många kramar från Knäppgöken.

En lång måndag, fast lugn...

Nu väntar lite strykning och sedan sängen.

Du måste bara läsa kommentaren jag skrev nedan. Jag planterar bilrosor jag, go' vänner... Det ni! Jaa, ibland blir det bara bakvänt.

Läste någonting roligt på en väns Facebook idag. Lite skojigt:

"VARNING!!! Om du får ett mail där det står att du ska dra åt h-vete: Gör det inte!!! Det är någon som luras!"

=)

Sov gott. ;)

Klockan elva på kvällen står jag vid köksbordet med blomjord över såväl högt som lågt och sår plantor.

 Nu sår jag dem i krukor, de får stå inne ett tag i fönstren i söderläge, sedan sätter jag ut dem. Avvaktar lite med att så mina frön utomhus. För kallt än...

Det är någonting tillfredsställande med att så frön, tycker jag. Jag tycker om att se dem växa. Vattna dem och pyssla om dem. Förra året sådde jag, min grabb och en kompis till sonen ett trettiotal frön i varsin mugg, som jag sedan satte ut i trädgården. Sonens kompis fick med sig två stycken hem. Vet inte varför, men kompisens plantor växte sig mycket kraftigare än mina/våra. Samma frön, samma jord... Deras hem var uppenbarligen mera gynnsamt att växa i än vårt, vilket gjorde mig en aning avundsjuk... =)

"Hur sjutton har ni fått mina frön att växa sig till så stora fina plantor?!" frågade jag min väninna/sonens kompis mamma. "Mina ser i det närmaste anorektiska ut i jämförelse med dina" menade jag, som sagt, smått avundsjukt.

"Ingen aning" svarade väninnan med en axelryckning. "Jag glömmer bort dem, är urdålig på att vattna dem."

Jaa, livet är då inte rättvist. Själv hade jag pysslat om mina som en liten galning, förmodligen hade jag väl gett dem för mycket vatten istället.

Nu laddar jag för en ny vår.

Med luktärter, astrar, ringblommor och solrosor, variant stooor. Jag älskar de där stora, kraftiga blommorna. Får väl vara lite mer sparsam med att vattna dem i år...

Några kollegor skojade om detta idag:

"Vad skönt att det är fredag, vilket innebär att det snart är måndag; ny arbetsvecka..." säger kollega A.

"Ja, det är tur att det är helg, så att man hinner jobba ikapp..." svarar kollega B.

Vi skämtade.

Men för min del ligger det faktiskt en hel del i dessa ord. Många av mina helger består faktiskt av "att jobba ikapp." Nu menar jag inte rent yrkesmässigt.

Jag är heltidsarbetande mor, på annan ort. Pendlar 7 mil t o r, oftast med buss, och har därför långa arbetsdagar.

Under helgen måste man därför "jobba ikapp." På hemmaplan.

Trädgården skall skötas, huset städas, tvätten tvättas, strykas och vikas... osv.

Jag antar att Du (kära Bloggväninna;) lever samma typ av liv, och vet vad jag snackar om...

Samma sak för oss alla. Heltidsarbetande morsor med klockan som våv största fiende.

 Hemskt att säga: En av mina goda väninnor frågade mig igår om jag hade tid att umgås under helgen, och jag tvingades svara "nej." Hinner inte. Vi får ta det en annan helg.

"Varför kan inte tiden bara stanna, så att jag får allt "jag måste" gjort?!

Men... neej... Det är nog inte min grej.

"Hemmafru".

Stackars kvinnor.

 Eller också har dessa helt annorlunda intressen gentemot mina. För i min värld skall det gå i ett. Full fräs framåt!

Så jag skall nog inte klaga. Jag kan inte påstå att jag har oceaner av tid över i mitt liv, men jag älskar det i alla fall.

" Det är tur att det är helg, kära vänner, så att man hinner jobba ikapp."

Sov gott i natt... ;)

Ikväll får det bli ett nytt citat, ett spanskt ordspråk den här gången, innan det är dags att sluta de gröna (i mitt fall):

"Den kärlek som kräver allt, är motsatsen till kärlek."

-If you love something;

 set it free.

If it comes back-

it's yours.

But if it doesn't

-it never was.

Gick i ett på jobbet. Upp halv sex, buss på buss för att hinna till ett möte kl 8, sedan lektioner i ett hela förmiddagen med tio minuters paus (grav koffeinist som jag är envisas jag då med att snabbt hälla i mig kaffe på bara ett par minuter och sedan lika snabbt rusa vidare).

 Efter lektionernas avslut; snabbt till banken och apoteket, bedöming av lärarkandidat och sedan klasskonferens till 17.00 För att hinna till nästa möte, kl 18.00 i Karlstad, snikade jag skjuts av en kollega. Inte en suck att jag skulle hinna om jag tog bussen.

Mötet i Karlstad gällde planering med några andra föräldrar inför dotterns skolresa. Hm, pusslet gick att få ihop...

Så kom jag ut på skolans parkering tillsammans med två av tre arbetslagskollegor. Och ve och förbannelse: Vår tredje kollega hade fått punktering på bilen.

 Fånigt och till nada hjälp, stod jag som åskådare, då männen i sällskapet, grusiga och halvt liggande under bilen, med mycket möda och stort besvär lyckades kränga av det trasiga däcket och få på ett nytt.

Ååå, ni fantastiska män... ;)

In till Karlstad med mina två kollegor; åkte direkt till mötet då vi "förlorat i tid". Kom två minuter i sex, som förste man till galgning.

Hade dessutom glömt min mobil hemma; ingen chans att berätta var "morsan tagit vägen."

En och en halv timme i möte, dotterns skolresa i princip färdigplanerad.

 Mobillös såväl som billös; lyckades åter snika mig in i en bil, denna gång med Ellis klasskamrats mamma. Hon kör alltså hem mig.

En låt från  ett gammalt barnprogram uppsöker mig i denna stund:

" Livet i hålan är hääärligt,

så kom rocka på håll igång

-här i våran håla

Inget för oss är besväääärligt..." =)

...osv

Sov sött.

I tolv år har jag arbetat inom skolans värld.

Under denna tid träffat många av de 19 000 obehöriga lärare som finns i Sverige. De flesta av dem jag mött har varit jätteduktiga. Lite speciellt blir det ju dessutom för gymnasieskolans praktiska ämnen. En duktig kock är förmodligen den allra bästa lärare en blivande kock kan få (så länge inte han/hon är helt uppåt väggarna skruvad vad gäller att bemöta människor förstås...) men vad gäller de teoretiska ämnena:  Jaaa... må ju säga att om mina fem års universitetsstudier räknas som ingenting, skulle jag ju lika gärna kunna ställa mig och elda upp de 250 000 som min utbildning kostade, i valborgsmässoelden, om ett par veckor.

Och dessutom fundera över vart vårt land är på väg.

En legitimation som kan dras in, helt i sin ordning för mig.

Må vi äntligen få den status vi förtjänar. Här tror jag att legitimationen är ett steg på vägen. Måhända att vi har ett hemskt roligt, stimulerade jobb, och många gånger har jag tänkt, när jag sett mitt lönekuvert att "jag får min lön på andra sätt, jag..."

Men ändå. Tyvärr betyder pengar en hel del.

För ser man enbart till det ekonomiska ligger min yrkesgrupp ganska långt ner om man betänker vilken kunskap vi besitter. Om man ser till den utbildning vi faktiskt har. (Jag vet att det finns ett otal andra yrkesgrupper som sitter i samma sits; diskuterar frågan ganska ofta med min bästa väninna som är sjuksköterska.)

Men hennes vardag känner jag ju inte lika utan och innan som min egen.

Så tummen upp för lärarlegitimation. Vi formar, fostar och undervisar; tillbringar timme efter timme med vårt lands framtid. Och för övrigt det allra dyrbaraste någon har. Den utbildning vi fått (om vi nu fixar den...och får vår legitimation) gör att vi i varje liten situation, varje konflikt och varje problem kan parera, hantera och förmodligen använda de kunskaper vi besitter, som ganska högt bildade akademiker.

Vi har stått tillbaka beträffande löner (och med lönen kommer ju naturligtvis status; respekt, som ett brev på posten) länge nog nu.

Lärarlegitimationen är välkomnad.

"Vem som helst" kan inte göra vårt viktiga jobb.

 Måste bara visa: Den här var väl ändå häftig. Gjord på dator av ett foto...

 

Förresten Släktingar: Boka in söndagen den 18 april kl 17.00 för familjekväll (en tillställning som Elinors klass ordnar...)