Idag blev jag plötsligt på urkasst humör. Jag har sådana där dalar emellanåt. Utom när jag skriver på Facebook förstås. Där är jag konstant lycklig. Eller... just det, jag har ju ingen Facebook längre- kanske en av orsakerna till att jag tagit bort det. ZzzZZZ (Snark) : Så intressant är det att ta del av alla perfekta liv. När vissa berätta hur underbart allt är får jag nästan lust att skriva: "Ojsan, jag rapade så där rejält nu... RAAAAP!!! Å du har städat huset och bakat fina bullar du, ja?"

Omoget (av mig alltså)?

-Jag vet. Så därför säger jag ingenting. Så har jag ingenting sagt.

I alla fall... Jag blev på urkasst Häxan-Surtant-humör tidigare idag. Vad jobbigt det är, när man plötsligt bara blir grinig. Då har jag ett bra tips: Träna!!! Aldrig blir träningen så effektiv som när man kör in aggressiv hårdrock i öronen och bara KÖR. Jag var först ensam på gymmet i värmen, svetten rann och jag var bara förbannad. Efter en stund kom en karl in och ställde sig i maskinen bredvid, han sneglade på mig där jag körde fram och tillbaka med HÅRDA tag i min roddmaskin. När jag sedan lyfte tyngder upptäckte jag plötsligt att jag verkligen kört slut på mig. Så till den grad att jag med darrande händer (fick ta till BÅDA händerna!!!) hade problem att lyfta tillbaka tyngden igen.

Endorfinet gjorde sitt i min ilskna kropp och jag gick ut ur träningslokalen- om inte glad, så i alla fall mindre ilsk.

Nu ska vi ha lite filmtajm här.

Jag är intresserad av människor. Av mänskliga relationer- och jag vill nog påstå att det här med relationer (syftar nu inte enbart på relation= man+kvinna utan alla typer av mänskliga relationer) är bland det svåraste som finns.

Personligen är jag en typ som relativt lätt knyter kontakter, och får nya vänner, vilket också kan vara av ondo- jag rensar också lätt bort dem som stjäl av min energi. Jag har INGET alls till övers för energisugare- jag spar hellre min kraft och ger den till Dem som förtjänar den. För världen av full av fina människor.  

Eller, ja... kanske inte full, men det finns en del pärlor här och där. Faktiskt några stycken runt omkring mig. :-)

Eftersom jag nu skriver om relationer- blir det genast ett känsligt ämne- och jag vill därför poängtera att jag skriver rent allmänt nu. INTE om mig själv och mina egna relationer; dem kan jag inte fläka ut här... Det har jag ingen rätt till.

Jag läste nyligen en intervju med Pernilla Wahlgren (jag är inget större fan av hennes artisteri, men jag läste om hennes mammaskap och då kom också en relation in i bilden). Hon berättade att hennes siste karl hade utnyttjat henne: Trots att han varit otrogen förlät hon gång på gång för att hon så gärna ville att det skulle vara bra- och att de skulle vara en familj. Karln förlorade respekten för henne, allt eftersom tiden gick, han fortsattte så klart med sina affärer- och Pernilla kunde bara stå där och se på, allt medan livsgnistan dog och hennes självförtroende försvann.

Det hon berättar påminner lite grann om det här med kvinnomisshandel (kan för övrigt vara tvärt om: kvinnan slår mannen, men det är väl mer dolt i mörker pga att det anses ÄN mer skamligt att som man bli slagen, än tvärtom.)

Det är hemskt enkelt att stå på läktaren att tala om hur andra ska göra, men jag väljer att uttala mig i alla fall. Jag har sett för mycket.

Gå vid första slaget!

Ta hjälp om Du inte klarar det själv- Han/Hon kommer med all sannolikhet inte att förändras.

Även om du älskar honom (eller tror dig göra det) är han/hon inte värd förnedringen, den nedsmutsade självbilden.

Nu kan jag låta hård, men Du blir bara trampad på om Du själv tillåter det.

Det är Du som bestämmer om någon ska få tillåtelse att trampa på Dig, inte någon annan.

Må Du alltid hitta kraften att återta den position Du förtjänar, i ditt liv, den som solen- och inte en satellit som kretsar kring någon annan.

Må Du alltid vara solen i Ditt eget liv; det är bara Du som kan vara det.