Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer. Glad är jag också för de mail jag fått under dagen via Facebook på det tema jag skrev om igår. Att tappa gnistan, söka kraften inom sig.

"Du är tuff som öppet vågar stå för sådana här tankar" skrev en vän. Ett av syftena med det jag skriver är naturligtvis att få skriva av mig. Men jag skulle göra det i en privat dagbok om det inte fanns ett annat syfte också. Jag känner så här ibland. Så är det. Det är en del av livet att känna sig kraftlös emellanåt. Kanske finns det någon därute som "läser min tankar." Som kanske kan få styrka av att upptäcka att det finns fler som går ner i svackor emellanåt, det är inte det minsta konstigt. Det finns säkert de som går genom livet som på räls, men jag tror knappast att de är många. Och när man har mörka tankar, tror jag att det underlättar att få det ur sig. Att gå och dölja kräver så enormt mycket kraft. Visst, man behöver inte gå så långt som jag som skriver ut det på nätet, men man kan ju öppna sig för någon i alla fall. Jag tror att det hjälper att prata om saker och ting.

Sedan är detta ett sätt för mig att trotsa den gamla idén om att det är "fult" att må dåligt. Det är "fult" att bli psykiskt sjuk. Nu är ju inte jag psykiskt sjuk, lyckligtvis, men det stör mig att psykisk sjukdom fortfarande betraktas som något skamligt. Den som är manodepressiv eller schizofren har lika lite bett om sin sjukdom som den som fått cancer eller hjärtinfarkt. Eller öroninflammation eller vad tusan som helst. Inget att skämmas för. Men drabbar sjukdomen det tankemässiga är det "fult". Varför?!

T o m utbrändhet betraktades som skamligt att tag. När jag var gravid med min son; det är nu tio år sedan, blev jag sjukskriven i sex veckor. Gravid, konstant illamående, med en tvåårig dotter hemma och ett ganska krävande jobb som högstadielärare, som jag var då. Stora klasser, svårigheter som naturligvis finns i ´samhället och självklart även i mina klasser osv. Efter mitt första samtal med min barnmorska ansåg hon att jag behövde vila, vara hemma några veckor för att samla kraft. Jag var rätt slutkörd, so to say...

Hade inte kommit så långt att jag betraktades som "utbränd" men jag hade börjat min vandring på den stigen.

När jag sedan kom tillbaka var det ingen som frågade mig varför jag varit borta, vilket jag upplevde som konstigt. Jag vet att mina fd kollegor menade väl och var rädda att jag skulle bli ledsen på något vis, eftersom det som sagt betraktades som "fult" att bli utbränd, och det var fint gjort av dem att inte vilja genera mig.

 Men så frågade plötsligt en av assistenterna på skolan: "Var har du varit, Bea? Jag har inte sett dig på flera veckor."

Och hon gjorde mig jätteglad. "Jag är gravid, har mått illa och har varit helt slutkörd så jag blev sjukskriven" svarade jag. För det var ju sanningen. Inte det minsta konstigt, tyckte jag. Varför skulle jag behöva skämmas över det?

Så mår jag dåligt, tänker jag stå för det. Jag tänker stå för mina svarta tankar och är tacksam för att mitt bloggande och mina underbara vänner med den kan hjälpa mig att må bättre.

Sov Gott<3

 

micke

20 juli 2010 05:46

hej lilla bea

faan va fin du är. Jag såg dej på bergvik med din son i julas. jag läser din blogg och jag minns........ norrstrand elr vart var det. ser att du är olycklig. kram.....................

 

Bea

20 juli 2010 06:21

God Morgon, Mikael!

Självklart minns jag! Och ja, det var Norrstrand. För ett tusen år sedan (hjälp, vad gamla vi håller på att bli!!! ;)

Jag blev jätteglad för det du skrev till mig. Vi är där allt som oftast, jag & Gabbe (min son), så det känns kul att Du fortfarande känner igen mig! Nu menar jag på Bergvik...

Kram till Dig också, gamle vän :-)

 

Miraklet

20 juli 2010 10:27

Beatrice - Hur mår du idag?
Hoppas det känns lite bättre iallafall.
Annars tar jag första bästa tåg och rycker upp dig ;)

Nä.. klart du ska få ta den tid du behöver, men jag önskar så innerligt att jag bara kunde hålla om dig, mer än så behövs inte för att man ska känna sig lite bättre till mods, att någon verkligen finns där och bryr sig på riktigt.
För det är det jag gör, jag bryr mig ut i fingertopparna om de jag tycker om.

 

Tina

20 juli 2010 12:28

Vad kan jag säga???
Jag älskar dig!!!!

 

Bea

20 juli 2010 17:35

Hej mina Underbara tjejer!!!

Till Tina & Miracle... Mår bättre idag. Att Ni finns betyder sååååå mycket för mig!!!
All Kärlek

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...