... inför fortsatt bloggande.

Jag är inte säker på att jag kommer att fortsätta; kanske skulle man skriva på annat vis?

Vet inte om "lilla Beabloggen" har gjort sitt för ett litet tag. Kanske dags att lägga henne på is och traska vidare?

Jag vet inte, som sagt; det tycks va allmän bloggtorka, rätt över, också hos många vänner...

Jag ska tänka över saken. Var tid har sitt, sägs det.

Jag finns ju på Facebook, så jag kommer inte att släppa kontakten!!!

Nå väl; Sov Gott i Natt! ;)

... att blogga idag. Igår gick det mindre bra, om man skrev mer än EN rad, för allt jag skrev hamnade på en och samma rad!!! Läsligt värre! :)

Undrar om det var Bloggplatsen eller min dator som trilskades med mig? Nu flyter det på, i alla fall!

Ville kommentera senaste inlägget, det om tatueringen, också för er som inte är mina Facebook-vänner (skriver via Facebook, nämligen, och får huvuddelen av mina kommentarer där, från mina "små" fina kamrater) och jag vill först och främst säga att jag och min kamrat Staffan inte är de enda "gamlingarna" som tatuerar sig (fast det kan ju ändå va en 40-årskris. Jag krisade nämligen runt 30 med... började träna som en galning- (varje dag!!!- fatta vilken kropp jag måste ha haft!!!) och var skild ett tag.)

I alla fall blev det här med tatueringar ett omdiskuterat ämne, vilket jag tyckte var roligt. De flesta var positiva, men jag fick också ett mail från en vän som skrev: "Du är för fin för att tatuera dig." Det bet, och jag ska tänka efter...

Jag är inte riktigt typen som tar åt mig av pekpinnetillrättavisningar. Då gör jag istället gärna tvärtemot. Barnslig reakion, jag vet, får väl ta upp det med min terapeut...

Så här har jag gjort sedan jag var liten, vet inte varför. När jag blev lämnad ensam hemma första gången i mitt liv, minns jag glasklart att min far sa åt mig att inte tända tändstickor. Det var det viktigaste budskapet. Ni kan ju gissa er till vad jag pysslade med?

Jag satt och tände tändstickor, som jag sedan spolade ner i toaletten!!!

Hemsk unge och hemskt bekännande, om nu min far läser det här! :)

Nu gick det ju bra, alltihop, jag tände inte som barn eld på huset, men jag antar att jag skulle kunna gjort det!!! :-)

Än mera bak- fram blev jag, när folk började prata om hur viktig frukosten är. Det hela har slutat med att jag inte äter frukost över huvud taget. Får väl kanske börja; time to grow up, some time...

Mina barn är duktiga med frukost, dock. ;) Själv dricker jag bara kaffe.

Ha en skön kväll!