Jag kan bara inte sluta i mitt skrivande- bitter.

Måste fortsätta.

På något vis, i kyla, kan jag ändå finna hopp i att jag tror på Något Större.

Jag tror inte på Gud i den bemärkelsen att han är dömande och förvisar "de elaka" till helvetet och "de goda" till himmelriket.

Men jag tror inte att vi småttingar här nere, med våra egoistiska behov emellanåt, är det enda som finns. Det skulle ju vara jätteynkligt.

Livet är stort i sig, javisst, men när man börjar gå ner på sandlådenivå och bete sig, då känns det lite tragiskt och då helt enkelt MÅSTE jag tro att det finns Något mer.

Jag minns ett gammal citat av moder Teresa, som illustrerar det här:

Det har att göra med att vi ibland tjafsar och bråkar som barnrumpor, vi människor.

"Kom ihåg att det egentligen aldrig var någonting mellan Dig och dem.

Det är i själva verket något mellan Dig och Gud."

Jag syftar nu på moral- hur vi handlar mot varandra.

Hehe =)

Jag ska bli ÄNNU mer munter och berätta för Dig, kära bloggläsare hur jag och mina prydliga väninnor/präktiga lärarinnor resonerat idag.

"Prinsessan Madeleine har nedkommit med en dotter".

 Kul. Men- det finns ett aber. Vi räknade efter: "Var det NIO MÅNADER efter bröllopet?"

Vi blev bedrövade när det inte stämde och började diskutera hur vi nu skall gå till väga.

Vi tänker polisamäla det- det är det enda rätta.

Imorgon bitti kommer jag att ringa polisen i Karlstad och göra en anmälan. Hmmm.

(Obs: Detta är ett skämt)

Jag blir öppenhjärtlig nu, men det får vara så.

Jag måste om det ska vara någon mening med det jag skriver.

Och jag skriver för att koppla av, varva ner min överstimulerande hjärna.

Jag skriver om rovdjur och människor.

Om bittra erfarenheter av det här livet.

Jag är bitter på kalla människor. Människor som enbart skor sig själva, för egen vinnings skull och som högaktningsfullt skiter i andra.

Jag är besviken på dem som försöker utnyttja den som är vänlig, som provar sig fram, testar hur långt de kan komma innan man sätter ner foten och markerar sin gräns. Borde inte denna gräns vara självklar?

I ett civiliserat samhälle 2014?

Jag är trött på skitprat- skitprat i syfte att trycka ner andra, för att framhäva sig själv.

Så j-a osexigt (som ungarna säger).

Det är så fult, så ynkligt att prata om illa om andra människor för att själv verka duktig.

Och jag är trött på dem som lyssnar, som inte ser igenom denna fumligt målade mask.

Jag är besviken på människor som beter sig som rovdjur.

Jag har alltid trott att sanningen alltid kommer fram- att det lönar sig att spela med öppna kort.

Att man får tillbaka det man ger.

Jag börjar nästan tvivla nu.

Moral är inte bara ett tjusigt ord. Det är en spelregel, för att livet ska funka.

Jag brukar aldrig vara ute efter hämnd på något vis- det är destruktivt, jag vet.

Men just nu kan jag inte låta bli att önska att sanningen ska uppdaga sig, och jag kommer att skratta rätt ut när de som förtjänar det står där avslöjade, med byxorna neddragna till knävecken i hopp om att med fula medel söka göra sig själva bättre än de långtifrån är.

Usch. Jag är besviken.

Jag ska inte vara bitter, ska försöka vara positiv.

Men hur enkelt är det när dagarna alltid är totalt uppbokade, det går i ett från morgon till kväll. Ja, jag vet... det är jag som bokar upp dem, men man har ju en del måsten i det här livet och man kan ju inte bli helt asocial och bara vägra allt.

Jag har förändrats.

Från att ha varit en som gillar mycket folk och fart och fläkt har jag fått ett allt större behov av stillhet.

Att bli dragen i från så många håll tar på energin. Den som drar från sitt håll och blir besviken när jag tackar nej ser ju inte att jag har fullt upp från andra håll- där jag också måste finnas.

Och jag vill inte göra människor besvikna, men drar jag mig inte undan lite nu kommer jag att bli utbränd.

Inte pga mitt jobb, utan på alla krav som ställs på mig som människa.  Alla ställen man egentligen borde vara på, finnas till på- samtidigt.

Nu MÅSTE jag sätta stopp. Jag har tappat mitt humör för tillfället, det känns bara kravfyllt, allt.

Det är lustigt hur det här samhället ser ut; fullt av korpar som vill käka och man måste själv sätta gränsen- annars är man snart uppäten. Man måste ta i så, kämpa så för sin rätt. Det stör mig. Varför kan inte rättigheter bara vara just rättigheter, som inte utsugare försöker snuva en på?!

Varför måste jag gång på gång försvara dem?

Allt för ofta gäller "Att äta- eller ätas" och det är något jag verkligen inte gillar. Men så är det många gånger.

Bittert och kallt.

Ibland skäms jag över att vara människa. Skäms över mitt släkte.

Jämför oss med katterna. Rovdjur. När jag serverar mat åt mina katter står de och morrar åt varann, slåss om vem som ska ha den största biten. Ja, de är bara katter. MEN FÖR SJUTTON: VI ÄR MÄNNISKOR! Vi borde ligga på en intelligensnivå som är bra mycket högre än så.

Helt otroligt.

 Jag MÅSTE få bara vara för att min hjärna ska funka. Jag känner själv att jag är på bristningsgränsen.

Det är skarpt läge-  jag kommer att stänga av telefonen under helgen. Tar bara emot samtal som är absolut akuta.

Jag måste få ANDAS, har ingen marginal alls nu.

Vet inte vad jag hamnat i för något vidrigt PMS-mod. Kan inte sova. Skulle vilja krypa ur mitt skinn- det är en sådan avskyvärd känsla och jag är bara full av ilska. Ingen konstruktiv ilska, utan bara adrenalin som pumpar runt i kroppen och gör mig aggressivt klarvaken. Nu igen- har jag den vidriga lukten av kattskit i näsan. Har god lust att sanera hela huset med såpa och klorin, men skulle jag göra det skule jag vara ett lik imorgon av sömnbristen och det vill jag ju inte. Har inte hunnit sköta om kattlådorna ordentligt idag, för jag har varit på restaurang med kollegor. Så trevligt, men så hemskt att man sitter där och tänker: "Fasen... jag skulle ha behövt göra det och det idag. Tick-tack- tiden går".

För kvällarna är ju så korta. Nu har vi i alla fall en veckas lov efter imorgon.

Vet inte hur jag ska få sinnesro att komma in i sömnläge. FY FAAAAAAN JAG HATAR DE HÄR FÖRBANNADE PMS-DAGARNA MED HORMONER SOM FAR RUNT I MIN KROPP OCH GÖR MIG SÅ TOTALT UR BALANS. Det är som om det kryper i hela mig. Som om jag vore full av adrenalinstinna skalbaggar.

Tur att jag har begåvats med en spärr, som gör att jag inte lever ut min ilska helt ohämmat.

Jag skriver ut den istället. Jag skulle vilja kasta ut de där jävla kattlådorna genom fönstret utan att öppna först. Och bara hoppas att det går någon grinig gnällkärring därute och får den där kattlådan med skiten och hela faderullan i, rätt i skallen. Det är vad jag önskar.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄ.