Kvällspromenader.

En av sommarens njutningar. I övrigt har jag aldrig varit någon hypersommarbrud. Tycker mer om höst och vår. Vintern avskyr jag.

Våren- när allt spirar. Vaknar upp. Och hösten med hög luft, vackra färger och de efterlängtade myskvällarna med mörker och tända ljus. Böcker och filmer. Jag älskar rusket också- i lagom dos.

Men sommaren... ja, det går väl an. Fast jag solar aldrig- det är jag för rastlös för. I så fall måste jag röra mig samtidigt; fattar inte vitsen med att bara sitta och trycka så svetten lackar. Möjligen om man åker och badar ett tag, det är ju härligt att bli brun förvisso.

Men när semestern går ut på att prestera så mycket roligt som möjligt får jag nippran. Nu SKA vi ha roligt annars är vi inte norris. Hilfe!!! ;-) Jag avskyr när det redan är bestämt att man SKA ha roligt; när det roliga blir ett krav. När jag gifte mig gjorde jag (eller vi, vi var ju två) det inför några enstaka vittnen. Festen skippade vi, reste utomlands istället. Om bröllopet skulle gå ut på att "det här ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv" skulle jag få prestationsångest inför mig själv.

För mig är lyckan större i det lilla.

Ett leende genom tårar, eller ett gapskratt mitt i kaoset.

Det är det som är livet- för mig.

Ååå... Staffan Hellstrand har gjort en låt om det här. Ungefär...