Kvällspromenader.

En av sommarens njutningar. I övrigt har jag aldrig varit någon hypersommarbrud. Tycker mer om höst och vår. Vintern avskyr jag.

Våren- när allt spirar. Vaknar upp. Och hösten med hög luft, vackra färger och de efterlängtade myskvällarna med mörker och tända ljus. Böcker och filmer. Jag älskar rusket också- i lagom dos.

Men sommaren... ja, det går väl an. Fast jag solar aldrig- det är jag för rastlös för. I så fall måste jag röra mig samtidigt; fattar inte vitsen med att bara sitta och trycka så svetten lackar. Möjligen om man åker och badar ett tag, det är ju härligt att bli brun förvisso.

Men när semestern går ut på att prestera så mycket roligt som möjligt får jag nippran. Nu SKA vi ha roligt annars är vi inte norris. Hilfe!!! ;-) Jag avskyr när det redan är bestämt att man SKA ha roligt; när det roliga blir ett krav. När jag gifte mig gjorde jag (eller vi, vi var ju två) det inför några enstaka vittnen. Festen skippade vi, reste utomlands istället. Om bröllopet skulle gå ut på att "det här ska vara den lyckligaste dagen i mitt liv" skulle jag få prestationsångest inför mig själv.

För mig är lyckan större i det lilla.

Ett leende genom tårar, eller ett gapskratt mitt i kaoset.

Det är det som är livet- för mig.

Ååå... Staffan Hellstrand har gjort en låt om det här. Ungefär...

... Lundell.

"Lycklig lycklig"

Det är jobbigt att bli äldre, eftersom energin avtar.

Alla pratade om det där; när man är 40, orkar man inte lika mycket som när man var 20.

Fats jag har nog inte insett att jag inte är 20. Det hela blev så uppenbart när jag jobbade på en gymnasieskola. Ibland kunde jag känna att vi i personalen, bara lekte våra roller. (Som när man var liten: "Ska vi leka skola?... Jag är fröken... Vad vill du vara?") Vi var ju egentligen som gymnasieeleverna. Skillnaden var bara att det gått några år och vi hade fått lite mer livserfarenhet. Och utbildning då, så klart. För jag lekte ju faktiskt inte skolfröken. Jag ÄR ju lärare. Men det händer  ingen JÄTTEMETAMORFOS bara för att åren går. Så tror man när man är ung. I alla fall trodde jag det.

 Jag är samma tjej. Fast nu kallar de mig kvinna. Jag har lite rynkor och tycker att min kropp är toppenbra. Så tycker kanske inte en 20-åring förvisso. Då ingår det i spelet att man ska tycka att man är lite fet, har det och det felet på kroppen, fast man i själva verket är alldeles amazing.

Men energin är det lite sämre med. Tänk de som har småbarn i min ålder-  Hualigen!!- tycker jag. Jag skulle aldrig kunna ge mina barn, nu i min ålder, all den tid, kraft och energi jag gav dem som småbarn när jag var i 20-30-årsåldern. Det har förändrats.

Det är upp till var och en att göra som man själv vill och känner; det lägger inte jag mig i, fast just jag propagerar- för mina barn- att man inte ska vänta för länge, om man nu får till det- med att bli förälder. Just pga kraften som är som högst när man är ung. Inte FÖR ung då, förvisso. Barn som får barn är väl heller inte så lyckat. Liksom tanter och farbröder som får barn. Vill poängtera, igen, att jag inte bryr mig för fem öre om hur andra väljer att göra. De får leva sina liv bäst de vill. Det här är bara mina, högst personliga åsikter.

Här är min dotter och min mycket trevlige svärson.

De har varit ett par ett tag nu.  

Ps... Jag har tillåtelse, från dem båda, att lägga ut bilden. ;-)

I: Dagge vilar.

II: Dagge & Mimmi pluggar geografi. ;-)