Snart tolv en fredagkväll... The family's asleep, Bea vaken...

Började för ett par dagar sedan att resonera om det här kring nazism (Se tidigare inlägg) med anledning av att jag skrev om min Auschwitzresa, som jag gjorde för ett antal år sedan. "Om detta må ni berätta" var, som sagt, namnet på ett kompendium jag fick i näven, på vägen hem. Och om detta kommer jag att berätta.

För jag anser, som tidigare sagt, att det är min f-bannade plikt som medmänniska. (Och när jag skriver f-bannade menar jag det inte i negativ bemärkelse, utan jag skriver det för att påvisa den kraft jag önskar lägga i mitt budskap.)

I augusti-99 reste jag till Polen, för att få en liten glimt av helvetet. Det ironiska var, att för mig som småbarnsmor rörde plågsamheten främst frånvaron av min då tvååriga dotter.

Att vara ifrån henne i tio dagar gjorde mig fysiskt, faktiskt, ont. Jag visste mycket väl att hon klarade sig hur bra som helst hemma i Karlstad, med sin far och dessutom sina morföräldrar som stöttade.

Ändå gjorde det så ont att lämna henne, och sista natten på resan; jag befann mig då i Berlin, minns jag att jag nästan blev galen av saknad efter denna underbara, oskyldiga lilla människa.

En engelsktalande guide visade oss diverse prylar från koncentrationslägret. Glasögon, avklippt svart kvinnohår; jag vet inte allt. Hemskt. Mitt hjärta skrek dock i högan sky när guiden visade oss en liten resväska.

Namnet "Petr" och ett antal siffror stod på den. Guiden berättade sakligt för oss om hur instruktionerna gått till: Judarna hade blivit ombedda att packa sina väskor för att "resa bort".

Och denne "Petr"; hans personnummer påvisade att han var två år gammal. TVÅ FUCKING JÄVLA ÅR GAMMAL OCH SÄND IN I DÖDEN FÖR ATT HAN VAR AV JUDISKT PÅBRÅ!!! IN I GASKAMMAREN skild från mamman (och pappan, men då jag aldrig har varit pappa kan jag inte riktigt uttala mig om hur det måste ha känts för honom...)

MEN JAG VET EXAKT HUR PETRS MAMMA KÄNDE när hon packade hans lilla kappsäck... Dock kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur hon mådde när han gasades ihjäl av nazisterna. TVÅ ÅR... Mina tårar trillar, ännu idag, när jag sitter här och skriver. Och det får inte va' förgäves...

Jag kommer att fortsätta min berättelse...

Med mitt budskap: Ifrågasätt! Sätt ner foten om någon blir illa behandlad! Skrik!!! Högt så klockorna stannar...

Jag säger det åter: Det är vår plikt som medmänniskor.

Sov sött, älskade vänner ;)

 

Tina

13 februari 2010 18:07

Hej vännen!
Vilket gripande inlägg!! Snyft.. kan nästan känna din ånger.
Har aldrig varit där själv & känner mig kluven inför ett ev besök där.
Hade gärna velat uppleva det samtidigt som jag inte vill!!
Vi tittar & har många filmer från Hitlers tid & jag blir lika berörd varje gång. Att sitta & lyssna på intervjuerna de har med överlevande... ...

Önskar dig en underbar Alla hjärtans dag!!
Kram Tina

http://www.tina-livetrhrochnu.blogspot.com

 

Muppen

13 februari 2010 23:20

Intressant Bea, detta är ett ämne som intresserar mig. Jag brukar ofta se gamla dokumentärer där man på skrapig film kan se transporter av judar och jag tänker alltid på hur maktlösa familjerna måste ha känt sig, hur jag skulle känna mig i motsvarande situation? va fruktansvärt vidrigt. Jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss in i fasan och det är inte så länge sedan det hände. Det finns förövare kvar därute! Det var inte överdrivet många som straffades.

Jag tror att vi inbillar oss att krig kan endast ske utanför Europa. Vi tror att vi blivit klokare och kan prata med varandra. Vi får facit på det i framtiden. Fortfarande lever miljoner som har upplevt andra världskriget och vi pratar om det som om det hände i en avlägsen forntid! Jag har svårt att gråta över 65-årsdagen av Dresdens utplåning.

 

Dina

14 februari 2010 00:39

Man kan bara hoppas att dom fick dö ihop, mamma och barn, och att det gick fort... Hemskt!

http://dinasblogg.bloggplatsen.se

 

Gittis

14 februari 2010 12:01

Bea, vad hemskt, jag sitter och gråter när jag läser detta.
Hur kunde det bli så här !!!

Kram Kram

http://beabloggar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...