Ååå, så härligt vi haft det!

Vi har lapat så mycket sol, ätit så god mat, träffat så många nya trevliga och intressanta personer och badat i vårt Medelhav - och blivit åksjuka på det, dessutom.

Jag har inte planerat att dö imorgon, men den dag jag gör det är min önskan (tidigare ville jag inte kremeras- jag gillar inte eld, men wtf, jag är ju död) att kremeras ändå och jag vill att min aska ska spridas över Medelhavet. Jag har sett om mig och kring mig, så att mitt pensionssparande går till barnen och inte till samtliga i min årgång som i annat fall om jag skulle dö innan pensionen. Jag hoppas för övrigt att jag hinner spara på mig mer än så, för jag planerar ju, som sagt, inte att lämna in än på ett tag. Så ska mina barn semestra och ha det så kul de kan där nere istället för att gråta vid min grav.  Låta mig bli ett med mina glada minnen, den dag min själ separeras från min kropp och återgår till Evigheten- och tänka utan allt för mycket sorg, förhoppningsvis: "Det var ju så hon ville ha det- nu finner mammas själ ro i sitt Paradis". Ingen gravsten- inga krav för eftervärlden.

Men- det här är lååångt, lååångt fram i tiden.

Först ska livet levas och jag hinner förhoppningsvis åka till mitt Paradis många fler gånger.

Och nu är jag back in town. Laddad och lycklig.