Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer. Glad är jag också för de mail jag fått under dagen via Facebook på det tema jag skrev om igår. Att tappa gnistan, söka kraften inom sig.

"Du är tuff som öppet vågar stå för sådana här tankar" skrev en vän. Ett av syftena med det jag skriver är naturligtvis att få skriva av mig. Men jag skulle göra det i en privat dagbok om det inte fanns ett annat syfte också. Jag känner så här ibland. Så är det. Det är en del av livet att känna sig kraftlös emellanåt. Kanske finns det någon därute som "läser min tankar." Som kanske kan få styrka av att upptäcka att det finns fler som går ner i svackor emellanåt, det är inte det minsta konstigt. Det finns säkert de som går genom livet som på räls, men jag tror knappast att de är många. Och när man har mörka tankar, tror jag att det underlättar att få det ur sig. Att gå och dölja kräver så enormt mycket kraft. Visst, man behöver inte gå så långt som jag som skriver ut det på nätet, men man kan ju öppna sig för någon i alla fall. Jag tror att det hjälper att prata om saker och ting.

Sedan är detta ett sätt för mig att trotsa den gamla idén om att det är "fult" att må dåligt. Det är "fult" att bli psykiskt sjuk. Nu är ju inte jag psykiskt sjuk, lyckligtvis, men det stör mig att psykisk sjukdom fortfarande betraktas som något skamligt. Den som är manodepressiv eller schizofren har lika lite bett om sin sjukdom som den som fått cancer eller hjärtinfarkt. Eller öroninflammation eller vad tusan som helst. Inget att skämmas för. Men drabbar sjukdomen det tankemässiga är det "fult". Varför?!

T o m utbrändhet betraktades som skamligt att tag. När jag var gravid med min son; det är nu tio år sedan, blev jag sjukskriven i sex veckor. Gravid, konstant illamående, med en tvåårig dotter hemma och ett ganska krävande jobb som högstadielärare, som jag var då. Stora klasser, svårigheter som naturligvis finns i ´samhället och självklart även i mina klasser osv. Efter mitt första samtal med min barnmorska ansåg hon att jag behövde vila, vara hemma några veckor för att samla kraft. Jag var rätt slutkörd, so to say...

Hade inte kommit så långt att jag betraktades som "utbränd" men jag hade börjat min vandring på den stigen.

När jag sedan kom tillbaka var det ingen som frågade mig varför jag varit borta, vilket jag upplevde som konstigt. Jag vet att mina fd kollegor menade väl och var rädda att jag skulle bli ledsen på något vis, eftersom det som sagt betraktades som "fult" att bli utbränd, och det var fint gjort av dem att inte vilja genera mig.

 Men så frågade plötsligt en av assistenterna på skolan: "Var har du varit, Bea? Jag har inte sett dig på flera veckor."

Och hon gjorde mig jätteglad. "Jag är gravid, har mått illa och har varit helt slutkörd så jag blev sjukskriven" svarade jag. För det var ju sanningen. Inte det minsta konstigt, tyckte jag. Varför skulle jag behöva skämmas över det?

Så mår jag dåligt, tänker jag stå för det. Jag tänker stå för mina svarta tankar och är tacksam för att mitt bloggande och mina underbara vänner med den kan hjälpa mig att må bättre.

Sov Gott<3