Vad trött jag blir! Satt just och skrev på ett jobbdokument och så gjorde jag något knasigt, så dokumenet försvann... Lyckligtvis har jag det handskrivet, men det är så trist att behöva skriva om :(

Jag brukade kalla mig "datadyslektiker" på mitt förra jobb. När datapedagogen gick igenom nya saker som kollegiet skulle lära, bad jag alltid om extra hjälp. Den tålige, stackars datapedagogen fick förklara allt om igen, inte bara en gång utan flera, för mig och en annan tjej. Jag förstod verkligen inte! Vet inte om det berodde/beror på rädsla för nya saker, ointresse eller på att jag helt enkelt har intalat mig själv att "jag är dålig på teknik och datorer." Så vidare bra går det inte, i alla fall, men jag kämpar på...

Vad katter är härliga! Jag har två, nedan är de ungar och tillsammans med sin syster, som sedan fick ett annat hem.

Mina är de som ligger tätt tillsammans. De är sådana säregna personligheter! Den ene är nästan dubbelt så stor som den andre, nu i vuxen ålder. Mat är hans liv! Han är som katten Gustav. Det är den som jag tidigare berättat om att jag "fostrat." När han ska äta hoppar han alltid upp på diskbänken och gör "vacker tass". Om jag ropar på honom när han är ute kommer han som ett skott. Han tror väl att det är mat på gång! :)

Den andra är liten, tunn, skygg, inte alls särskilt matglad och kan inte fostras på samma sätt som Brorsan. Hon förstår helt enkelt inte. (Det är väl som för mig med datorer...) Hon brukar hoppa upp på det yttre fönsterblecket när hon varit på äventyr och vill in. Det ser nästan lite skrämmande ut. Man går förbi fönstret och där sitter plötsligt en katt som fastklistrad. Hjälp!