Roar mig nedan (övning ger färdighet...) med att trixa med bilder på denna nya, annorlunda blogg.

Det vackraste, ja. I mina ögon definitivt det vackraste djur som finns. Tillgivna och kärleksfulla. Stolta, smygande, smidiga, sensuella. Oförutsägbara. Svåra att "fostra."

(Har dock lyckats skapligt med min Nisse, men inte med Smulan.) De kör liksom "sitt eget race", med tanke på att de inte är flockdjur, och den sidan fascineras jag av. De kommer inte på kommando (återigen förutom Nisse, vars kärlek i livet utgörs av mat, så han kommer direkt man ropar, hoppar upp på diskbänken och gör "vacker tass" som jag lärt honom att göra när det är matdags). I övrigt vill jag nog hellre påstå att katter kommer och går precis som de själva behagar. Opålitliga, anser vissa. "Inte mina", svarar jag då. Men de tillåter sig inte att tuktas.

"Hundar ser upp till dig, katter ser ner på dig och grisar tycker att du är en jämlik."

/Winston Churchill

Freja, den gamla asatrons fruktbarhets/kärleksgudinnas vagn drogs av katter. (Historielärare som jag är kan jag inte låta bli att nämna detta.)

Heimdall överlämnar smycket Bryfing till Freja. Målning av Nils Blommér från 1845.

Jag är vaken mitt i lördagsnatten. Har problem med att sova. Önskar att jag av naturen kunde följa en normal dygnsrythm... Om du bara visste vad avundsjuk jag är på er kvällstötta/morgonpigga människor. Ni har jättemycket gratis. Jag sliter som ett gehu. För att väcka min kropp, få upp den kl 6 varje morgon. Det gör vi kanske alla. Men en del av oss sover sina åtta timmar per natt. Och det borde ju va' lättare att kliva ur sängen om man är utsövd, än om man nyss har somnat.

Jag har fruktansvärt svårt för att ta livet som det är. Jag ställer skyhöga krav, på mig själv och min omgivning. Önskar att jag bara kunde acceptera saker som de är. Men det gör jag inte. Och detta får jag själv lida för i slutändan: Snälla lilla Bea, varför kan du aldrig vara nöjd, som "normala" människor? Varför måste du alltid vidare, vidare, vidare?

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma

Ett barn som får stryk - lär sig att slåss

Ett barn som hånas - lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete

Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende

Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod

Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta

Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa

Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet

Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

Vi är skapta

att förlora

Leva, glädjas,

 älska och förlora

Falla, gråta

och resa sig åter

Vi glömmer

och går vidare

-för vi är skapta så.

Jag har tidigare pratat om det här med personkemi. Vissa människor trivs man bara med; man kan skratta, gråta och vad sjutton som helst med dessa, det är helt enkelt en fröjd att bara vara i deras närhet. Andra blir det mer komplicerat med. Det kallas personkemi, vad nu detta begrepp innebär...

För min del stämmer personkemin med Lena, en av människorna i min lilla personliga "inner circle." Vår vänskap är så speciell. Här är en av anledningarna till att jag tar mig vidare i livet även när det är segt, trögt, asjobbigt, tufft: En underbar vänskap. Jag tror du kan mitt liv utantill. Och jag kan ditt. Och Du är en av de finaste människor jag någonsin mött. Det är ett stort privilegium att få ha Dig som vän.

Idag har vi varit på släktkalas. Tack så mycket, Gull-Britt & Pappa, det var verkligen trevligt. Träffade min faster som jag inte sett på hundra år, känns det som, men hon var sig lik. Det är så lustigt när man träffar släktingar som man inte sett på ett tag; man ser likheter med sig själv... min faster och jag har exakt samma ögonfärg, det känns lite grann som att titta in i sina egna ögon (själens spegel, som jag kallar det) när man pratar med henne. Vad gäller ens egna barn ser man ju likheter med sig själv hela tiden, men det blir som sagt lite speciellt när man ser bitar av sig själv i en människa som man inte sett på länge. Samma långsmala ansikte, samma tunna kroppsbyggnad... Gener, intressant.

Gittis, min moster, har jag alltid stått nära. Du och jag har säkerligen också många likheter, fast vi ses ju så ofta, så det är svårt att se dem. Vi låter likadant när vi pratar. I alla fall enligt Leif. När han hörde Gittis prata en gång, trodde han att det var jag. Vi lät så lika, tyckte han. Kommer du ihåg det, Leif?! Gör du förresten din läxa ;) och läser min blogg? Det måste du. Annars blir fröken Bea mycket besviken på dig, gamle polarn.

Jätteroligt också att Gull-Britt och Pappa har skaffat mig en "bror". Jag är ensambarn, men har fått mig en styvbror, Jan, en himla trevlig och sympatisk människa. Det känns som om vår släkt är så liten, mina barn har bara två kusiner, på sin pappas sida uppe i Dalarna. Detta är de lite sura på, en del har ju 20 kusiner, menar de. Jo, men jag kan inte göra så mycket åt det. "Bättre en fågel i handen än tio i skogen" sägs det ju förvisso.

Själv har jag heller inte särskilt många kusiner. Två på min mammas sida, som är mycket yngre än jag. När dessa var små var jag tonåring. Älskade att vara hos dessa och hjälpa till att ta hand om dem. Jag har badat dem, bytt blöjor, cyklat, lekt och dragit dem i vagnen. De är ju stora nu... har svårt att förstå vart tiden tar vägen. Bara att få hålla lille Johan i famnen var så mysigt. Nu är han 25 år...

Två kusiner på pappas sida ockå. De är i min ålder, men vi har inte umgåtts så mycket under vår uppväxt. En av dem kom förbi hos oss när jag var ung och bodde hemma. Jag var ensam hemma och plötsligt ringde det på dörren. Utanför stod en ung man i mc-ställ, två meter lång. "Är Lennart hemma"? (Min pappa).

"Neej". Den unge mannen började småprata och jag bjöd in honom på kaffe. Han var så bekant, men jag kunde inte inte placera honom, och det skulle låta så dumt att fråga "Vem är du egentilgen?" så jag lät bli och pratade på. Efter ett tag förstod jag att det var min kusin från Kristinehamn, som jag inte sett på länge, och han var så olikt sig. Vi var så unga och i unga år förändrar man sig ofta ganska mycket. Så jag kände faktiskt inte igen honom. Ja, det var lustigt. Ett råd, dock till unga tjejer: Det kanske inte är så intelligent att som jag, bjuda in två meter långa män i mc-ställ på kaffe om det plötsligt ringer på dörren och du är ensam hemma. I mitt fall var det en kusin. Men man vet ju aldrig...

Det blev ingen film ändå ikväll, jag har "grejat" istället. Det är så mycket man skall göra... Och jag tycker om att greja och pyssla. Jag gillar dessutom att stryka. Det har jag alltid gjort. Udda intresse, va?! Står gärna och stryker på kvällarna, det ger mig en form av ro. Jag har alls inget emot att tvätta heller. Tycker om att hålla på med tyger, kläder, gardiner... Ett tag färgade jag ofta kläder/tyger. Det gav mig uppenbarligen någon form av spänning/njutning/"you name it" att se denna förändring. Oftast, får jag faktiskt säga, lyckades jag och det blev så fint, så. Men ibland blev det riktigt hemskt. När Gabriel var liten minns jag att jag försökte färga kläder åt honom, och färgerna blev ibland total katastrof, bajsbruna T-shirtar... Kulörta färger är svåra. Själv är jag en vän av den svarta färgen på kläder och denna blir ju lätt urtvättad och hemsk. Där är det dock svårt att misslyckas: att återsvärta svarta kläder funkar i princip alltid. Det blir så mycket fräschare.

Vilket svammel... En eloge (stor, guldig, vacker ;) ) till Dig som orkat sitta och läsa igenom detta. Vissa dagar tycker jag själv att jag lyckas finna vettiga saker att skriva om, reflektera över, men idag blev det bara en massa babbel. Nåväl, min lilla stund framför datorn gav mig lite lugn. Tack så hemskt mycket för att Du läste idag.