Man kan säga att Sverige har åtminstone 291 skolministrar.

Flera LO-förbund och Lärarnas riksförbund.

Den enskilt största utmaningen för den svenska skolan är att se till att alla elever får likvärdiga möjligheter att nå goda kunskapsresultat. Men för att alla elever – oavsett bakgrund, föräldrars utbildningsnivå eller var i landet man bor – ska kunna få likvärdiga chanser, måste skolan bli bättre på att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Om Socialdemokraterna menar allvar med att Sverige ska ha en likvärdig och kompensatorisk skola är det hög tid man på S-kongressen tydligt stävar mot att skapa förutsättningar för att så ska ske.

Låt oss tala klarspråk: Den svenska skolan slår ut elever. Den största utslagningen sker efter grundskolans nionde år, då ungefär var tionde svensk grundskoleelev får beskedet att de inte är behöriga att söka ett nationellt gymnasieprogram.

De elever med låga betyg från grundskolan som trots allt tar sig vidare till gymnasieskolan, löper sedan flera gånger så stor risk att avbryta sina gymnasiestudier än de elever vars grundskolebetyg ligger runt medel eller strax över. Denna grupp är också starkt överrepresenterad bland långtidsarbetslösa ungdomar.

Värst av allt är att forskningen ger oss en god uppfattning om vilka elever detta handlar om. Det är elever vars föräldrar inte har läst på universitet eller högskola, eller ens har fullgjort sina egna gymnasiestudier, som oftast slås ut. Det är också de elever vars föräldrar har lägst inkomster. Det är alltså just de elever som den kompensatoriska skolan är särskilt till för som i dag slås ut av samma skola i störst utsträckning.

Trots att vi vet vilka elever som behöver det mest så styrs inte resurserna dit. Målet om en kompensatorisk skola följs inte upp med styrsystem som skapar förutsättningar för att nå dit.

Detta beror i huvudsak på att det är riksdag, regering och myndigheter som har formulerat det viktiga nationella målet om en likvärdig och kompensatorisk skola, men det är kommunerna som har ansvaret för att leverera den.

Det betyder att det i Sverige finns – friskolorna borträknade – 290 olika uppfattningar om och förutsättningar för att göra verklighet av målet om en kompensatorisk skola. Man kan säga att Sverige har åtminstone 291 skolministrar med höga eller låga ambitioner. En tidigare studie från Skolverket ger tydliga belägg: Var tredje kommun sätter inte av några extra resurser för elever i behov av särskilt stöd, och så många som tre av fyra kommuner anpassar inte resurserna efter socioekonomiska faktorer.

En central orsak till dagens misslyckande ligger i de kraftigt skilda ekonomiska förutsättningarna i olika kommuner. Vår gemensamma slutsats är att den svenska grund- och gymnasieskolan skulle kunna klara sina respektive uppdrag mycket bättre om samhället tog ett samlat grepp om finansieringen av skolan. Det samlade greppet måste vara nationellt. Vi menar därför att den svenska grund- respektive gymnasieskolan ska ha var sitt nationellt resursfördelningssystem, som fördelar och styr resurser dit de verkligen behövs.

För grundskolans del måste ett nationellt skolfinansieringssystem styra resurser mot i synnerhet grundskolans tidigare år. Det måste styra resurser efter föräldrarnas utbildningsnivå och efter antal år som eleverna befunnit sig i Sverige. För gymnasieskolans del måste modellen även styra resurser efter elevernas tidigare meritvärden från grundskolan samt att systemet kan hantera att olika gymnasieprogram är olika material- och lokalintensiva. Med en sådan finansiering skulle skolan kunna leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag.

Forskningen visar att detta är centrala faktorer som har stor betydelse för elevernas prestationer. Det är därför oanständigt för ett land som Sverige – med höga jämlikhetsmål – att inte utforma ett system som på allvar kan kompensera sådant som vi på förhand vet.

Ett nationellt finansieringssystem för svensk skola skulle få betydande effekter rakt in i klassrummen. En skola där det finns många elever med en viss bakgrund skulle direkt få mer resurser – oavsett var skolan ligger, vilken politisk majoritet som styr kommunen eller hur många friskolor det finns i regionen. En sådan koncentration av resurserna möjliggör direkt det som har avgörande betydelse för eleverna; mer lärartid.

Eleverna kommer att få ökad tillgång till sina lärare, genom att dessa kommer att kunna ha mindre klasser. Lärarna får reella tidsmässiga förutsättningar att analysera varje elevs kunskapsutveckling och ge varje elev verkligt framåtsyftande feedback. Det ger varje elev förutsättningar att nå skolans mål.

Källa: Svenska Dagbladet

Personligen anser jag att kommunaliseringen av den svenska skolan är ett av de största misstagen genom tiderna. Men det är jag, det, Bea.