... inför fortsatt bloggande.
Jag är inte säker på att jag kommer att fortsätta; kanske skulle man skriva på annat vis?
Vet inte om "lilla Beabloggen" har gjort sitt för ett litet tag. Kanske dags att lägga henne på is och traska vidare?
Jag vet inte, som sagt; det tycks va allmän bloggtorka, rätt över, också hos många vänner...
Jag ska tänka över saken. Var tid har sitt, sägs det.
Jag finns ju på Facebook, så jag kommer inte att släppa kontakten!!!
Nå väl; Sov Gott i Natt! ;)
Gittis
28 mars 2011 10:13
Visst är det alltid trevligt att läsa Din blogg, men jag får träna på att gå in på Facebook istället.
http://eacm
Beatrice F Wik
28 mars 2011 22:26
Tack för det, Gittis!
Fast jag vet inte än. Bloggandet är ett gemytligt sätt att skriva på, också...
Viveca
28 mars 2011 14:06
Känner likadant. Det tar tid och inspiration från annat skrivande. Vill ju gärna komma igång med det istället. Har tröttnat lite på bloggandet med. Förresten har du något tips på hur man gör om man vill skriva krönikor eller noveller för en tidning. Är det bara att skriva ett brev/mail. Hur gjorde du? Kram!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Beatrice F Wik
28 mars 2011 22:23
Hej Viveca!
Skriv din novell/krönika o maila den till olika tidningar. Ett tips är att ta en i taget; får när du "får napp" köper tidningen ENSAMRÄTT TILL PUBLICERING, och om du skickat det du skrivit till 20 tidningar samtidigt måste du STOPPA alla andra om EN av dem vill ha skrivelsen.
Jag har gjort det misstaget flera gånger. Har fått ringa upp tidningar och bett dem TA BORT, vilket ger dem merarbete och nästa gång man skriver är de inte alls lika glada :(
En tidning i taget. Vill de inte publicera- skicka till nästa. Det är mitt tips. Och ge inte upp; skriv på!!!
Läsarnoveller är eftertraktade hos många tidningar, jag har t o m fått mail: "Har du skrivit något nytt, får du gärna skicka till oss!"
Jag publicerar för övrigt alltid under annat namn. Ändrar uppgifter, eftersom jag skriver ur mitt eget liv. Måste vara JÄTTEFÖRSIKTIG, så att ingen ska kunna "känna igen sig" i historien, liksom... som JAG tjänat pengar på. ;)
Lycka till med ditt skrivande!!!
Kramar
Viveca
29 mars 2011 08:38
Tack för tipsen:) Ja det där med att skriva så att ingen känner igen sig kan vara svårt. Det är svårt att släppa de hämningarna. Det finns ju saker i mitt liv som inte bara är trevliga minnen och som jag behöver skriva om fast jag vet att det kan såra någon. Men samtidigt kan man ju ändra personerna mycket i stället. De som gjort illa andra brukar inte vara snabba med att erkänna varken för sig själv eller andra så det kanske passerar obemärkt förbi;)Kram!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Beatrice F Wik
29 mars 2011 22:57
De där otrevliga minnena i livet har jag skrivit massvis om!!! Som terapi för mig själv bl a. Sedan kan man säkert hjälpa någon annan som läser, som upplevt liknande situation.
Man kan ju ändra personlighetskaraktärerna som man vill, OCH BÖR FÖR ÖVRIGT GÖRA DET (än så länge har jag inte hört NÅGON som klagat på att de känt igen sig i en berättelse de läst i en tidning) o det är ju det, bl a, som är själva tjusningen med att skriva. Att ändra som man själv känner för det...
När man sedan ser sin berättelse i tryck i tidningen, illustrerad med bilder på helt andra människor än dem man skrivit om... ja, för mig är det en jättekick!!!
Du är ju skitbra på att skriva, Viveca!!! Kör på nu!!!
Kram
Gubbfan
29 mars 2011 11:46
Det där om att finnas på Facebook:
Jag hoppas att du är medveten om att allt du skriver eller lägger upp där ägs av företaget bakom Facebook. Foton, texter, ja allt. Du har överlåtit rätten till rubbet på företaget.
Alla uppgifter där kan/får användas av Facebook på det sätt de finner bäst.
Dessutom råder amerikansk censur där.
Så var lite försiktig med Facebook.
http://Gubbfan.bloggplatsen.se
Beatrice F Wik
29 mars 2011 22:43
Jag var faktiskt länge en stark Facebook-motståndare med.
Men så gick min dotter med, för något år sedan, och fick med mig också, och numera tycker jag att det är ganska trevligt att kommunicera med bl a släktingar o gamla kamrater som bor långt ifrån mig på detta vis. Titta på deras bilder, se hur de lever, få kommentarer ur vardagen osv...
Men facebookvärlden kan ju INTE ALLS jämföras med bloggandet. Man kommer inte in på djupet, o det blir ganska ytligt o "platt." När jag var som djupast nere i min utmattning var jag i det närmaste allergisk mot den typen av bekantskaper: Orkade bara inte med en massa blaha-blaha om hur fint vädret är idag med hundra "vänner". Vad ska man med hundra ytliga kontakter till, egentligen, när det är skarpt läge?
Men, som sagt, jag tycker trots allt att det är kul att va där ibland, o vara lite ytlig o platt med... :-)
