Fick nyligen ett meddelande via facebook från en go´gammal väninna.  Dotter? skrev hon om det jag skrivit i min presentation.) Ja, naturligtvis... Jag är dotter... Vidare: "älskarinna". ???

Och jajemensann. !!!

Stolt älskarinna för övrigt. Detta må väl ändå vara bland det vackraste man någonsin kan ge / få. Må du inte såra någon, men njut för all del av det Du har!!! Åter igen fascineras jag och förundras över jantelagen.

Udda, eller hur?!

Många hälsningar från den som inte bara nöjer sig med att axla manteln som "älskarinna" och duktig hustru.

Utan från den som för övrigt är stolt...

Sov sött; Vänner ;)

I början av 1900-talet växte två former av psykoterapi fram, psykoanalysen och beteendeterapin. Psykoanalysen grundades av Sigmund Freud utifrån hans kliniska erfarenheter med neurotiska patienter, och teorin gick ut på att mänskligt beteende till viss del styrs av omedvetna processer. Det terapeutiska arbetet gick ut på att identifiera dessa med hjälp av metoder som fri association. Psykoanalysen ligger till grund till det som idag kallas psykodynamisk terapi (PDT). Beteendeterapin, med förgrundsfigurer som John Watson och B.F Skinner, kritiserade psykoanalysen som "mentalistisk" och utgick i stället från det observerbara beteendet och inlärningspsykologiska upptäckter från experimentell psykologi, som principerna om klassisk och operant betingning. Beteendeterapins vetenskapsfilosofiska grund kallas för behaviorism.

Om beteendeterapin är det ena benet i KBT, så är kognitiv terapi den andra. Den grundades av Aaron Beck på 1960-talet. Beck var psykoanalytiker, och arbetade med patienter med depression. Han observerade att patienternas problem grundades i ett antal felaktiga antaganden om sig själva och omvärlden, och utvecklade en terapiform för att direkt adressera dessa.

Begreppet kognitiv beteendeterapi populariserades på 1980-talet, men vissa menar att den första KBT-inriktade psykoterapeuten var Albert Ellis som, bland annat var inspirerad av moderna och klassiska filosofer, utvecklade rationell emotiv beteendeterapi (REBT) under 1950-talet.^[5][6] Idag kan man med "kognitiv beteendeterapi" mena allt ifrån ren kognitiv terapi a la Beck (Beck använder numera själv begreppet "KBT") till beteendeterapi.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram, med terapiformer som acceptance and commitment therapy (ACT) och dialektisk beteendeterapi (DBT). Denna innebär delvis en återgång till den förkognitivistiska beteendeterapin, på det sättet att man inte längre försöker att direkt förändra kognitioner. I stället har man tagit mycket influenser från buddhistiskt tänkande, bland annat tekniker för att uppnå medveten närvaro och lära sig acceptera sina tankar.

Under år 2010 fastslog Socialstyrelsen efter intensiv kritik sina riktlinjer för behandling av ångest och depression. Resultatet är i hög grad ett förtydligande av de tidigare preliminära riktlinjerna, och innebär bland annat att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av lindrig och måttlig ångest och depression.

Lite historia om något som intresserar mig.

Jag går själv i kognitiv beteendeterapi, var hos min terapeut idag. Mycket intressant... Jag är hemskt intresserad av psykologi och "hur sjutton hamnade jag här?"

 Det jag tänkt behandla är mina sömnstörningar; min oförmåga att varva ner, koppla av. Jag lider av sömnstörningar och gräver för tillfället rätt djupt för att komma tillrätta med situationen.

Jag har bara varit där en gång förut, sedan blev det sommar, semester osv. Sedan var det dags idag igen. Ett halvår, sägs det, krävs för att komma till rätta med problemen.

En timme med en helt okänd man, som jag rent psykologiskt, som terapeuten själv uttryckte det: "tvingas klä av mig helt naken inför. Tycker du att det är jobbigt?"

Jaa, något fruktansvärt. Men också hemskt spännande. En riktigt kunnig person inom ämnet. Jag har många gånger tänkt att det vore hemskt intressant att få "gräva i mig själv." Och nu får jag göra det, fast helt enkelt är det naturligtvis inte. Varför har det blivit så här och vad kan jag göra åt det? Hur kan jag förbättra situationen?

Idag har vi klivit tillbaka till min barndom. "Den rädda lilla flickan, Bea" som fortfarande på något vis bor kvar i mitt inre, har idag, under en timmes terapi, mött den vuxna kvinnan Bea. Dessa två har resonerat, och det ena problemet efter det andra för mig har uppdagat sig. Allt tycks bottna i samma sak, men det tänker jag inte gå in på här. Som ett träd med samma stam, men med grenar åt flera håll.

Jag ser faktiskt fram emot att träffa den här kunnige terapeuten om tre veckor igen. Det här är intressant. Jag känner full tillit till samtalsterapi över huvud taget. Har vid tidigare tillfällen i livet, då svårigheter inträffat, gått i stödsamtal hos kuratorer. Det har gett mig en hel del, men jag må erkänna att det jag nu pysslar med, är något helt annat. Något djupare. Spännande...

"Den rädda lilla flickan Bea" får nu komma till tals. För första gången någonsin. Och nu kommer någon att lyssna på henne. (Pratar om en så låg ålder som 7-årsåldern nu).

Nu möter lilla osäkra Bea en tonårsmor, en vuxen lärarinna med kommunpolitiska intressen. Hon, den lilla, kommer att få berätta vad hon är rädd för, och hon, den stora, kommer att lyssna på henne och förstå hennes rädslor. Som fortfarande lever kvar.

Sov Sött! ;)

... av att ställa om till gamla rutinerna igen efter åtta veckors ledighet. Mmmm... arbetsångest hade jag som heter duga kvällen innan, ärligt talat upplevde jag det nästan som dödsångest; men så är jag också en kvinna som överdramatiserar de flesta av situationer...

Nåväl; helt fel hade jag. Det var väl för tur att jag inte lade mig ner och avled på fläcken, för så illa var det inte alls att komma in i de gamla rutinerna igen; att träffa de gamla goda kamraterna.

Snälla nå´n... det här har jag gjort i 12 års tid: jag undervisar- varför skulle jag avlida just nu?! Det lustigaste av allt är att jag trivs med mitt jobb, det är nog svårt att få det bättre än så här... jaa, mysko människa är man. Att utforska sitt inre vore en hel vetenskap! :)

Dålig bloggvän för tillfället, men jag har fullt upp. Tänker på Er, finaste vännerna och kommer igen när jag får mer tid...

Med kärlek från mig, trots frånvaro <3

...i frihet. Får väl lov att masa sig upp tidigt imorgon, så att man somnar i tid. På måndag återgår jag, efter åtta veckors ledighet, i tjänst. Owned by Grums kommun.

 Nej, skämt åsido, det ska faktiskt bli rätt kul att komma igång igen. Tjuvstartade idag genom att besöka en av goa kollegorna, åkte ut till landet Segmon och åt "gubbröra" hos Birgit och hennes stora vovvar. Jag och Birgit; vi är två små gubbar vi... Gubbröra innehåller verkligen allt som inte barn gillar, jag hade Grabben min med mig, men röran uppskattades föga av en 10-åring! Desto mer av Gubben Bea;)

På tal om gubbröra:

Gubbfan, som skrivit så fint till oss kvinnor: Ni är inte så dumma Ni heller. Ni fantastiska män.

Att angöra en brygga
av Tage Danielsson och Lars Färnlöf

Åh, ni fantastiska män
som vet hur man angör en brygga
Ni som med solbarkad hand
håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet, hur man splitsar ett tåg
som finner er kurs genom natten
Ni som för båten i hamn
över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Ack, den som kunde brassa en märs
göra ett slag, snöra ett stag
Ack, den som kunde akter om tvärs
slöra en sommardag

Åh, ni fantastiska män
som haven bebo och bebygga
finns någon skönare konst
här i livet än den
att angöra rätt en brygga?

Ville bara visa dig det fina halsbandet jag fick. Jag bär det kring min hals... <3 Tyvärr hade vi otur; kedjan gick av när jag skulle sätta på mig det, men jag hittade en annan. Du bor låååångt ifrån mig, men finns med mig jämt i alla fall.

Tack, min älskade vän. Tycker hemskt mycket om det. :)

Kram

...att fotografera sig själv i badrummet och hamna i ett hörn ;=)

Gör ett nytt försök! Jodå, ovan lyckades jag i alla fall hamna i mitten!!!

Säger det igen: Jag och teknik alltså... En heltokig kombination. Kopierade ett inlägg från Gubbfans Grumliga Grubblerier och så lyckades jag göra någonting som gjorde att mina bloggkommentarer hamnade på Gubbfans blogg!!! Hur sjutton lyckas man? Bea in action... Ber om ursäkt för detta missöde, Gubbfan, men flera kommentarer rörde ju inlägget så de var faktiskt också riktade till Dig, eftersom du hade skrivit det. Kommentarerna rörde ju till största delen att det var vackert och att "jag har en klok vän." Så det är bara att suga åt sig och sträcka lite på sig!

Och väninnor; sträck på Er ni med och var stolta över att Ni är kvinnor! ;)

På tal om manligt/kvinnligt: Jag har ju två katter, ett syskonpar. Här dominerar "mannen" (Nisse) kraftigt. Tittade på dem häromdagen när de fick sitt mål mat. Nisse möljer glupskt i sig maten, med stora tuggor och snabbt går det, för att sedan ställa sig i en sådan position med kroppen över fatet så att han får huvuddelen av maten. Smulan viker då undan; inte underligt att Brorsan nästan är dubbelt så stor!!! Har sedan jag upptäckt detta börjat servera katterna på var sitt fat, vilket leder till att Nisse tittar mycket förundrat på mig, men jag kan ju inte låta den ena svälta bara för att den andra vill ha varenda bit!

Nu generaliserar jag kanske en smula, vill väl inte påstå att alla, vare sig det gäller manliga katter eller människor är glupska och dominanta, men vad gäller mina två är det så.

Sov Gott.