Nog är det konstigt

att vi når varann

du och jag

-så olika två varelser kan bli

När jag fostrar barn

jagar du möss

Och vad du tänker

vet du bara själv

Men det känns som du förstår mig

när din kattblick möter min

-och det tycks som du förstår

när jag är ledsen

Av skilda slag

men vi möts ändå

-så olika två varelser kan bli

Det i särklass bästa av Presley.

Har fått en öroninfektion efter vårens långdragna förkylningar- tur att jag hann hem från Cypern.

Kattungarna börjar bli stora nu och det är full fräs här hemma. Jag har alltid många katter, eftersom jag föder upp dem. Nu har vi sju. Jättemysigt! :-) fast lite crazy kanske... Lite crazy lady är det över mig.

Man ska göra det man själv tycker om - och inte det man förväntas att tycka om- av alla andra.

Det dröjde länge innan jag förstod detta. Hade aldrig vågat föda upp katter bara för att JAG vill, för tio år sedan. Andra människor hade tyckt att det verkat jobbigt, och då hade jag med all sannolikhet låtit bli. Andra människor varnade för att det är tufft att vara ensam mamma, så det drog jag mig för. Man skulle vara en kärnfamilj- punkt!

Jag skilde mig- har det tufft ibland med ensamt ansvar, men över lag mår jag toppen! :-)

Låt ingen annans mall bestämma vad som gör Dig lycklig. Det är Ditt liv, Ditt ansvar att vara så lycklig du kan; för Din egen skull och för Din omgivnings. Om Du sedan är lycklig på ett annat sätt än den ordinarie mallen- so what?! ;-)

Nu väntar jag två fina vänner på förmiddagskaffe, hoppas de kommer snart! :))

Jag håller på att läsa en bok nu i sommar om artisten Micke "Svullo" Dubois, "På liv och död", skriven av kvinnan som var hans sambo fram till tre månader innan hans död; hans självmord. Jag har aldrig varit något större fan av "Svullo", det är nog helt enkelt inte min typ av humor, men jag är intresserad av att läsa om hur han kunde driva sig själv till det slutgiltiga, hur han kunde välja att ta den vägen ut. Den utvägen har inte funnits i mina tankar, trots att jag också lidit av depression vid två tillfällen.

Han blev utbränd- finns inget tvivel om saken, hans sambo beskriver det som att han duckade under trycket av en kraschad ekonomi och familjeansvaret, bland annat. De hade just skaffat sitt sjätte barn och karln var 45 år. Jag förstår att det var mycket för honom. Förvisso undrar jag varför man väljer att skaffa sex barn, men det är ju inte min sak.

Det här med familjeansvar är något lite förringat, tycker jag. Folk tror att yrkeslivet är orsak till utbrändhet och så kan det visst vara, men hemansvaret kan vara nog så krävande. Det är ett stort ansvar att fostra ungar- i alla fall för vissa- som kanske tar sitt ansvar på största allvar. En del tycks ju skita i det också; det är väl heller inte så bra.

Det beror helt enkelt på hur man är lagd, tror jag.

Personligen gillar jag att yrkesarbeta, men är mindre förtjust i hushållsjobb. Andra tycker ju om att gå hemma.

När vi var på Cypern tyckte jag hemskt synd om hotellstäderskan. Vilken SKRÄCK att gå omkring hela dagarna och städa, rum efter rum efter rum. Jag tackar verkligen min lyckliga stjärna att jag inte jobbar med städning, det är det tristaste jobb man kan göra, tycker jag och jag beundrar vekligen dem som står ut med att städa dag efter dag utan att bli galna. Fantastiska människor!

Om jag nu ska återgå till boken om Micke Dubois... Jag har inte läst klart den, så jag vet ännu inte allt, men jag funderar på varför han inte fick/tog emot mer hjälp. Det FINNS hjälp att få om själen blir skadad- jag vet.

Jag vet förvisso inte hur det är för dem som står utanför arbetslivet, jag har ju fått hjälp via företagshälsovården, men det borde väl gå att få hjälp via landstinget också. Det finns samtalsterapi, läkemedel, men man måste VILJA ta emot den hjälp man får- och DET GÅR att komma upp till ytan igen. INGEN ska behöva ta sitt liv för egen hand i vårt land, men man klarar sig inte upp ur en depression ensam.

Dessvärre hjälper inte "goda råd" som "Ryck upp dig". En deprimerad person KAN inte rycka upp sig, det behövs mer professionell hjälp än så. "Ryck upp dig" kan man säga till en frisk person, men inte till en sjuk. Det blir bara fel.

Mitt råd från en som också lidit av depression, men som valde livet och nu mår toppen: TA EMOT ALL HJÄLP DU KAN FÅ!!!

Jag har mött människor som påstår att de aldrig haft ångest. Och undrar stilla: Ljuger du för dig själv eller mig, eller vet du helt enkelt inte vad ångest är? Kanske har du ett annat begrepp för det, men den vuxna människa som aldrig känt ångest... ja, det låter hemskt underligt om den strängen skulle saknas på din gitarr. En människa har ju vanligtvis ett brett känslospektrum. Här finns glädje och lycka- men här finns också oro, sorg och ledsamhet. I högre eller lägre grad förvisso, beroende på livsomständigheter, socialt och genetiskt arv samt naturligtvis den egna inställningen- men känslorna borde rimligtvis finnas på oss alla. Då känslor är subjektiva äger jag förvisso ingen rätt att ifrågasätta Dina. Du känner vad du känner- det är Din sanning. Detsamma gäller mig.

Det är bara trist att vi ibland sätter upp en fasad.

Jag rekommenderar Dig starkt att läsa magdalenaswilma här på bloggplatsen. Det är en vän till mig som skriver- hon skriver om sitt liv med obotlig cancer. Jag är så imponerad av att Magdalena törs/vill dela med sig till oss av det som många döljer: sorg, ledsamhet och smärta. Hon är hemskt stark och jag beundrar henne för hur hon har hanterat denna svåra situation. Men det är inte bara sorg och smärta i hennes blogg, utan också kärlek och glädje. All styrka till en gammal vän  

Ååå, så härligt vi haft det!

Vi har lapat så mycket sol, ätit så god mat, träffat så många nya trevliga och intressanta personer och badat i vårt Medelhav - och blivit åksjuka på det, dessutom.

Jag har inte planerat att dö imorgon, men den dag jag gör det är min önskan (tidigare ville jag inte kremeras- jag gillar inte eld, men wtf, jag är ju död) att kremeras ändå och jag vill att min aska ska spridas över Medelhavet. Jag har sett om mig och kring mig, så att mitt pensionssparande går till barnen och inte till samtliga i min årgång som i annat fall om jag skulle dö innan pensionen. Jag hoppas för övrigt att jag hinner spara på mig mer än så, för jag planerar ju, som sagt, inte att lämna in än på ett tag. Så ska mina barn semestra och ha det så kul de kan där nere istället för att gråta vid min grav.  Låta mig bli ett med mina glada minnen, den dag min själ separeras från min kropp och återgår till Evigheten- och tänka utan allt för mycket sorg, förhoppningsvis: "Det var ju så hon ville ha det- nu finner mammas själ ro i sitt Paradis". Ingen gravsten- inga krav för eftervärlden.

Men- det här är lååångt, lååångt fram i tiden.

Först ska livet levas och jag hinner förhoppningsvis åka till mitt Paradis många fler gånger.

Och nu är jag back in town. Laddad och lycklig.