Härom dagen beskrev jag i PMS-mod, min syn på pösmunken Jan Guillou. I jämlikhetens namn får jag väl då, nu- inte i vredesmod, men lite ilsk i alla fall, beskriva min syn på manliga pösmunkars motstycke: självgoda och jäsande matronor. Jag skriver med anledning av en historia jag igår hörde av min kära nygamla kollega, jo, visst kan jag delge er den (jag berättar ju inget känsligt här, trots att min historia blir allmänt synlig, för den som nu känner för att läsa:)

Min kollega skulle åka buss mellan två punker i Värmland (skriver jag för er som inte är värmlänningar; för er som är det Grums och Karlstad). Jag orkar inte dra hela historien, men summan av kardemumman är att min kollega av en paragrafridande, totalt osympatisk och bitter, stor och bastant matrona blev urslängd ur bussen mitt i ingenstans. (Vålberg; som sagt... för er som är värmlänningar) och tvingades stå där och invänta nästkommande buss. Självklart ringde min kollega upp den bittra busschaufförens chef och berättade om hela historien, och jag kan tänka mig att denne inte var särskild tillfredsställd över min kollegas behandling. =)

Minnen från min egen historia får mig att fundera över vad det är som gör dessa människor så ja- totalt- bara på tvären, liksom. Hittar inget bättre ord. Dominanta, själviska män -jo, visst finns de, och det har jag skrivit om tidigare, minst tusen gånger;). Men jag må erkänna att en viss sympati känner jag, för denna stackars krake (om hon nu lyckats bli gift) som tvingas utstå en sådan kvinna.

I jämlikhetens namn, bara ;)

Ha en skön fredagkväll, Alla Godingar ;)