Nedanstående dikt tycker jag, som sagt, är en höjdare. Gubbfan tyckte att jag skulle ta fram dem för mina elever, tonsatt. Inspiration, lust... Hur viktigt är det egentligen? För oss alla (inte bara pedagoger).

Själv är jag ju den typen av människa som lägger en jättevikt vid det det här sirliga; kreativitet, skapande, det är viktigt att det känns bra. Alla lärare är absolut inte likadana och detta finner jag faktiskt otroligt givande. Jag tror att vi behöver varandra, för att sluta cirkeln. Mina bloggande vänner och väninnor; hjälp, vad jag uppskattar er och våra gemensamma intressen... från hjärtat, det vet ni. Vi har funnit varandra tack vare vårt gemensamma intresse; att skriva. Fast livet vore ju lite trist om alla vore exakt likadana...

Hm, undrar om det är likheter som för oss människor samman? Eller fascinationen av en människa som tänker på ett helt annat sätt, men som respekterar mig och mina tankar i alla fall?

 Är det världens största myt att " lika barn leka bäst?" Eller dras vi till de människor, vars drag vi känner igen hos oss själva?

För stora likheter leder ju ofta till kollision: vi fightas om samma revir, vilket gör oss till rivaler, fiender. Vi slåss om våra roller. Jag vill ha den här rollen i den här situationen, starkast vinner. Sociologi är intressant, tycker jag. Samspel. Gruppdynamik, oss människor emellan. Under min första termin på lärarhögskolan minns jag att jag studerade detta, gruppdynamiken i en klass.  Mycket spännande, men också ganska otäckt: vi människor kan vara fruktansvärt elaka mot varandra.

Å andra sidan upplever jag det ganska svårt att umgås med människor som har totalt annorlunda värderingar än jag. Vet inte om jag skulle finna det särskilt givande att föra ett samtal med en rasist. Eller vad sjutton som helst.

Jaaa, kära vänner. Det tål att tänkas på.

Tack i alla fall För att Du tar del av mina reflektioner.

Sov gott i natt!

Ej för de starka i världen
men för de svaga.
Ej för krigare men för bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga...

Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden för djur och växt?
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

/Hjalmar Gullberg

Ps: Har försökt ändra bilden, så att texten hamnar under, men det GÅR inte. Bilden sitter som fastklistrad

(Bara för kännedom... ifall någon möjligen tror att jag är TOTALT befriad från känsla för estetik)    =)

Så infernaliskt styggt!!!

Sitter kvar en stund ensam i mitt klassrum när eleverna gått. Måste passa på att skriva lite. Jag har varit urdålig på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Tur att det varit fart på Martina...

Fredag igen; grått, regning men trots allt fredag, veckans allra bästa dag, eller hur? Får mitt vaccin i eftermiddag, liksom övrig skolpersonal. Reaktionerna, som jag förstått det på er elever och mina egna barn, har varit mycket varierande. En del har varit totalt opåverkade, andra fått feber och ont i armen. Får se hur den tar på mig.

Njut av veckans sista dag!

Bea

Tack för att ni var med Gabriel idag, Gull-Brtitt & Pappa! Hoppas att ni haft en givande dag!

Gabriel själv är inte så nöjd just nu, men den som bär orsak till detta är jag. Jag har klippt honom och han tycker att han ser jätteful ut. Han var riktigt långhårig, killarna är ju det nuförtiden, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det ser ovårdat ut. Jag tycker inte om när min son får långt hår, så jag tjatar och tjatar om att få klippa honom och nu fick jag ju det, men som sagt: han blev mycket missnöjd. Också min dotter blev missnöjd sista gången jag klippte henne, det blev så kort. En bra bit över axellängd, det tycker inte jag är det minsta kort. Men hon har tidigare, för några år sedan haft jättelångt hår och saknar det tydligen. Hår växer, som jag säger. Men tålamod är det inte lätt att ha när man är liten...

Som vanligt har du så rätt i det du skriver, Gubbfan. Jag tror inte att någon lärare kommer att kritisera detta. De skapande, estetiska ämnena är viktiga för att de "mera fyrkantiga" ämnena (typ mina;) ska utvecklas ännu mer. För att stimulera inlärningen. Det ena behöver på intet sätt utesluta det andra. Jag är själv en "skapande person" om man nu kan uttrycka sig så och missförstås rätt. Kreativitet, lust att åstadkomma något. Jag är alls ingen kontorsmänniska (strukturerad med räta vinklar) utan dras snarare åt det det mera konstnärliga hållet. På gott och ont. Dock tror jag att vi alla behöver struktur. Det måste vi nog ha för att klara av att leva. Annars blir allt ett virrvarr av upplevelser, hjärnan måste få sortera och där behövs denna struktur. Jag avskyr när saker och ting i sista minuten ändras. Vet dock att den mänskliga faktorn gör att saker och ting ibland måste ändras. Men jag gillar det inte. Har man påbörjat en linje vill jag gärna att man fullföljer den.

Mår så mycket bättre nu, förresten. Det var ingen höstdepression, och manodepressiv är jag uppenbarligen inte. Däremot var det min kropps sätt att säga stopp för att jag hade för mycket omkring mig. Men nu lyfter jag igen... börjar känna igen gamla glada men knasiga Bea. Har haft full energi under kvällen, tränat och tagit min älskade, underbara, långa kvällspromenad. Helt gudomligt att vara tillbaka i vanligt gott mod.

Sov gott i natt, mina små kamrater!

Usch och fy på mig, vad dålig jag har varit på att uppdatera mig på era bloggar, måste jag erkänna... Det har varit häcken full, so to say, också nu i veckan, så jag har inte haft så jättemycket tid över till att BARA SITTA OCH LÄSA och ta del av Era intressanta liv. Men jag ser fram emot att göra det. För mig är det verkligen en skön avkoppling! Har t o m prioriterat bort mina älskade kvällspromenader den sista tiden. Inte bra, jag vet... Dessa gör mig hel.

Ikväll har jag varit med min son på ett möte inför ett eventuellt framtida val av musikklass (om han nu kommer in...). Min dotter går i musikklass och älskar det. De sjunger varje dag, men inte på bekostad av något av de övriga skolämnena. Hon spelar gitarr, som jag gjorde. Jag gav mig dock alldeles för tidigt och det blev inte av att jag tog upp det igen. Förvisso är det väl aldrig för sent!

Min son funderar på att som instrument välja fiol (han har en som han har fått av Morfar). Intressant är att rektorn för skolan ifråga, berättade att musikklasserna i genomsnitt har högre betyg än "vanliga" klasser. Undar vad detta beror på. Detta gäller alltså inte enbart musik, utan samtliga ämnen. Gynnas inlärningen av skapande, kreativitet, månn tro?

Jag tror det. Hela skolan, inte bara musikklasserna, ligger å andra sidan på ett mycket högt genomsnittsbetyg, jämfört med övriga grundskolor i kommunen.

 Kanske lite otäckt med elitistiska skolor. Redan som 9-åring prövas du. Är du begåvad, får du vara med. Är du det inte; nej! Jag vill absolut inte säga någonting negativt om den skola min dotter går på, för den är HUR BRA SOM HELST!!! Tycker att lärarna är jättebra (Vad annat kan jag säga när min äkta hälft jobbar på skolan;) och detta, att få ägna sig åt sång varje dag är ju helt gudomligt... Och lagen förbjuder inte prövning i estetiska ämnen (DT, om du nu läser detta!))

Men jag håller med om att det kan bli en smula obehagligt med den skiktning som dessa prövningar innebär. Prövningarna rör ju bara ett estetiskt ämne. Jag råkar dock veta att de elever som lyckas hamna i musikklass också i övriga ämnen "slår ut" andra barn. Social skiktning redan i unga år? Kanske. I don't know. Jag vet i alla fall med säkerhet att mina barn tycker om musik och att sjunga. Och för mig känns det sååå kul att veta att de har en glädje för hela livet.  Jag är nämligen likadan.

För kvällen får jag därför ta paus i mina teorier.

Sov gott.

Det är så snällt att Ni försöker göra mig på gott humör och samtidigt visa intresse för Gabbes skolgång! Och jag mår bättre nu:)

Ni är välkomna till Gabbe och hans skola när han börjar strax efter åtta på torsdag!

Kram

Ett tusen tack för fina kommentarer till Er som vill hjälpa!!!

Jaa, jag har kommit in i en grubblarperiod. Svart är den. Och, jaa, jag måste stå på mig och ta mig egentid.I know. Kommer bli sjuk annars... Ska försöka ta till mig av det ni säger. Under helgen som kommer har jag i alla fall bestämt mig för att inte jobba. Bara vara ledig. Göra det jag tycker om. Och min jobbsituation har lättat nu, så jag antar att det kommer att bli bättre.

Jag är den typ av människa som bara mår bra av tid med mig själv ibland. Kanske har det blivit lite lite av den varan. Jag är en social person, men behöver också ensamheten. Känner krav från alla håll, det är jobbigt. Min man och jag ska i alla fall roa oss någon av helgkvällarna, har vi bestämt. Har inte gjort detta på åratal, känns det som. Skulle vilja gå på bio, har inte ens sett på film på länge, har inte haft ro i kroppen att koppla av tillräckligt...

 Sedan kommer jag att dra med bästa väninnan Lena, ut på något kul. Och så tänker jag ta timlånga promenader. Helt ensam. Till helgen. Låter inte detta som en bra plan för tillfrisknande?

Tack vänner för stöttande ord!

Fortsätter på mitt svarta tema, funderade idag igen över om jag verkligen håller på att bli knäpp. Eller om jag är manodepressiv? Men jag tror inte det. Jag har ju inga psykoser och tror inte att jag har sned verklighetsuppfattning. Fast jag mår inte bra just nu.

 Det var lite spännande, satt härom dagen och diskuterade det här med verklighetsuppfattning med en skolpsykolog. "Tänk om min verklighetsuppfattning inte är den riktiga? Tänk om jag bara inbillar mig att jag jobbar som lärare och är gift tvåbarnsmor? Min verklighetsuppfattning är ju faktiskt subjektiv. Saker och ting kanske inte alls är som jag tror..." Mycket intressant diskussion. Fick mig att tänka på Platon och hans skuggor på väggen. Eller var det inte Platon? Har jag fel?

Här är han i alla fall, tänkare och filosof, tillsammans med Aristoteles.

Fast det blir himla knepigt om man börjar tvivla och reflektera över sin egen verklighetsuppfattning. Det är farligt att analysera för mycket, man kan ju analysera ihjäl sig. Jag måset helt enkelt tro på att det jag upplever är den verkliga världen, lita på att jag inte håller på att bli knäpp...

Önskar att jag inte tänkte så mycket, jag tror att jag skulle må bättre då. Bara göra, inte analysera. Men det är svårt, man är ju liksom som man är.