En vecka till har snart passerat, redan torsdag och visst ska det bli skönt med helg och VILA!

Många sjuka i min omgivning just nu, höstbacillusker och skolstart och jag bara fascineras och väntar. Fascineras över att mitt immunförsvar tycks blivit lite starkare, har lycktas hålla mig frisk (peppar peppar).

Efter min utmattning för fyra år sedan blev mitt immunförsvar lika med noll. Folk tittade på mig när jag gick med feber och snorade, frisk och sjuk igen- så där höll det på. "Men hjälp, vad du är sjuk ofta". Förra sommaren hade jag tre turer till vårdcentralen: Ett: öroninflammation (Som vuxna ALDRIG får- men jag fick det). Sedan vatten bakom trumhinnan som fick mig att känna mig instängd i en burk och jag flög med detta (fast det gick skapligt smärtfritt). Sedan halsont från självaste h-vetet, åkte in och tog halsprov men det var ett virus. Förhöjd sänka. Ja, typ så har jag hållit på.

Men det blir bättre och bättre märker jag. Och jag är så lycklig över detta för mitt fysiska mående är tätt sammankopplat med mitt psykiska, jag mår dåligt också psykiskt av att inte orka. Så klart.

Jippi för god hälsa!

Det är rikedom, det!   

Trist det är när man beter sig så här. Som jag gör. Hihi, nu talar jag som om det var någon annan som satt i min kropp och beordrade mig att bete mig på ett visst sätt- så är det ju faktiskt inte. Det är jag som gör allt, jag som beter mig.

Jag läste ett ordspråk någonstans, ungefär så här: "Först när du inser att det är du själv som är ansvarig för dina handlingar och val i livet, du och ingen annan; det finns ingen att luta sig mot eller skylla på när något går snett, och det är du som gör dig själv lycklig- då börjar den verkliga resan".

Jag tycker det var otroligt bra sagt. "Det är hans fel att jag inte är lycklig. Han är inte snäll mot mig".

Så är det inte. Han kanske inte är snäll mot dig (det kan jag inte säga något emot), men sedan är valet ditt. Så jag kan inte påstå att det är någon annans fel om jag blir olycklig. Det är helt och hållet mitt ansvar.

Men just idag och igår... ååå... jag har bara varit allmänt lat och käkat bara skitmat. Jag får skylla på att måndagar och tisdagar är påställda rent arbetsmässigt, så är jag i alla fall lite frikänd. :/  Man kan ju inte göra precis allt samtidigt.

Så har man, på tal om ingenting, förvandlats till en grinig medelålders tant.

En tant som alldeles glömt bort hur det var.

Jag bor nära Karlstad Uni och inte långt från mitt hem finns ett Campus så jag kan inte undgå att veta att det varit nollning nu i dagarna. Och just ikväll var det party, mötte massor av overallsklädda ungdomar på min kvällspromenad. Jag har verkligen inget emot studenterna som festar, var själv en vild studentska en gång i tiden och är de universitetsstudenter (jag har fördomar- jag vet) är de rätt hyfsade. Sällan av den kriminella, knarksnortande sorten, de klarar nämligen inte så länge av att vara just studenter om de inte är någorlunda skötsamma.

Men ikväll belv jag riktigt grinig. En overallsklädd ung kvinna satte sig och kissade på en gräsmatta mitt i bostadsområdet, blä!!! Hon for upp när jag kom och dolde sig med en luva, men det såg så illa ut, så jäkla sunkigt.

Diss för kissande studenter mitt i bostadsområden! :/ Skärpning ungdomar! Stil och fason vill vi ha!

Sov gott, bloggvärlden!

Nu bär det snart av till gymmet, sitter här och skriver i väntan på att min kamrat ska bli klar.

Jag önskar verkligen jag hade mer tid att träna, det där är guld värt, men det är inte lätt att få ihop allt.

Jag pratade härom dagen med en kvinna som har utflugna barn, men hon har som jag fostrat dem ensam. Vi beklagade oss så klart över hur dyrt allt är när man ensam står för alla räkningar men pengarna är faktiskt inte det största problemet. Det stora problemet är bristen på tid. Det ständigt malande dåliga samvetet. Det var så underbart skönt att höra någon annan säga det, ibland känns det som om alla har oceaner av tid till allt möjligt- utom jag.

Det gäller väl helt enkelt att bara acceptera läget som det är och inte försöka slå knut på sig själv för då gör man sig bara illa- och därmed alla runt omkring.

Usch, vad många det är som mår illa, ser jag här på bloggplatsen.

Själsligt, alltså. Mycket bra att skriva om det, skrivandet är en bra terapi. Halva vägen till tillfrisknande går genom att öppna sig. Eftersom jag själv var illa däran för några år sedan är detta ett ämne som berör mig- så klart. Men nu bär jag på en stor visdom: Jag vet hur man tar sig ur det.Och risken finns att jag kan komma att hamna i svackor igen i livet; det funkar ju inte så att man går omkring på en rak lina där solen lyser hela tiden.

Fast jag vet inte om vissa ljuger för sig själva eller omgivningen eller om det verkligen förhåller sig så att det finns de arma människor som aldrig sett mörkret.

När jag själv mådde dåligt pratade jag ibland med personer som sade sig "aldrig haft ångest". Jag trodde att de ljög, men nu har jag insett att det kanske är så. Och jag tycker lite synd om dem som aldrig fått uppleva det, det måste ju göra livet en nyans fattigare? Jag påstår vekligen inte att jag vill ha ångest och må illa själsligt, men det är en stor rikedom för mig att ha varit där och tagit mig därifrån. Att veta att jag kan komma att drabbas av samma skit igen- men då vet jag att det inte är dödligt, utan min livsgnista kommer att bära mig vidare. Min inre glöd kommer att sträva framåt, uppåt igen. Jag VET att det är fullt möjligt att gå från nedgången, hålögd och trasig- till fullt frisk.

Och när solljuset sedan kommer är det bara helt amazing. Väl värt att kämpa för!

Hoppas det jag skriver är en tröst för den som mår illa just nu.

Låt inte kämparglöden slockna, du KAN ta dig upp, jag vet, och DU är värd att må bra. Världen behöver DIG!

Ta all hjälp du kan få och öppna dig för dem du litar på (inte för alla, en del kan inte hantera ett förtroende- tyvärr är det så) för det kräver enormt mycket kraft att gå omkring och bara låtsas att allt är toppen.

Den kraften har du inte råd att inte lägga på att försöka bli frisk istället.

Och du ska veta att du inte är ensam, det är också en tröst. Vi har alla vårt kors att bära, låt dig inte luras av dem som går och spelar lyckliga/lyckade jämt och ständigt. Det där är bara en fånig illusion, en mask.

Jag hoppas jag kan ge lite styrka till DIG som just nu behöver den, med det jag skriver.

Fredag kväll och veckans ljuvligaste. Trött, men efter arbete är vilan gudomlig.

Två lediga dagar väntar- inte helt fel. Jag är just nu inne i en period då jag tycker att mitt jobb är riktigt roligt och jag känner mig så privilegierad* som över huvud taget tycker så. De flesta av oss jobbar väl för att tjäna pengar och det gör jag också. Men jag tycker samtidigt att det är kul med de här nya härliga ungarna.

Söndagar innebär förvisso en del arbete för mig, som för de allra flesta lärare, antar jag. När vanliga dödliga kommer till jobbet på måndag morgon påbörjar de veckans arbete, för min del måste en stor del av arbetet redan vara klart. Själva lektionen är bara ett genomförande, tankeverksamheten görs innan och efter. En timmes lektion på papperet är två timmars arbete i verkligheten.

Brasse Brännström lämnade jordelivet under kvällen, läste jag just. Tråkigt att läsa, så klart. Jag tillhör generationen som växte upp med "Fem myror" och jag älskade Brasse och hans kollegor.

Än värre blev det när jag läste om en 15-åring som dödats i en trafikolycka. Vidrigt när unga männsikor går först.

Tankar på döden. Det där man inte förstår, det ingen av oss någonsin förstått. Det går inte att föreställa sig sin egen död, trots att det är så säkert att det kommer att ske. Vi är väl gjorda för att inte kunna inse och en del av oss tycker det är jobbigt att tänka på döden. Jag tillhör inte dem. Andras död, möjligvis. Eller "självklart" ska jag väl säga. Men jag är själv inte rädd för att dö, jag vet att en dag är dagen då det är min tur, och jag kan ingenting göra åt saken. Det som gör ont är däremot den sorg jag i samband med min död kommer att orsaka mina nära, dem jag aldrig vill göra illa. Det är en mardröm, däremot. Se dem förkrossade, vilja trösta och säga att "det här är tidens gång, jag har haft mitt roliga men nu tog det slut, vi ska alla den vägen vandra" - men inte kunna.

 Men en dag är dagen på året som det kommer stå ett kors bredvid, under mitt namn och under min födelsedag i en tidningsannons. Jag skräms inte ens av att tänka på det, faktiskt tvärtom ironiskt nog. Det ger mig mer livsglädje, det svarta i kontrast till det ljusa gör ljuset så mycket starkare. Så mycket tydligare.

Ta väl hand om de här åren och skit högaktningsfullt i baggisar och problem som inte är verkliga.

Det här livet är en gåva som bara varar en liten, liten stund. Det är snart svart, över, och då spelar det egentligen ingen roll, det där du gick och grämde dig över.

Lika bra att passa på att skratta, älska och uppskatta- medan man kan, medan man ännu går här i frid och fröjd.

* Det här ordet har jag alltid- till nu, stavat fel. Kände bara för att kolla upp det och nu vill jag tala om för alla som känner för att veta (fast Du kanske redan visste, det kanske bara är jag som är lite trög... svensklärare å allt =)  )

Det kommer ju av privilegium, så långt har jag alltid varit med, och basen hänger med hela vägen.

PRIVILEGIERAD. Så... Nu vet vi en gång för alla!

Rösta fram en kristdemokrat i år!

Kristdemokraterna har tre olika fokusområde:

Med barn och unga i fokus

Sveriges utveckling avgörs av hur vi i dag tar hand om våra barn och unga – hur mycket vi satsar på deras uppväxt.

Vi vill:

• Öka familjers valfrihet och möjlighet till mer tid med barnen.

• Förbättra kvaliteten i förskolan och skolan.

• Stärka ungdomars möjlighet att få jobb.

• Minska ungdomsbrottsligheten och stödja brottsoffren.

Respekt för de äldre

Äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.

Äldre personers erfarenhet och kunskap ska tas tillvara. Alla har ett unikt värde och ska kunna åldras i trygghet.

Vi vill:

• Fortsätta sänka skatten för pensionärer.

• Utveckla och värna valfrihet och kvalitet i äldreomsorgen.

Fler företag ger fler jobb

Det privata näringslivet och entreprenörskapet är grunden för Sveriges välfärd.

Nya jobb kan inte kommenderas fram av politiker.

De skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag

Vi vill:

• Främja företagsamheten genom fortsatt regelförenklingsarbete, ökad tillgång till riskkapital och sänkta arbetsgivaravgifter för främst de mindre företag.

VAL TILL KOMMUNFULLMÄKTIGE

Karlstad

Kristdemokraterna

Du kan personrösta genom att sätta ett kryss för den kandidat du helst vill ska bli vald.

Du kan inte personrösta på fler än en eller någon annan kandidat än de som står nedan.

1.Peter Kullgren, Kommunalråd

2.Mattias J Fröding, Lärare

3.Sara Leion, Chefssekreterare

4.Erik Nilsson, Egenföretagare

5.Catharina Hellgren, Socionom

6.Dan Kihlström, Fd. Riksdagsledamot

7.Erika Sundelin, Jurist

8.Claes Ljunggren, Överste

9.Margareta Olsson Rask, Fil. mag.

10.Kjell Gillberg, Teol. kand. Fil. kand.

11.Madeleine Blom, Grafisk designer

12.Stig-Arne Persson, Ekonom

13.Elisabeth Kihlström, Landstingsråd

14.Jonny Mattsson, Pensionerad Överste

15.Marianne Rahm, Pensionär

16.Ulf Adolfsson, Säkerhetschef

17.Beatrice Funk Wik, Lärare

18.Fredrik Roos, Lärare

19.Carina Persson, Utbildningskonsult

20.Magnus Salander, Gymnasielärare

21.Niclas Jacobsson, CTO

22.Ulf Gerard, Överstelöjtnant

23.Martin Jordanskog, Banktjänsteman

24.Johannes Lundblad, Produktionsledare

25.Ove Ekman, Officer

Ingen Sabatonkonsert igår och det fick jag överleva.

Dessbättre fick jag mig en skön egodag. Det är lite farligt att leva ensam... man skämmer lätt bort sig, gör som man vill och jag undrar verkligen hur det skulle gå om jag bestämde mig för att bo tillsammans med någon igen. Nu bor ju inte jag helt ensam förvisso, eftersom mina barn bor här också (när de inte är hos sin far) men det är ett mycket behagligt liv, det här, och jag bara njuter många gånger av att få vara riktigt egotrippad och göra saker enbart för mig. Tyvärr kostar det här livet en del i pengar; jag är ju ensam om alla utgifter, allt som man som gift delade på två.

Men så är det. Smakar det så kostar det och kostar det så smakar det.

Egodagar för mig är ensamma långa promenader, allra helst längs vattnet (vatten ger mig energi) och tid att fokusera på min träning. Att vara på gymmet tills jag inte orkar lyfta ett kilo till, och inte tills jag måste hem och laga mat. Inte fokusera på någon annans träning, vilket jag som förälder naturligtvis gjort i alla år, och fortfarande också gör.

Jag antar att jag spenderat flera år i en bil, bara körande till diverse träningar och fritidsaktiviteter under mina 17 år som mamma.

Jag behöver verkligen dessa dagar.

Jag behöver dem för att orka ge, för att hämta kraft till det liv jag måste klara av, de krav jag måste uppfylla.

Dessa underbara dagar är precis lika viktiga för mig som de påställda vardagarna, jag funkar ju inte om jag inte får hämat energi någonstans ifrån. Det gör nog ingen.

Att vi sedan har olika vis att hämta energi på, är en annan femma, men vi måste få tid att andas.

<3

Velade länge fram och tillbaka.

Sabaton är i min lilla stad, nu i denna stund. När jag var ute och promenerade tidigare idag hade de redan byggt upp scenen. Jag har flera vänner som är där nu.

Men för min del var vädret ett alltför osäkert kort, i kombination med att 500 kr är mycket för en fattig lärare och en enda kväll. I regn är allt förstört, då de är utomhus, i en vacker sensommarkväll hade det däremot kunnat bli alldeles alldeles... ååå... jag hittar inte ordet. Underbart känns inte rätt för en hårdrockskonsert.

(Jag tror inte Sabaton beskriver sig själva som underbara). :)

Det hade kunnat bli ett jäkla ös och en riktigt kul kväll. Så blir beskrivningen bättre.

Jag får nöja mig, det här året, med att lyssna på dem så här och i öronen när jag tränar.

Förresten: Posttraumatisk stress - hualigen, det behöver ju inte ens vara så till sin spets draget som krig; förlossningar, bilolyckor och allt möjligt kan ju ge hemska men om man inte tar det hela på allvar.

Vårt inre är en komplicerad historia.