Jag kan inte påstå att jag är deppig, men jag är låg. Blå.

"Jag kör händerna djupt ner i jackan och gör mig klar för ännu en dag av grubbel."

Älskade Lundell.

"Lycka är en parfym du inte kan stänka på andra

utan att du själv får några droppar på dig"

Ralph Waldo Emerson

Så gudomligt skönt att känna att man gjort något produktivt så här i semestertider. Jag klagar inte över själva semestertiden, men lite absinens får man efter den där... puh- nu-är-det-gjort,-nu-var-jag-riktigt-duktig-känslan. Tur förresten att den känslan finns, annars skulle man väl aldrig få något gjort. Bara gå omkring som en degklump dagarna i ända. Men det ligger något alldeles underbart i just det där att producera, eller att få det klart. Att ha producerat ska jag väl kanske säga. Men jag har rätt kul när jag skriver också, tack vare den här älskade bloggen har jag fått upp skrivarflytet, så mina noveller skriver sig nästan själva. Jag är ju som ni säkert redan vet amatörförfattare (jag ska bli författare när jag blir stoooor) :-) och brukar skriva några noveller per år som jag säljer till tidsskrifter- bara för att det är så himla roligt! (och så tjänar jag några tusenlappar vilket inte heller känns fel). Det ligger en sådan tjusning i att få öppna en tidskrift och läsa sina alster, även om jag skriver under pseudonym. Men jag vet själv. Jag vet att det är jag som skrivit novellen och jag vet att det finns människor som läser mina ord och det är en oerhörd tillfredsställelse för mig. 

Och puh... Nu är jag klar med en. Den första för den här sommaren. Nu är det bara att hålla tummarna för att den blir köpt, men det brukar inte vara några större problem. Peppar peppar.

Vi har hunnit vara på en liten semester sen sist jag skrev. Det är skönt att komma bort lite, men hemma är alltid bäst.

Har träffat en väninna nu, suttit och fikat och babblat och skrattat och bara haft det skönt.

I övrigt börjar jag få lite smått ångest. Ångest över att det redan är augusti. Inte för att jag ogillar augusti, det är en underbar månad med svarta ljumma sammetsnätter och lite "puh... nu släppte sommarkraven". Problemet är bara att jag tror inte jag haft så höga sommarkrav i år, jag har tagit dagen som den kommit och mest fokuserat på min träning, så den där puh-känslan har inte riktigt infunnit sig. Bara lite sorgsenhet över att allt gått så fort. Ständigt återkommande i min virriga skalle: "Det går för fort". Jag vet att det är som det är, tiden är lika lång för alla och jag vet att det finns många som har långtråkigt. Önskar ibland att jag vore sådan. Men jag har sällan långtråkigt, min tid går aldrig för långsamt.

Den svinner.

"Jag tänker suga musten ur livet.

Så att jag inte, den dag jag dör,

känner att jag aldrig levt"

 Ur Döda poeters sällskap

Idag har jag känt mig piggare och vi har tagit oss ut till stranden. Jag må säga att temeraturen i vattnen är helt amazing. Mig veterligen har jag aldrig i Sverige simmat i så ljumt vatten, det är ju som i Medelhavet! :)

Jag har en liten man som ber mig sluta skriva nu så det får bli ett litet citat, och nog för idag:

"Bara i växande, förändring och utveckling

finns paradoxalt nog verklig trygghet."

Anne Morrow Lindbegh

Hoppas ni har en skön fredagskväll i sommaren där ute, ni som kan njuta av den!

Det kan inte jag. Jag har fått feber och mår bara vidrigt i värmen, mår illa, orkar inte äta. ;(

Jag vet att man inte ska klaga, så är vi fostrade, men jag gör det här och nu i alla fall.

Och så här ser livet ut för en ensamstående mamma: Är man hängig kan man inte bara lägga sig ner och vänta på att bli frisk, livet här hemma ska rulla på som vanligt i alla fall. Mina barn är rätt stora men det är ändå en hel del som hänger på mig som förälder.

Jag är allmänt sur just nu. Blä.

Jag kan lika gärna fortsätta skriva när jag ändå sitter här och inte orkar ta mig för något annat. Jag mår psykiskt dåligt av att inte orka, ja... vem gör inte det? Men man kan inte vara på topp jämt, så är livet, fast det är tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Fick mig i alla fall en glad överraskning när jag öppnade lönekuvertet, jag jobbade ju på sommarskola, lönen kommer imorgon och just nu älskar jag bara Grums kommun. Inte för att jag har något emot min arbetsgivare i vanliga fall heller, om så vore fallet hade jag inte ha stannat kvar på samma plats i femton och ett halvt år- blir det nu. Trettioen terminer.

Fasen, vad tiden går. Nu blev jag sur över det med, över att allt går för fort. Det är ingen som kan påstå att jag är oerfaren i alla fall, det är ju positivt. Jag är jäkligt erfaren (Haha!!! ;-) kanske lite för erfaren, kan man bli för erfaren?)

Men jag vill inte bli gammal. Vill inte ha livet bakom mig, men vad är alternativet? Alternativet till att bli gammal är ju inte heller så roligt. Fast jag är inte gammal än. Jag är i juli månad. Ja, om jag jämför årstiderna med livet. Barndomen är tidig vår, sedan blommar man ut i 20-årsåldern och nu är jag någonstans i juli. Kanske tidig augusti, nej inte ännu, dit kommer jag först när barnen lämnat boet. Sedan kommer hösten och det är ålderdomen så klart. Vet inte om alla tänker så här, eller om det enbart är jag som är lite knäpp.

Nej... det finns ingen inspiration ens till att skriva, jag mår rejält illa och det är bara sååå synd om mig.