Jag är verkligen en levande berg- och dalbana. Idag är jag rätt glad, idag är det kul igen.  

Lundell, en av "mina stora" berättade vid något tillfälle att han kunde gå ner sig något fruktansvärt, tycka att livet var riktigt kämpigt. Men mitt i allt detta fascinerades han över det (hur i hela fridens namn kunde det bli så illa???) och jag tycker så klart att han har rätt.

Jag fick förresten tidigare idag en klok kommentar från "losern" om perfekta liv osv.

Jag tror inte jag är så unik, faktiskt, som känner mig liten och svag ibland. Det gör nog alla emellanåt, men det är väl inte den sidan man vill visa upp alltid, man kanske har dåligt självförtroende och känner kanske att man måste hävda sig på sociala medier för att duga. Så gör säkert jag med, mer eller mindre omedvetet, men jag försöker vara så sann jag någonsin kan, om jag lyckas eller inte... det vet jag inte.

Vem måste man visa upp sig för, liksom?

Livet är i alla fall hemskt intressant och fascinerande. Det svider och bränner till ibland, igår tryckte det till över bröstet så jag hade svårt att andas. Tungt som f-n själv. Jag accepterade känslan, härdade helt enkelt bara ut (och kände mig så klart miserabel och olycklig) men imorse när jag vaknade var allt frid och fröjd igen. Och nu sitter jag här och skriver, glad och nöjd. Livet är ju trots allt fantastiskt: sår läker, vi faller ibland men vi människor har en enastående förmåga att resa oss upp ur de flesta sörjor. VI VILL VIDARE, härliga livskraft!   

Sov gott alla miserabla, knäppa, kloka, misslyckade, glada och härliga människor där ute!

Imorgon är en annan dag.

Jag borde kanske inte vara så öppen här, utlämna mina tankar, borde försöka visa mig stark.

Men är jag inte ärlig finns det ingen anledning för mig att skriva, då jag gör det framför allt för att det får mig att må bättre.

Just nu är livet rätt jobbigt, tycker jag. Om anledningen tänker jag däremot inte skriva, men det går så trögt.

Jag känner mig liten och svag, skulle bara vilja ha tröst. Och visst får jag tröst hos min omgivning, ska väl inte gnälla i onödan, men jag önskar just nu att allt bara var lite enklare. Att jag inte var så tung, så känslosam. Att jag bara var så där glättig och flamsig, som jag är ibland- men det är jag inte. Inte varje stund. Det trycker till över bröstet så jag har svårt att andas- men det är inget jag dör av, så det är väl bara att härda ut. 

Jag tänker mig sönder och samman. Jag analyserar, vrider och vänder på allt möjligt.

Vad är det för mening med allt detta slit?

Denna evinnerliga kamp?

Jag kan bara inte ge upp, jag tänker inte ge upp, men jag förstår verkligen inte alltid...

Det är väl så här det är att vara människa, så här ser livet ut. Ibland. Ibland går det lättare.

En tröst att veta att allt har en ände. Också tråkiga stunder. Det är inget som varar för evigt.

Och det viktigaste jag lärt mig genom årens lopp kan sammanfattas i fyra ord: Du Kommer Över Det.

Allt vi kan göra är att finnas för varandra, trots att jag nog vill påstå att den mänskliga rasen är den i särklass mest komplicerade. Vi "spelar ju spel" och har oss, det tillhör det där sociala, vi skulle betraktas som mycket primitiva och underliga om vi inte tog del av detta rollspel.

(Haha... Nu kom jag och tänka på något lustigt, jag mötte ju en anonym som fullkomligt struntade i spelets regler...  jag måste helt enkelt skratta år hela incidenten: Taxichauffören jag berättade om, som jag mötte härom dagen. Jag hade aldrig sett människan förut, satt bara i hans taxi och plötsligt frågar han om jag känner för att ha ... med honom??? Det var bland det ohövligaste jag hört och jag fick verkligen ta i för att kontrollera min impuls att dra handväskan i skallen på karln.)

Ändå gör det det hela så svårt, detta rollspel.

Men jag tror tamejsjutton att det är enklare att umgås med vargar, krokodiler, tigrar eller lejon. What ever.

Vi människor är de svåraste, mest komplexa djuren.

Och farligaste- utan tvekan.

Och jag är just nu så liten. Liten och svag.

"Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka

ur bekymrens födelvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud"

Dan Andersson, ur Omkring tiggaren från Luossa

Jag ligger just ni i sängen och skriver från mobilen. Klockan är kvart över fyra på morgonen.

För min del är tidiga kvällar svåra. Jag går sällan till sängs förrän halv ett, också på vardagar. Det brukar funka för mig, men jag är mycket morgontrött. Kommer dock igång efter ett tag.

Så försöker man vara duktig, gå till sängs tidigt.

Kruxet är bara att detta inte funkar för mig. Jag vaknar då istället fyra på morgonen. Klarvaken! Och dagen kommer att bli lång nu, det blir segt framåt eftermiddagen...

Och vad ska jag hitta på nu?

Får försöka vila men min kropp är inte alls inne på sömn nu, den vill bara upp!

Så träligt... :(

Så var det åter dags för kneg. Jag har planerat lite nu under kvällen, det måste jag göra innan jag kommer till jobbet.

Att lovet är slut känns lite vemodigt, men nu går vi definitivt mot vår! Me like =), verkligen!

Jag ska alldeles strax stänga butiken, men det känns skönt att "slå knut" på ledigheten genom att sitta här en stund och bara slöskriva.

Problemet är att jag inte har så mycket att komma med, så jag tänker hoppa i säng istället.

Natti