Tu sotto la giacca cosa avrai di più?
quando fa sera il cuore si scatena
mi va e sulle scale poi te lo darò quello che sento,
parlami ancora un pò...

I maschi disegnati suoi metrò
confondono le linee di Mirò
nelle vetrine, dietro ai bistrot
ogni carezza della notte è quasi amor

Nu får det vara nog på ett tag. 14 katter har jag fött upp och de har blivit alldeles bedårande katter. Halvbirmor.

Men den här kullen får vara den sista.

En av honorna kastrerade, den andra och hanen är snart där, de med.

Jobbet är alldeles innan ungarna är rumsrena, är där nu. De blir bättre och bättre med lådan för varje dag som går, men tvi vale, vad jag har tvättat och torkat skit.

Hemskt söta saker, men kostar det så smakar det. Och nu har jag gjort mitt för ett tag. De här två sista levereras första veckan i mars och det blir ju sorgligt, så klart, jag har varit barnmorska och tagit emot dem till den här världen. Sotis, kattmamman, ville inte ha dem i korgen utan de har sovit i min säng. Hon har tagit dem i nackskinnet och burit upp dem till Big Kattmormor och där har jag legat med en kattmamma, två ungar och dessutom en nykastrerad Mimmi som mer eller mindra bor under mitt täcke nu.

Puh... Har hört talas om att en del kvinnor har män i sängen, någonstans någon gång, så där, har jag hört det.... Vad sjutton är det? ;-)

Jag blir så glad för fina kommentarer och spinner vidare på en av dem (se nedan).

Jag har varit på möte med mitt parti idag. Kristdemokraterna. Det kommer att bli lite arbete för mig, liksom för alla som engagerar sig politiskt, i år när det är valår. Kul! =)

Kommentaren rörde valfrihet och barnomsorg.

Kristdemokraterna anser att varje familj har rätt att välja, och just det där som du skrev om, Anders Wiklund, att man är myndig och borde kunna bestämma själv är helt i vår linje.

Politikerna ska inte kunna tala om för den enskilde familjen vad som är rätt och fel, beträffande barnomsorg i det här fallet. Vårdnadsbidrag borde vara en möjlighet anser vi, men det är ju inget krav, att alla kvinnor ska vara hemmafruar. Rätt långtifrån. Själv är jag inte särskilt förthust i hushållsarbete, men det är inte det det gäller när man är nybliven förälder. Man är inte hemma för att städa och sköta sin man, utan naturligtvis för att man vill ge sitt barn den allra bästa start  man kan i livet, ge all sin tid åt barnet, och många tror då, liksom jag, att det bästa är för barnet att vara hemma med föräldern de första åren. En del andra tror på daghem och pedagog som jag själv är, har jag också stort förtroende för förskolor och för den personal som finns där. Vill man sätta sitt barn på förskola ska det så klart vara ett alternativ. Men med vårdnadsbidraget finns det en MÖJLIGHET att själv stanna hemma, och detta avgör man själv. INTE POLITIKERNA.

... Have to go. Återkommer. :)

En underbar låt som avslut på denna dag, vad man än må tycka. Kärlek eller ren kommersialism.

Strunt samma... Här är något njutbart så här i tidig natt.

Natt till lördag. Då (imorgon, alltså) blir det lokalpolitik för min del. Jag är van att hålla tyst om min politiska åsikt, som lärare måste man vara neutral, man får ju inte leda ungarna på något vis. Men nu är jag civil, så här kan jag berätta om min politiska ståndpunkt hur mycket som helst.

Jag är kristdemokrat och det kommer att bli valarbete för min del nu inför valet. Det är kul, jag var med förra gången också- fattar inte (som vanligt när det gäller mig och tid) att fyra hela år har gått sedan dess.

Jag känner inte för att skriva politik just nu, förstatligande av skolor osv... Skulle jag kunna göra för det är ju något jag vill, men det gör jag inte just nu. Jag vill bara säga en sak, kristdemokraterna framhåller ju familjepolitik starkt. Då kan man fråga sig hur jag, som är ensamstående mamma valt att sluta mig till denna skara. Jo... förstår ni: I dagsläget kan familjer se ut på många olika sätt. Den ena typen av familjebildning är inte mer familj än någon annan, även om kristdemokraten inte ser skilsmässan som en förstahandslösning (och det är inte heller den väg jag personligen gått. Jag har kämpat ganska hårt för att hålla ihop kärnfamiljen, men det där är för privat för att blottas här). Jag har så klart min familj. Jag och mina barn är en familj, vad skulle vi vara annars? En samling dårar, kanske?!

Det är lätt att tro det- vid första blicken! :-)

Sedan är min lilla familj en del av den ännu större familj som min släkt är.

En kompis här på bloggplatsen (härliga luvcatz) :-)  skriver om legalisering av cannabis.

Jag kände att det är en viktig fråga som också jag vill sprida.

Jag har själv aldrig rökt på, mer än vanliga cigaretter (men det var väl illa nog...)

Jag har varit snabb och tidig på många sätt i livet. Hade villa, volvo, var färdig lärare och på väg att bli tvåbarnsmor vid 25. Vid 26 hade jag två barn, vid 30 var jag skild. Men snart gift igen.

Vid 40 skild igen. Fortfarande lärare, dock. Lever inget villa-volvo-vovve-liv längre, nu vill jag ha det på mitt sätt. Och inte enligt mallen, nu är jag gammal nog att göra som jag vill- inte som man ska.

Stagnation är inte min grej, uppenbarligen. Det ska röra på sig. Jag är en rastlös själ. Jag vill vidare, vidare, vidare. Kanske är jag rotlös. Kanske har jag bara inte funnit vad jag söker. " But I still haven't found what I'm looking for."  

Det här som drev mig fram ssnabbt i livet, gjorde också att jag var tidig med galenskaper. Jag började röka när jag bara var 13 år. Rätt läskigt, faktiskt. Ett litet barn, som rökte. Nu har jag dock slutat att röka för länge sedan. (Började tidigt- slutade tidigt, haha!!!) I alla fall: Jag fastnade snabbt i mitt nikotinberoende. Det var i princip en cigg- å jag satt fast. Det var det roligaste jag hade att göra ansåg jag: Tjuvröka i skogen med mina vänner.

Det var illa nog. Lyckligtvis blev det aldrig cannabis för min del, det var inte så vanligt i "vanliga" kretsar på den tiden. Men hade jag provat, är risken stor att jag suttit fast i haschträsket med. Det där vet man aldrig innan- en kan klicka direkt med en drog, medan en annan inte alls känner på samma sätt- för samma drog. Drar en lina i månaden på en fest. Det är allt. Vi är olika. Kruxet är bara, att vi vet inte det där förrän vi testat. Och när vi testat kan det vara för sent.

Cannabis är enbart skit enligt min mening, det finns ingen som helst anledning att göra drogen ÄNNU mer lättillgänglig för ungdomar- det kommer bara att leda till att fler fastnar i ett missbruk. Människor som går lyckligt ovetande om att de är potentiella narkomaner- men de har ju aldrig prövat- så de har ingen aning.

Så FUCK allt vad droger heter, det för bara med sig en massa elände.  

 Bättre hålla sig vacker, glad å fräsch än gå omkring hålögd, havdö å drogad- med liemannen i släptåg. Hualigen. Aldrig!!!

Sitter och ser på Nanny på TV:n.

En kvinna som åker hem till familjer som barnuppfostrerska kan man säga, när det totalt gått över styr i familjen och med barnen.

Hjälp, säger jag bara! Hur det kan bli. Barn som blir monster pga att föräldern (oftast mor- pappor är generellt duktigare på det där) inte tagit kontrollen. Barnen styr.

Beter sig som grisar som tar i maten med händerna, sprutar vatten på mamma med vattenslang, är vakna halva natten, skriker, stökar och har sig.

Hmm... är rätt nöjd med mina=) när jag ser denna stackars ensamstående unga mamma. ;/

Ska se om Nannyn lyckas hjälpa dem... de kommer att bli Huliganer som tonåringar om de har sådana här problem som små.

Men problem i hemmet beror oftast på att den vuxne släppt kontrollen och det går att åtgärda.

Den vuxne ska tala om var skåpet ska stå, barn är skapta för det- de mår bra av det.

Likaså är tonåringar skapta för att ha regler. Det är inte tillåtet att röka och dricka alkohol, vara otrevlig mot vuxna eller kamrater eller strunta i skolan. Man kanske tror att det är "snällt" att vara kompis med ungen, men den blir bara förvirrad då.

Barnen blir trygga och välmående om den vuxne är vuxen. Det är så, det är varken elakt eller hårt. Sedan skriker aldrig jag ex.vis åt mina barn. (Däremot tycker jag att det är ok att som vuxen också få tappa tålamodet emellanåt, det dör inga ungar av.) Att skrika och skälla är inte detsamma som att ställa krav- och ha konsekvenser av olika typer av beteende. Det ska löna sig att bete sig bra. Att vara artig och säga "tack" en gång för mycket skadar ingen. Det kommer däremot att gynna ungen och ge den mycket i livet i framtiden om han eller hon fått en god uppfostran och kan bete sig fint. Eller i alla fall ok. Det, om något, tycker jag är detsamma som att vara en snäll förälder- på riktigt.

Ibland måste vi kvinnor tuffa till oss lite. Det mår ungarna enbart gott av.

Är det något jag kan sitta här och vara lite jäsigt besserwisser med, är det faktiskt ungar.

(Sedan är jag i många andra fall en stor vimsig virvelvind)  =))

Är det något enda bra jag gjort i livet- så är det forma mina barn. Mina och H:s barn (så klart), han har ju också varit med och format dem- och han har gjort det riktigt bra, tycker jag. Hård, många gånger, men det har ju hittills blivit så bra, sååå, så att vara lite hård mot ungarna ibland är inget de dör av, heller. Curling så till den milda grad att barnen till slut går sönder är hundra gånger värre. (Förvisso finns det grader i h-vetet, som en god vän brukade säga- och allt behöver inte vara svart eller vitt.)

"Du är inte bara en överlevare- du är en krigare.

Och oavsett vilken skit

som kommer att komma i din väg,

vet jag att du alltid

 kommer att vara starkare."

En vän

Alla Hjärtans Dag i övermorgon.

Någon ställde frågan rakt ut här i portalen: "Vad tycker Du om Alla Hjärtans Dag?"

Det blev aldrig av att jag svarade, så jag skriver om det på min egen blogg istället.

För några år sedan var det en "högtid" som jag gick omkring och irriterade mig på.

Man skulle ju kunna tro, att om man irriterar sig på det, är det kanske för att man själv känner sig oälskad eller utanför på något vis, men så har faktiskt inte varit fallet. Jag var stabilt gift på den tiden och min dåvarande make var duktig på att komma hem med chokladaskar den 14 februari (det var vad jag brukade få- å gottegrisen Bea var så nöjd, så) så jag kan absolut inte kladra den karln för att vara dålig på den sortens uppvaktning. (Det vet Ni väl, män... att kvinnor ÄLSKAR att bli uppvaktade på gammaldags vis!!! Eller... i alla fall jag. Smycken, blommor, choklad- det gamla klassiska... då smälter vi som smör!) 

Jag har aldrig känt mig bortglömd på Alla Hjärtans Dag ens då jag varit skild, beroende på att min käre far tänkt på mig (han köpte ett silverhjärta som nu hänger så fint i min sons rum första året jag var nyskild exempelvis) och jag har dessutom på äkta gammaldags vis blivit uppvaktad av fina män i min närhet med blombud (då är man verkligen prinsessa för en dag =) och jag har mina två Hjärtan i form av barnen osv.

Så där klämmer inte skon.

Däremot är jag allergisk mot "fasadmålningar" och dessa skjuter i höjden just på Alla Hjärtans Dag.

Med fasadmålningar menar jag saker man gör, inte för sin egen, utan för omgivningens skull. För att de ska se bra ut (skit samma hur det är i verkligheten). Jag lovar att alla sociala medier kommer att vara fulla av kärlekshälsningar och hjärtan. Folk kommer att skriva ut sin kärlek i tidningarna.

Jag kommer aldrig, det lovar jag, skriva ut hur mycket jag älskar en karl på denna blogg- eller i något annat forum som i första hand riktar sig till vem-som- helst, till allmänheten. Jag förstår inte syftet, faktiskt. Jag säger det naturligtvis till honom istället och sköter det där lite mer privat. Det är väl ändå något bara mellan honom och mig; vi behöver inte ha publik när vi älskar varandra och jag behöver inte basunera ut det på riksnyheterna. Då blir det hela liksom lite smått löjligt, tycker jag. "Jåligt", som vi säger i Värmland. Men det är jag, det.

Men man blir gammal, =/ ... så nu orkar jag inte lägga så mycket kraft på att irritera mig på trams, längre. Oftast är det väl unga tjejer som tycker att det är lite häftigt det där, och som vill visa upp sig som lyckade. Inget att bry sig om, de skadar ju ingen (utom möjligtvis den stackars generade pojkvännen) så de får hållas, haha! =)

Däremot är det viktigt, tycker jag, att tala om för unga brudar att det faktiskt är det som är innanför skalet som räknas. Inte varken hur saker och ting ser ut- eller hur de ser ut själva. Vi vet ju tyvärr allt för väl hur det kan sluta om man bara fixerar sig vid sin egen kropp och sitt utséende...:( Anorexia är en jättehemsk sjukdom, svår att bli av med dessutom. Jag vet- har sett det på nära håll. Ingen lek.

Fast det är ju vackert med kärlek i sig, så en dag tillägnad Kärleken är väl lite sött, förvisso.

Om än lite pluttigt. EN dag räcker inte- inte på långa vägar.

Den i särklass starkaste kraften i livet. Utan den fanns vi inte ens här.

Utan den skulle det inte finnas något att tro på, något att kämpa för.

För när allt verkligen kommer omkring är ju Kärleken det enda som betyder något.

Familjen, vännerna. Och STÖRSTA AV ALLT ÄR KÄRLEKEN.

Ha en fin Alla Hjärtans Dag!

Svälj lite stolthet om kärleken så kräver

och slösa inte kraft på svartsjuka,

det äter bara upp dig.

Förlåt hellre för ofta än för sällan

... Och älska alldeles för mycket!!!

(Det är mitt råd... Jag som är så fantastiskt duktig själv på relationer. :/ 40 år och skild två gånger.

Å andra sidan kanske det är just sådana som jag som sitter på erfarenheter som kan ta mig friheten att ge råd. Bästa läroboken är livet självt. Och det är just av misstagen vi lär oss allra mest. För övrigt är det inget obligatorium att följa mina råd. Man gör som man vill)   =)

Ps. Jag lovar att dra ner på antalet paranteser i texten. Det stör, faktiskt, när de blir så många till antalet.

Men jag ooorkar bara inte gå in å ändra nu. Det får va´ för denna gång.