En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!

Sitter och läser lite poesi, så här i söndagskvällen.:)

Det här är Gustaf Fröding. Jag är ju värmlänning, och bor jättenära hans barnsdomshem (Alsters Herrgård, precis vid Kronoparken, för er som är värmlänningar och inte visste. Frödings barndomshem, alltså, inte mitt hem;)

Man borde väl tycka om Frödings alster. Men jag känner "sådär". En del är bra. Eller neej, det slår inte an just mina strängar. Jag fallar för Ferlin, jag. Han har ett annat sätt att skriva, så klockrent, avskalat och rätt in i hjärtat, liksom. Svarte Ferlin...

Fast Fröding var väl, förvisso, heller ingen muntergök! :)

Sov gott, Alla!

Det skrivna ordet kan vara vanskligt ibland, med tanke på att man som sändare inte får fram vare sig röstläge eller kroppsspråk (här kan ju ironi bli lite besvärligt, och mottagaren har ingen chans att fråga vid missförstånd.) Framför allt när jag skriver ilskna inlägg, känner jag mig mån om att de inte ska misstolkas. Man vill ju liksom inte trampa fel person på tårna.

Därför vill jag här tydliggöra en sak, ur mitt inlägg om "Bittra människor." När jag i efterhand läst igenom det fann jag det stundvis en smula otydligt; och jag är rädd att någon oskyldig kvinna i min närhet ska känna sig attackerad, så jag kan lika gärna tala om att det rörde sig om en argsint kassörska på en affär där jag ofta handlade (och gör numera också, efter ett tag). Hon tycktes hata folk i allmänhet och mig i synnerhet, och jag förstår verkligen inte varför hon valt ett serviceyrke. Historien slutade i alla fall med att jag efter en rätt lång tid (kändes det i alla fall som) inte längre kunde hålla tand för tunga, utan jag sa rätt ut, mitt emot henne i kassan, vad jag tyckte om hennes beteende (Ni vet... till slut kommer den där absolut sista droppen, den som hela berget att rasa...) Jag slutade handla där ett tag. Sedan försvann hon. Numera handlar jag ofta där.

Vidare vill jag också förklara att jag inte har det minsta problem med hur folk ser ut, trots att dessa båda ilskna kvinnor, som både jag och min kollega stötte på, råkade vara av samma kroppsform. Men som sagt: folk får gärna vara så väl gröna som röda eller rosa, tjocka, långa eller smala. Det bryr jag mig inte ett dugg om så länge de behandlar mig med den respekt jag tycker att jag- och Du- och alla andra förtjänar.

Återkommer ;)