Jag är sjukskriven för stressymptom. Huvudvärk (trodde först att det var migrän) men efter mycket genomgående besök hos läkare visade det sig att "det finns migrän i grunden" men migrän är tydligen alltid halvsídigt och på mig sitter det inte alltid på halva sidan och då kallas det istället spänningshuvudvärk, vilket förvisso kan ta lika krafiga dimensioner som migrän, vilket jag innan inte hade den ringaste aning om- "Spänningshuvudvärk"- själva termen låter ju som om man har något litet fjuttigt spänt, någonstans i skallen; men jag kan garantera, att så ter det sig inte riktigt alltid.

Så jag går tydligen omkring med en mischmasch av migrän och spänningshuvudvärk.

I alla fall... är man sjukskriven kanska man inte skall skriva noveller. Vet inte vad som räknas som "jobb". I mitt fall är novellskrivandet ett nöje, men man kanske, egentligen inte får göra det när man är sjukskriven. Vet inte om man får blogga heller;//

Egentligen borde man väl ligga raklång och titta upp i taket och vänta på att stressymptomen skall avta...

Ja, det vore ju råknäppt, men det finns så många konstiga regler för allt, så man kan ju aldrig veta. Knappast logiskt, alltid.

Nu bortser jag från knäppa regler och skriver likväl:

Svordomen i rubriken kommer av en novell jag just skrev. Raskt och med kontinuerligt flyt fick jag verkligen till den. Djupt koncenterarad och på bara ett par timmar.

Sedan inträffade någonting underligt (jag är tekniska undret Allan) : Hela novellen var plötsligt borta. Går inte att finna. Har sökt, över allt i alla rum på datorn, men den finns inte.

Så därför tar jag mig friheten att skriva:

FUCK YOU!!!! FUCK YOU VERY VERY MUUUUUCH!!! För så känner jag just nu!

J-a skiiiiit, liksom!!!!

Sov Gott alla ni som inte klantar! ;)

Vad lustigt... idag sket sig allt jag tänkte göra på bloggen !!!!

Ni fär väl hålla till godo med en skön sömn, Och förhoppniningsvs hopp om bättre tider.

NATTI, så länge <3

Vet inte hur vanligt det är med pms; premenstruella störningar, men jag antar att det är rätt vanligt. Diskuterar jag med mina vänninor verkar de flesta fatta exakt vad jag snackar om, medan vissa aldrig känt av det.

Ända sedan jag var ung har jag blivit kraftigt påverkad av dessa hormoner, fast det dröjde många år innan jag själv förstod att dessa månatliga gräl som jag iscensatte; först med föräldrar, sedan pojkvänner och slutligen min man (kvinnor blir av någon underlig anledning sällan offer för mina utbrott) berodde på hormoner.

Hemsk hy, svettningar, olustkänslor i hela kroppen (jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn!!!), sötsug och dessa aggressioner. Förr blev jag ledsen; numera blir jag arg. Arg, irriterad och sur. Sur, sur, sur. Ett charmtroll i högform.

"Men du kan väl behärska dig?"

Mmm. Det är lätt att säga.

"Joo då. Jag sitter just nu med rumpan på båda händerna så att jag inte skall dra till dig."

Det kan inte vara lätt för dessa karlar heller, att råka ut för en dylik menshäxa.

När jag sett mig i spegeln idag har mina ansiktsdrag varit förvridna. Det bara kryper i mig.

Tur att det bara rör sig om ett par dagar i månaden. Imorgon ger det sig förmodligen. Och jag kan inget annat göra än skämmas över att jag betett mig som en snorkig, sur skitkärring. Som har svårt att behärska sig.

Tror jag skall sätta mig och lyssna på lite arg punkrock. Det passar min sinnesstämning. ;(

Ni andra, Ni som har harmoni i kroppen; får väl sova så gott.

Igår slöade min dotter och jag i vår dubbelsäng, framför TV:n.  Åt godis (trots att det var måndag; fy och skam!!! ;) och så berättade Elli om något "häftigt". Hon hade sms:at 118 800 (man kan tydligen ställa frågor om allt möjligt där...) och frågat: Vem är Elinor, ägaren till... och så skrev hon namnet på sin blogg. Kolla mina länkar; Elinor och läs gärna själv hennes blogg! Hon är duktig på att skriva.

Elli fick svar via sms... "si och så är Elinor."

 Envis, sportintresserad, gillar karuseller osv...

Vad häftigt, tyckte vi båda! :) De måste ha varit inne på hennes blogg, med tanke på att de beskrev henne rätt klockrent.

Så jag provade, i min dotters sällskap, att sms:a 118 800 och ställa frågan: "Vem är Bea, ägare till bloggen Beabloggar?"

Svaret jag fick var, minst sagt, häpnadsväckande:

"Bea är en talanglös tjej, som drömmer om ett hemma-hos-reportage i Aftonbladet. Du/hon, borde vara med i någon sliskig dokusåpa och ligga med en massa killar. Lycka till! Mvh 118 800"

Jag säger bara: Vad i hela fridens namn är detta?

Här kan man knappast ha gått in och läst någon blogg.

"Talanglös". Det är möjligt. Men vilka är NI, på 118 800, som besitter rätten att bara säga så till en helt okänd människa?!

Vidare: "tjej". Det reagerade Elli på. Förvisso snällt sagt, men jag vet inte om jag kan kalla mig "tjej" längre. Som "borde ligga med en massa killar".

!!!

Gjorde jag detta i en dokusåpa, skulle jag nog inte få undervisa ungdomar i sena tonår längre.

En liten varning bara: Ställ inga frågor till 118 800.

Riktiga svar, lär du knappast få!

Yngre människor, som inte riktigt hunnit med att skaffa sig en någorlunda verklighetsbaserad "jag-uppfattning" riskerar dessutom att bli rejält sårade.

Sov Gott; fina NI ;)

När jag varit hemma idag har jag haft två lojala, hemskt sällskapssjuka vänner. Mina katter. De är uppenbarligen inte vana vid att ha någon hemma hela dagen, så de har båda följt mig som ett klister. Den som påstår att katter inte är sociala och att hunden är människans bästa vän, har inte sett mina kissar. Jag har haft sällskap när jag donat i köket , Nisse sitter på köksstolen mitt emot och glyser i denna stund, när jag sitter vid datorn och skriver, jag har haft en varm ullboll hos mig i sängen när jag vilat. Och höjden: När jag går på toaletten följer en av dem med mig och lägger sig bland handdukarna i badrumshyllan! :-)

Jag skrev en av dem. De har ju, som jag tidigare berätttat, rangordnat sig. Nisse, den stora, kraftiga har gjort sig till överhuvud, medan hans betydligt mindre syster Smulan snällt måste anpassa sig.

Lustigt blev det idag. Uppenbarligen är katterna överlyckiga över sällskap mitt på dagen. Så imorse gick Smulan ut. Nisse höll mig då trofast sällskap. När jag öppnade dörren och släppte ut honom kom Smulan in. Också hon sällskapssjuk. När Nisse senare kom in, låg Smulan bredvid mig i sängen när jag läste. Ett underligt scenario kom att utspela sig, nästan som ett mänskligt svartsjukedrama;)

(Tre är en för mycket, liksom. "Det ska bara vara jag: kattkungen himself och matte"=) 

Nisse flög på sin syster, började fräsa och bita henne; jag blev själv nästan skraj; så här brukar de inte riktigt bete sig och cat fights är inte roliga :/. Det slutade med att Smulan halvt trillade ur sängen, sprang ner för trappan och försvann. Nisse tog hennes plats, började spinna och tvättade förnöjt sin päls.

Lustiga är de, dessa varelser.

Kan bara upplysa om att han lämnat mig nu vid köksbordet, min friare Nisse, och gått och lagt sig. ;)

   <- Här är han... "Kungen" Och han Är ståtlig! :)

Sov gott!

Idag har vi varit på fotbollsmatch! Det är Gabriel som har spelat; han var jätteduktig- hela laget var jättebra och vann med 7-0. :) Elli spelar också fotboll, vilket känns jättekul eftersom jag själv under min uppväxt var mil ifrån en fotbollstjej. Förvisso var det inte så på den tiden, att så många flickor spelade fotboll, men nog fanns det vissa flickor som var intresserade av- och duktiga på- bollsporter. Jag hatade det! Hatade verkligen gympatimmarna när man skulle ställa upp sig i volleybollag och jag var varken intresserad eller bra. Och en fotboll; vad tusan; vem är intresserad av att springa efter en boll? Än värre var det med handboll: där uppfattade jag inte ens reglerna och jag sket fullkomligt i det, rent ut sagt.

Det här är väl så politiskt inkorrekt så klockorna stannar, men jag skriver det i alla fall, för så här var det (och till viss del har jag ju förändrats; lyckligtvis;). Jag var den typen av tjej som inte gärna spelade volleyboll. Dels var jag urkass och dels förstörde de där slagen mina omsorgsfullt polerade långa naglar. Och dessa betydde naturligtvis mer för mig, än ett fånigt spel. =) 

Trots att jag var urkass på alla former av bollsporter (utom tennis; det har jag spelat också på fritiden) lyckades jag gå ur grundskolan med en fyra i gympa. Jag gillade nämligen att röra på mig, på alla möjliga sätt och det gör jag fortfarande. Men när gympa görs synonymt med bollsporter sparkar jag bakut!!!

Så är det väl lyckligtvis inte längre. Hoppas jag.

Minns att jag hade en väninna under gymnasietiden. Det hände att hon och jag diskuterade ämnet: "Synd att man inte är mer intresserad av bollsporter..."

Vi hade velat vara duktigare på allt det där praktiska; det som killarna fixade, för att få högre status bland grabbarna (vi gick natur; en maskulint dominerad gymnasielinje (nuförtiden heter det ju inte längre linje, utan program...))

Lite lustigt hur dessa tre viktiga år av mitt liv; gymnasietiden (ålder 16-19) kom att prägla mig. Dessa år formar oss uppenbarligen något alldeles oerhört. Några få väninnor hade jag som naturvetare, i övrigt bestod naturvetarna mest av grabbar.

Fortfarande (en hel drös med år efteråt) känner jag mig mest hemma bland manliga kamrater. Grabbarna under dessa betydelsefulla år formade mig tydligen. "Bea är en av pojkarna!!! ;)"

 Nuförtiden är det ju för övrigt "fult" att fostra en flicka till kvinna. Vi skall alla vara lika.  Flickor skall ha verktygslådor, pojkar klä ut sig till prinsessor. Jag ser inget fel med det, om pojken/flickan känner att det passar honom/henne.

 Men är man flicka och "flickig" behöver ju inte detta vara fel heller: Eller pojke och inte särkilt intresserad av det motsatta.

Inget snack om att vi inte skall behandlas lika i alla fall. Eller att männen, som löneläget uppenbarligen ser ut nu, i genomsnitt har en lön på 15 % högre än kvinnor. Vi kan väl få vara starka kvinnor i alla fall?! Trots att vi nödvändigtvis inte måste likna männen, och vara duktiga på allt det där som ses som "typiskt manligt".

Sov Gott i natt! ;)

Idag känns allt lite bättre; jag skall nog ro iland det här. Det fanns ingen som lovade att livet var enkelt och ibland kommer vi att få tvingas kämpa ganska hårt. Det vet vi väl alla.

Jag har fått så många fina uppmuntrande ord för det jag skrev igår; här från dig Gull-Britt och från en massa fina vänner på Facebook. Det slog mig senare när jag läste inlägget: "Vad sjutton vill jag säga med det här?" Jag känner si...sekretess... för att det är så... sekretess. Man kan ju fråga sig varför jag över huvud taget skriver, när vartannat ord blir X? Jo, för mig har det betydelse, att jag får skriva av mig. Det är en slags terapi för mig. När jag sedan får uppmuntrande respons blir jag ju för övrigt jättevarm. Tack!

Fick ett fint sms från min bästa väninna Lena där hon skrev: "Det är bara att kämpa på. Kärleken övervinner allt."

Amor Vincit Omnia; namnet på min blogg. I min bloggpresentation har jag så tjusigt skrivit om att ljuset alltid segrar över mörkret, men nu när det kommer nära inpå mig... Upp till bevis, Bea! Står du för det du skriver eller är det bara en massa pladder: "fast det gäller inte mig." ?

Jag tänker bekämpa det onda med det goda. (Ont skall med gott fördrivas.) Jag tänker resa mig igen. Jag tänker bevisa, också för mig själv; att det jag tror på är rätt och riktigt. Det varma, det ljusa, det vackra och kärleksfulla är starkare än mörkret. Så är det, men nu kommer jag själv att tvingas slåss för det.

Sov gott, alla :)