Hej alla mammas fina bloggläsare!

Hoppas ni har haft en bra dag, och tack så mycket för att ni läser bloggen!

Hoppas att ni gillar den... men det tror jag att ni gör. Det är ju faktiskt mamma som äger den ;)

Tänkte att jag kunde blogga lite. Mamma var redan inloggad (jag kan ioförsig mammas lätta lösenord ändå...) så jag passar på. Bloggen behövde ett litet inlägg.

Blir ett kort ett, för jag ska alldeles snart sova, men ändå ;)

Ni kanske kan kommentera lite också? Och visa att jag kan få mer kommentarer än morsan... Då blir jag glad!

Ha en bra torsdagkväll i alla fall,

Kram & Sov så gott

/ Elinor, Beas dotter (Den coola tjejen på bilden ;)) 

Http://louiseelinor.blogg.se

Är dålig på att skriva nu. Känner att snaran dras åt allt tightare, vad gäller tiden. Maj, maj, maj. Vackraste månaden. Men nu skall alla säckar sys ihop i skolan. Läsåret håller på att avslutas, betyg skall sättas, nationella prov rättas. Osv...

 Lite kul fester väntar, är verkligen på humör att komma ut ur min bur just nu. En väninna har fyllt 40, rajtan tajtan nästa lördag... Det ser jag verkligen fram emot. ;)

Det här med bussar och kontanter blir jag galen på. Mycket bra idé förvisso, jag förstår att det minskar rånrisken rejält, men det kan också ställa till med krångel. Jag lånade ut mitt busskort till min dotter härom dagen, fick tillbaka det nästan urladdat och hade helt glömt bort att ladda upp det. Tog mig tre mil genom Värmlandsskogarna från mitt hem till mitt jobb idag, men när jag skulle åka hem var jag tvungen att flytta över pengar till kontot dit mitt kontokort är kopplat. Kom ut från min skola strax innan dess att bussen skulle gå vid fyra och upptäckte att banken stängde klockan tre. Bara öppen till fem på torsdagar... Skiiit, liksom. Ja, det borde man ju kanske veta. Klantig nog är man, att fastna i Grums. (Inget fel med Grums, förvisso, men det är ju faktiskt inte där jag bor.)

 Tre mil hemifrån utan vare sig bil eller busskort. Lyckligtvis stötte jag på en vän som var vänlig nog att låna ut sitt busskort till mig, så det löste sig i alla fall. Jag har hemskt fina människor omkring mig; känner mig lyckligt lottad...

Promenerat har vi gjort under kvällen också, jag och bästa vänninan. Sååå skönt. Vi har gått, gått och gått. Pratat, pratat och pratat. Härligt är det att den ljuvaste tiden ligger framför oss. Maj, juni. Den tiden är magisk. Nu blommar allt upp. Nu får vi passa på att ta för oss av livets goda. Nu kan vad som helst hända...

Sov gott i natt. :)

Konstig bloggen är då... Två inlägg av nedanstående var det, tog bort det ena och då råkade jag också ta bort en kommentar från dig, Tina... Hann i alla fall med att läsa och jag vill säga att jag är så glad för Dig! Du är verkligen något utöver det vanliga.  Miracle likaså... Gabriel uppskattar dig också hemskt mycket, vännen.

Tina, när jag ändå skriver om dig: När Gabbe och du blev vänner på Facebook kollade vi, Gabbe och jag, tillsammans igenom dina Fb-vänner. Hittade då någonting intressant. Som ni vet så tror ju inte jag att livet bara är det vi ser. Jag vet att det finns så mycket mer. Jag tror inte att vi försvinner den dag vi lämnar jorden, osv...

Detta har jag jag nog skrivit om tusen gånger på bloggen. Jag har ju också berättat att jag träffat mediala människor vid ett flertal tillfällen. När jag senast besökte ett medium var det hon sa helt klockrent. Jag vet att det låter knäppt, men det är faktiskt sant.

 Den här människan berättade något om mig som gjorde att jag skrek rätt ut. Det finns inte, att det skulle kunna vara en ren slump och det som hänt är det bara jag och en annan människa som vet om. Det skulle ha varit jättekonstigt om människan, som vet om det som inträffat, suttit och berättat detta för henne. De har aldrig ens, mig veterligen, träffats.

I alla fall, Tina: När Gabriel och jag satt och tittade igenom dina Fb-vänner hittade jag den här människan där. Hon som är medial. Jag har också blivit vän med henne nu och jag kommer att gå till henne vid fler tillfällen, hon är superskicklig.

Vill inte nämna några namn här öppet, jag mailar dig istället, Tina. Förvisso är det bara positivt; hon var klockren, men ändå.

Hon pratade om saker som skulle komma att inträffa i mitt liv och som faktiskt har inträffat. En sak är jag dock nyfiken på. En kvinna med mörkt hår och hästar omkring sig kommer att komma in i mitt liv, enligt det den mediala kvinnan pratade om. Vet fortfarande inte vem hon skulle kunna vara, hon skulle i alla fall vara ett stöd för mig och vi kommer att stå varandra nära. Spännande...

Lite känsligt att prata om sådant här; Vissa tror ju inte alls på övernaturliga saker och tycker förmodligen att man är helt skruvad, men det bjussar jag på... Det är tur att vi lever i en demokrati. Med åsiktsfrihet. Så jag kan faktiskt unna mig att tycka och tro precis som jag vill. Du med.

Sov Sött <3

Har suttit hela kvällen med de nationella proven i svenska och jag är inte färdig än. De är så tidskrävande. Vet att mina elever har kämpat hårt med dem, så nu är det väl min tur att kämpa med att rätta dem...

Usch, mitt hus håller på att gro igen, känns det som. Imorgon blir det storstädning. Ska sätta ut mina små plantor som jag sått och som växt till sig i mina söderfönster. Hoppas på fint väder, vi är inne på mitten av maj nu; nu vill vi ha soool, eller hur?!

Slutkörd i skallen är jag, har lagt mina små grå på de nationella proven ikväll, så jag har inte mycket till inspiration över.

Sov gott, finaste vännerna:)

Det förra inlägget blev bara sååå konstigt när jag kopierade och hade mig, så jag rör inte det mera, utan skriver istället min kommentar här.

Jag bara älskar att blogga. Den feed back man får på sina reflektioner är helt underbar. Kommentarerna, som gör att jag kan spinna vidare på mina tankar, får mig att växa.

Gubbfan gav mig en kommentar till inlägget "Ibland lyckas man"

Därav tog jag fram Ferlindikten.

Jag känner mig ännu starkare nu i min åsikt: Av vilken anledning går vi omkring och fånar oss på detta vis? Så fruktansvärt mycket av det vi gör är ju för sjutton bara "ett spel för galleriet." Och till vilken nytta? Tänker på mig själv nu; när situationen drevs till sin spets med anledning av att jag klämde mitt finger i en dörr och halvt avled av smärta. Men visade inte detta med en min för mina elever. Killen som samtalade med mig i ögonblicket detta skedde berättade senare att han "ingenting märkt."

Jag kunde ju faktiskt ha lagt den energi som gick åt till att dölja, på något mera konstruktivt istället...

Som sagt; situationen drevs till sin spets vid detta tillfälle. Men så här gör vi väl lite till mans både av och till?

Vi "döljer våra sår", som Ferlin skriver, och "våra hjärtan som bankar och slår." Vi hakar på oss skyltar och pratar fånigt om väder och vind. Utan att beröra kärnan. Sätter på oss masker, spelar ett tillgjort spel för åskådarna. För att hålla fasaden uppe.

Det  blir ju nästan lite humoristiskt...  =)

Sov sött. vänner. Det gör jag med snart... <3

Jag bara älskar den här låten. Bruce Springsteen; The River. Har t o m använt den i min undervisning när jag jobbade på högstadiet som lärare i engelska för några år sedan.

Vid ett tillfälle gav den mig och min klass ett gott skratt när vi funderade över hur "hennes solbrända och våta kropp" såg ut på reservoaren =) Och hur menar Springsteen???

Reservoar, vattentank??? ;)

Det här är texten till "The River", Bruce Springsteen

- alldeles, alldeles underbar...

I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of that valley down to where the fields were green
 

We'd go down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we'd ride

Then I got Mary pregnant
and man that was all she wrote
And for my nineteenth birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse
and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

That night we went down to the river
And into the river we'd dive
Oh down to the river we did ride

I got a job working construction for the Johnstown Company
But lately there ain't been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember
Mary acts like she don't care

But I remember us riding in my brother's car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me
they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse
that sends me down to the river
though I know the river is dry
That sends me down to the river tonight
Down to the river
my baby and I
Oh down to the river we ride

Dra åt skogen, vad jag har klämt mitt finger idag; som tur är var det på vänster hand, för fingret ömmar fortfarande och är tämligen oanvändbart, nageln är blå, räknar med att den kan lossna. ;( Det brukar väl bli så om man fått ett rejält slag??? Usch...

Man är ju så klumpig iband så det är helt osannolikt. Bytte en lektion idag med en kollega, pga av att man klass hade nationellt prov. Gick först till den ena klassen för att starta upp dem och hastade sedan vidare till nästa som skulle ha prov. Precis när jag i all hast skulle dänga igen klassrumsdörren såg jag en elev sitta utanför och frågade honom varför han inte befann sig i klassrummet.

 När jag precis avslutat frågan, fick jag bittert känna av att jag, mitt arma nöt, med rejäl kraft stängt dörren med ett av mina fingrar emellan. Den där akuta smärtan, den sortens korta, men fruktansvärt intensiva, spred sig ilsnabbt från handen, som domnade av, upp i armen. Jag hörde inte ens elevens svar utan kände marken svaja till under mig och blodet sjunka allt längre ner i kroppen.

En meter ifrån mig fanns en toalett. Dit tog jag mig snabbt och segnade ner på huk. Satt säkert så där i ett par minuter och inväntade att den där vassa och huggande smärtan skulle avta. När den väl gjort det fick jag hårt bita ihop käkarna för att inte ställa mig och skrika åt den f-bannade j-a skitdörren att den kunde dra år h-vete, rent ut sagt.  

Detta är helt enkelt en reflex jag har ( och säkerligen inte är ensam om; antar att vi är skapta på detta vis i syfte att försvara oss.) Barn blir ledsna när de slår sig. Vuxna reagerar med ilska på slag. Min första instinkt är att "jag vill slå tillbaka." Förvisso tjänar det väl föga tilll att drämma till en dörr man själv varit klantig nog att klämma fingret i, men i alla fall... =)

Som sagt var, jag lyckades behärska mig, och gick istället för att skrika åt den f-bannade skitdörren att den kunde dra åt h-vete för att den haft den dåliga smaken att klämma åt mitt stackars oskyldiga finger, till mina elever för att vakta dem under tiden de skrev ett av sina nationella prov.

En smula mörbultad dock, och med ett finger som kändes stort som en jordglob.

Det komiska var att när jag senare under dagen berättade om hela incidenten för en av kollegorna, gick eleven som samtalat med mig, under tiden som allt detta skett, förbi och jag frågade léende i efterhand hur hela historien sett ut, från utsidan.  

Dröm om min förvåning när grabben svarar att han ingenting märkt!!!  Där må jag påstå att jag måste haft pokerface. På gränsen till att i en kort minut förgöras av smärta, lyckades jag lugnt behärska mig, smita in på toaletten, segna ner och halvt svimma av utan att visa detta alls...

Ja, ibland lyckas man...

Fast man kan ju fråga sig: Till vilken nytta? ;)

Sov gott i natt.