Skaffat instagram: beawiik om någon nu har det... verkar inte vara så många i min ålder, min som introducerade mig, så nu följer jag honom och hans syster, så klart.

Jag gav ju upp Ansiktsboka (Fejjan) dels av tidsbrist, men framför allt för att jag kände för att markera att "nej, jag vill inte ta del av den här ytliga världen."

Jag har ett antal skolboksexempel att relatera till, men det väljer jag naturligtvis inte att delge i detta forum. Skolboksexempel på hur man målar sin värld rosa och lägger upp den på Facebook för att omvärlden ska se hur lyckad man är. Ja, det får ju folk göra om de vill, men när jag känner att jag själv traskar däråt, då... neej. Nog för mig.

Jag vet inte om instagram är ett dugg bättre. Kanske är samma skit, haha!!! Men det är kul att följa barnen, i alla fall. ;)

På det där med tidsbrist, och lägga sin tid på tjafs, jaaa, här kan jag nog inte försvara mig. :(

Å andra sidan kan man ju bestämma sig för att tidsbegränsa sig. Jag bestämmer att instagram finns, men det är inget jag kommer att bygga mitt liv på. Inte för att jag gjorde det med Ansiktsboka heller; jag har då full fräs i RL, men jag kunde allt som oftast komma på mig själv med att kolla Fejjan i tid och otid, ni vet... kolla om någon gjort ett nytt inlägg, å en titt på nästa, å nästa igen. Och vips hade man blivit sittande där med iPhonen i en halvtimme samtidigt som man gick och gnällde över att man har så rysligt mycket att göra. Rimmar inte.

Men jag kan ju i alla fall prova! :) Instagram alltså. Till en ringa grad.

Å andra sidan har jag en KRAFTIGT negativ inställning till det där (jag tänker på ungdomar och deras syn på hur viktigt ett utseende är) med att hela tiden lägga upp bilder. Jag tror inte detta är helt positivt, jag... Kul, men tänk så många tankar det ska väcka i en självkritisk tonårings skalle!!! :( För att inte tala om det där med gilla-markeringar och antal följare. Ungefär som när jag (som är från stenåldern) och mina kamrater valde lagspelare till brännbollen.

Finns inte mycket som skär i mitt hjärta så, som när man ser att en person alltid blir vald sist. Snacka om att sätta en lapp i pannan på denna stackare: " MIG VILL INGEN VARA MED: JAG ÄR DÅLIG:" :/

Det här med status i kamratkretsar är minnen som följer en för livet.

Jag hade själv som ung ganska lätt att få vänner, vilket jag är säker på påverkat min självkänsla- också som vuxen. Jag är inte rädd att vara ensam, jag vet att jag inte behöver det, om jag inte själv vill exempelvis. Känner mig mycket sällan ensam (men har däremot ett starkt behov av att vara det mellan varven.)

Jag hoppas att jag törs säga vad jag tycker- utan att vara rädd för vad andra ska tänka om det.

Så: Hur man som ung blir bemött av sina kamrater som ung påverkar mer än man tror.

DÄRFÖR BÖR VI VUXNA AGERA I DEN MÅN VI KAN SÅ ATT INGEN STACKARS UNG SJÄL SKA BLI MÄRKT (för en herrans massa år) SOM DEN SOM INTE BLIR OMTYCKT, INTE ACCEPTERAD!!!

För vi är alla små och stora stjärnor, fantastiska var och en på sitt eget vis.

Inte bäst på allt, men vi är unika och värdefulla och var och en förtjänar att bli sedd och älskad- för just den person han/hon är.

Och vet du vad... Du som läser nu... just Du där- Du är också inkluderad: Kom ihåg att Du är värdefull!  

(Trots att det genom livet kommer att komma en och annan rötskalle som kommer att försöka få dig att tro något annat. Men Du... Lyssna inte på sådant trams! Sätt en banan i varje öra och gå vidare!!!)

Dagens Citat:

"Ett gott samvete- är bästa huvudkudden"

Ååå, så underbart skrivet!!!

KÖR PÅ!=)

Ge världen det bästa du någonsin har och var så kärleksfull och godhjärtad klarar av att vara! 

Folk kanske inte uppskattar det, eller tar det fel... men vad spelar det för roll?

Det här är något mellan Dig och Gud."