Myser och tar det baaara lugnt i vinterkylan på lördagsmorgonen.

I min ljuvliga morgonrock.

Fler än jag gillar den. Vi är två som går omkring i min morgonrock.

Tutankhamun =)

Ju längre tiden går, och ju äldre man blir, desto mer funderar man över vad som händer med den här planeten. I alla fall gör jag det. Har jag tur (om jag får den stora äran att fylla 80) har jag levt halva mitt liv nu. Jag börjar inse att min tid är begränsad, att den här tiden jag har här faktiskt är ett lån och det gäller att använda det här jag fått låna på ett förnuftigt sätt.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag och min färdkamrat börjat busspendla till jobbet (7 mil t o r från mitt hem) från början pga bilkrångel i kylan :/ och det känns så jäkla gött nu när vi väl kommit igång.

(Lilla Latmasken är en ful f-n som ständigt måste bekämpas. I den stund man ger upp för den är man förlorad. Förtappad, hehe!!!.)  =)

Av ren slöhet väljer man ofta bilen, men har man väl fått upp den där feta ändan ur vagnen och kommit sig för att ändra sina vanor känns det mycket bra .Jag rekommenderar verkligen fler att resa kollektivt, framför allt pga miljön. Det känns så fruktansvärt bra i sinnet att veta att man inte tär i onödan på den här jorden som vi fått låna av våra barn och barnbarn i några år! Visst, det kostar kraft (jag måste exempelvis pallra mig upp ur sängen en timme tidigare på morgonen om jag bussar), men vinsten är så mycket större. Att veta att jag inte lämnar ett enda spår efter mig (bussen skulle gå i alla fall) i samband med min resa betyder mycket för min sinnesro. Det känns gott där inne i själen!

 Jag tycker många gånger att vi värderar helt fel saker; vi lägger fokus på fel punkt- hela tiden med oss själva i centrum (så klart): jag, jag, jag, min tid. Min tid är så klart kvalitetstid för mig. Men att veta att det man gör innebär någonting gott (inte bara för just mig) är harmoni för själen i allra högsta grad. Jag anser mig i ärlighetens namn inte ha rätt att komma ner hit (som jag ser det; gå några decennier på jorden) och bara slösa och ta för mig- lämna platsen mer förstörd än den var innan. Mycket kan vi inte göra så mycket åt (jag är ingen miljöaktivist in absurdum, verkligen inte...) men det vi enkelt kan göra, som innebär förändring, menar jag också att vi SKALL göra. Det är vår plikt. Vi har en massa rättigheter som människor. Det är bara att ta för sig av allt naturen har att ge. Men med detta härliga följer också ett ansvar. Det är helt enkelt en förutsättning för livet. Man kan inte bara plocka åt sig av det goda och sedan lämna vidare det man använt i en jäkla röra. Usch- vem kan leva med det på samvetet och samtidigt tycka sig ha ett gott liv!? Då måste man vara totalt befriad från ansvarskänsla anser jag. Egocentrisk. Kom ihåg att Du är viktig, unik och betydelsefull- men Du lever inte ensam på den här planeten - och Du är inte den sista människan här. Det ska hålla långt efter att Du lämnat in också.

Bilen är en av våra allra största miljöbovar (om Du inte redan hade koll på det) och det är det lilla som räknas i långa loppet. En kan inte göra allt, men om alla bidrar med sin lilla del kan vi komma en bra bit tillsammans!

Nu kommer det utlovade svaret på gåtan, som löd:

"Vet du vad det är för skillnad på en struts?"

Mmm... Har Du nu funderat ordentligt?

Svaret är:
"Båda benen är olika långa. Särskilt det vänstra."

Jag har stulit den från en kollega vid namn Mattias. Han är rolig, ser ni! =)

Jag har så där törr humor. En annan grej jag höll på att skratta ihjäl mig åt igår:

Det var tragiskt egentligen. En kille som driver en blogg här på Bloggplatsen, han berättade om sitt narkotikamissbruk, och det är ju minst sagt roligt. Men jag kunde inte låta bli att skratta när han beskrev ett amfetaminrus på en festival. Han visste inte vad han gjort, och berättade hemska saker. Men så började jag skratta när jag läste att han frågat sin kompis:
"Hade du på dig benen när vi kom?!"

Törr Beahumor. :/

Få saker i livet är så allvarliga att man inte kan skämta om dem, anser jag.

Kanske just för att de är så alvarliga anser jag istället att man ska skratta åt dem.

Jag har bara baciller att skiva om. (Och lärarleg) Min sons förkylning har utvecklat sig till öroninflammation, så idag fick han penicillin och kommer förhoppningsvis raskt bli bättre. Jag är lika rinnande förkyld och utan röst. Eller låter hemskt kraxande. Som en kråka.

Ett positivt inslag i tillvaron är dock att när jag igår ÄNTLIGEN fick ut min lärarlegitimation (handläggningen var inte snabb) fick jag också gymansielärarbehörighet i några kurser. Det där är styrt av hur man valde att lägga upp utbildningen när man läste, om man ville bli bred eller djup. Jag blev alltså djup. Jag trivs med mitt nuvarande jobb på grundskolan (även om jag många gånger saknar tiden på den gymnasieskola jag arbetade på tidigare, men som lades ner) men det känns JÄTTEKUL att ha gymnasielärarbehörighet också, om man skulle känna för att röra på sig. Jag är alltså gymnasielärare i samhällskunskap, men undervisar nu i andra ämnen på grundskolan, jag har ju läst fler ämnen, är 4-9-lärare i so i grunden, jag gick den inriktningen.

Jaja, nu får det vara nog med skolprat- säkert jättetråkigt att läsa för dem som inte är lärare. =(

Jag känner inte för att dö- tror inte jag kommer att göra det än på ett tag heller.

Men om jag oväntat skulle dö vill jag att Någon av mina nära skriver ut den här bloggen i bokform. Jag vet att det går, en kompis jag hade som dog gjorde det. Hon skrev också på Bloggplatsen. Jag vill också att bloggen ska finnas kvar- ingen ska ta bort den! Mina tankar ska sparas till kommande generationer. De kommer att älska att läsa om sin egen historia! Jag vet.

Jag har inte varit inne och anmält mig som donator än heller, men det kommer jag att göra. Om jag skulle dö, eller när jag dör vill jag gärna att någon annan, som är i behov av organ, ska få nytta av mina. Ni får ta vad ni vill om jag ändå inte använder dem, haha!!! =)

Jag är fortfarande hängig, min son liksaså, men dottern är frisk och kry.

Jag har förberett alla veckans lektioner på en och samma gång eftersom jag ändå inte orkar göra så mycket annat, så nu är jag helt insnöad på franska revolutionen, haha!!!=)

Vi lärare har 45-timmarsveckor, obligatoriskt hemarbete, jag vet inte om så många vet det, att vi jobbar in sommarlovet under terminerna. "Vanliga dödliga" jobbar ju 40-timmarsveckor. Bilden av lärarkåren som ett gäng slöfockar med lov hela tiden börjar nog blekna i samhället vid det här laget. Det får man ju tydliga bevis på när man hör att en enda (eller två) ansökte till biologilärarprogrammet. I hela Sverige.

Detta fall, statusmässigt och lönemässigt, känns så typiskt att det ska ske under just min yrkesverksamma tid. Jag gick in i yrket som stolt akademiker, som kämpat hårt under gymnasietiden för att ta mig in på lärarhögskolan (antagningspoängen var höga på 90-talet) - och här står man med studieskulder och en lön som inte riktigt är vad jag hade förväntat mig i alla fall, som ung.

Det ger otroligt mycket- ungarna är fantastiska. Och det är ett roligt jobb.

Men det räcker inte för de ungdomar som kämpat i skolan med betygen och som känner för att satsa några år på en akademisk utbildning. De vill så klart tjäna pengar.

Pengar, pengar, pengar- tänk att så mycket ska behöva hänga på pengar. Men det är ju så vi köper oss status i samhället. Vi måste ju kunna köpa oss en massa flådiga prylar för att visa att vi är lyckade (eftersom många av oss inte har den tryggheten och säkerheten inom sig). Den som har mest pengar vinner loppet. Så funkar vi människor. Tyvärr.

"Vem skall rädda dig, Bente?

Från tillvarons hundar

Så att de aldrig mer

-kan hugga dig"

Han var som bäst på 80-talet, tycker jag.

Vi pratade om Lundell för en tid sedan, en kamrat och jag. Kamraten jämförde honom med Ledin. Tomas Ledin.

Va?! tänkte jag i mitt stilla sinne. De kan ju inte jämföras, knappt ens sägas i samma mening!

Mycket underligt, anser jag. Ledin är tjugo gånger "lättare". Inget ont om Ledin, men han är ju ganska långt ifrån Uffe. Enda gemensamma nämnaren är väl att de är sångare. Och lika många. "En-två och en-två" =)

Ååå, nu hade jag en gåta på skallen, men jag minns ju inte svaret själv (helt förvirrad)

Svaret kommer på måndag .

"Vet du vad det är för skillnad på en struts?"

Så lyder gåtan i alla fall. Jag har fått den av min fantastiske kollega Mattias. ;-)