Nu känns det lite bättre med stressen och irritationen. När jag är på dåligt humör finns det alltid en rolig grej som jag kan pigga upp mig med: En ny hårfärg;) Detta kan förvandla även en menshäxa av den allra värsta sorten.

Åkte iväg och köpte mig två förpackningar (Jag har tjockt hår, så för mig räcker det inte med en...) för dyra pengar. Kastanj. Någon nyans ljusare än min nuvarande nästan svarta med en svag ton mot rött. Lite varmt. Tar bort det här novemberbleka.

Hela proceduren tog mig en dryg timme. Och vad händer?

Ingenting.

Inte minsta ton mot varmt rött, inte ett dugg ljusare. Dock blev håret glansigt och fräscht, men ändå!!!

Ja ja. Jag lyckades i alla fall bli på ganska gott humör under tiden. Jag älskar att hålla på med hår. Skulle kunna tänka mig att jobba som frissa. Klipper båda mina barn, det har jag gjort sedan de var små, men jag är inte i klass med Viveca, som klipper sig själv, med värsta snyggaste resultatet! Helt otroligt. Sin egen nacke. Det är ju nästan övermänskligt.

Sov gott i natt.

Fick idag svaret på varför jag under de sista dagarna varit så retlig. Menshäxa kallas det med andra ord. Igår slängde jag mer eller mindre på luren i örat på en stackars person som jag tyckte sa fel sak. (Ringde dock upp senare och förklarade mig...)

Irriterade mig under gårdagen på i princip hela världen, med övervikt åt det maskulina släktet. I princip var det i min värld bara jag själv som gjorde rätt saker :)

Idag skojbråkade min dotter med mig. Jag tyckte det var lagom roligt, för jag ville bara in i bilen; det var svinkallt och hon skämtade genom att hålla mig undan. Istället för att vuxet säga till henne att sluta (pedagog som jag faktiskt är) svarade jag henne med samma mynt. Jag knuffade till henne, som är mindre, vilket innebar att hon lätt kom ur vägen, och jag in i bilen, men naturligtvis blev hon ledsen. Det måste ha känts kränkande för henne.

Usch, vad dåligt. Fick sedan förklara gång på gång att det var fel att göra så, jag borde ha sagt till henne istället, jag vet, men irritationen kom över mig blixtsnabbt och fick mig att reagera ogenomtänkt, vilket inte är okej. Men alla gör fel ibland. Hon har dock gett mig en chans att reparera:)

Härliga ungar, sura menshäxor!!!

Era tänkvärda kommentarer om jäkt har tyvärr hjälpt föga. (Åtmistone inte på ett dygn...)

Drömde en ny sressdröm i natt, som gick ut på samma sak som gårdagens: Tidspress. Ekvationer som var omöjliga att lösa.

 Skulle ha ett kalas för släkt och vänner, av någon underlig anledning hemma hos en vän som i drömmen flyttat till Säffle. (Det var du, Leif;) Kalaset skulle börja kl. 19.00 och ett par timmar innan, när jag skulle påbörja förberedelserna inträffade allt möjligt samtidigt. Plötsligt slog det mig att en av mina katter var kvar i en sommarstuga flera mil bort, och henne var jag tvungen att åka och hämta. Dessutom ringde de från ett godislager i Karlstad och sa att "Du måste komma och hämta godiset som din dotter ska ha på sin klassfest. Nu med en gång. Du glömde det härom dagen." När jag kom ut hittade jag först inte min bil. Jag hittade inte heller i Säffle och körde bara omkring i cirklar. Vaknade med samma stresskänsla som igår.

Jag vet att det är mitt undermedvetna som nu ber mig att slå ner på takten. Måste lyssna. Men hur?

Är inte alls färdig med allt arbete jag bör bli klar med innan novemberlovet är slut, men jag har kommit en bit på vägen. Har suttit och läst en rad inlämningsarbeten om Romarriket; den romerska armén, Kleopatra... ja, och en massa annat som med all sannolikhet innebär höjden av vettigt vetande för mina bloggkamrater, så... jag säger inget mer om det.

Min son gick i sömnen under tiden som jag satt uppe och läste inlämningsarbeten. Han ställde sig i köket och kissade i soptunnan. Jo. Lagom roligt. Helt väck när jag försökte förklara för honom att han borde gått till toaletten. Så nu har man skurat köket också, mitt i natten.

Grabben gick sedan lugnt till sängs igen, med frånvarande blick, dock med öppna ögon.

Nej, nu är det väl bäst att man "går och knyter sig."

Sov gott, mina goa bloggvänner!

Cykeltur idag igen, men nu börjar det bli lite kallt. Är så fruktansvärt sugen på potatismos (En smitta, Viveca?) så jag ska ställa mig och göra det nu.

Bra, Miracle, att du håller ett öga på mig med träningen! ;) Körde ett pass igår kväll och det var sååå skönt faktiskt. Det gäller bara, som sagt att få ändan ur vagnen. En härlig endorfinkick!

Tack för kommentarerna kring mina stressdrömmar. Det där med egentid är så viktigt. För mig är det enormt viktigt, men jag tycker att det är fruktansvärt svårt att få till. Har man ett socialt jobb, där man ger av sin person hela tiden, och dessutom familj, goda grannar, vänner och släktingar omkring sig som ska få sitt, då kan man ibland bara längta efter den gudomliga ensamheten. Nu säger jag inte att jag inte trivs med något av allt det där jag har runt mig, men det är så viktigt att bara få andas. Samla kraft... Pyssla och dona i sim egen takt, utan tidspress. Hinna ifatt sig själv.

Ikväll ska jag sätta mig och jobba. Har några arbeten kvar, bakom mig, som ska rättas. Skönt att få dem ur världen, höll jag på att säga, men det vill jag ju inte, vill ha dem kvar. Dock färdigrättade. Får se om jag återkommer senare ikväll.

Hur är man funtad om man lyckas bli stressad under ett novemberlov?

Drömde imorse innan jag vaknade en jäktad dröm om att söndagen var här, lovet slut och jag hade inte hunnit med allt jag tänkt. En annan dröm, liksom i samband med denna, gick också ut på jäkt. Drömde att jag var på en teaterföreställning i Grums, där jag jobbar. Kom för sent till föreställningen eftersom jag hade en massa annat som skulle göras, och jag minns att jag tyckte att det var så obehagligt att komma för sent, eftersom jag kom in och störde ett hudratal personer som satt och tittade på föreställningen. Min arbetsdag i Grums skulle sedan sluta 17.15 och jag skulle befinna mig på ett möte i Domkyrkan (vart jag nu fick det här ifrån...) i Karlstad 17.30 Bilresan tar 30 min. Alltså en omöjlig ekvation att få ihop!!!

Kan tänka mig att drömmen symboliserar mitt jäkt hem till sonen på eftermiddagarna. Tycker att det här känns jättrtrist och stressigt. Han kommer hem från skolan vid tvåtiden och börjar ringa mig på mobilen, frågar när jag kommer... Jag har ju min arbetsdag, trots att jag vet att han så gärna skulle vilja ha mamma hemma på eftermiddagarna. Omöjlig ekvation som sagt.

Det är svårt att räcka till överallt.

Jag är den typen av människa som gör allt väldigt mycket (apropå kommentaren från bloggvännen Nettis.) Bestämmer jag mig för att träna, så tränar jag som en galning. Pratar jag med en människa, så fokuserar jag till 110 % på den här personen. Blir jag kär, så blir jag riktigt kär (annars kan det lika gärna kvitta... ;) Jobbar jag, vrider jag gärna mig själv dubbel för att göra det så gott jag någonsin förmår. Jag har svårt för att göra saker halvdant. Det jag bestämmer mig för att göra, gör jag också av hela mitt hjärta.

Allt detta på gott och ont. Jag har rätt svårt att finna gråzoner, för mig är det svart eller vitt. Av eller på. Ibland är detta en oerhörd tillgång; jag kämpar ju till sista droppen, vilket innebär att jag oftast tar mig dit jag vill. Å andra sidan har förmodligen denna starka drivkraft som jag bär på, också orsakat mig en del problem. Mina sömnstörningar t ex. Jag har väldigt svårt att koppla av, komma till ro. Sömnlösheten å sin sida, bär med sig andra problem. Det sägs att sömnen gynnar vårt immunförsvar. Det stämmer säkerligen. Jag måste ha ett av Värmlands sämsta. Går det en person på andra sidan gatan och nyser, då kan jag garantera att jag får smittan med en gång. Jaa, allt har sitt pris. Det är bara att acceptera och försöka göra bästa möjliga av situationen.