Sommarens sista suck...

Nyss hemkommen från ett par dagars tur till Dalarna. Vi har släkt däruppe och min dotter har dessutom tävlat i friidrott i Leksand.

Jobbångesten har lagt sig. Jag är priviligierad nog att tycka om mitt lärarjobb, har nog i alla år (inte varje dag, men åtminstone i stort) tyckt att jag haft det bästa jobb man kan få. Stressigt och kämpigt emellanåt, men ungdomarna är så härliga och ger så mycket energi. Fast de kommer inte riktigt än...

Trist bara med alla dessa morgnar. Vill helst bara slappa fram till lunch. Men... man måste ju anpassa sig och vara så god och åtminstone försöka somna i tid. Men behöver kanske inte stråla som solen på morgnarna, men man bör ju åtminstone vara någorlunda närvarande. Kaffe är min stora räddning, utan detta svarta guld vet jag inte hur det hade gått.

Ruskigt vad tiden går. Det slog mig när jag var uppe och träffade Dala-släkten. Mina barns äldsta kusin börjag gymnasiet nu. Igår kväll satt vi och diskuterade gymnasieskolor. Och så nyss, så nyss, satt man med sina vänner och diskuterade blöjor, amning, inskolning på dagis.

Nu är ju inte mina barn riktigt i gymnasieåldern ännu, men jag vet ju hur fort det går. Det är hemskt egentligen. Känns som om man inte riktigt hinner med; skolavslutning, sedan som efter en liten grisblink är hela sommaren över... Stanna jorden! Jag vill hoppa av!!! :)