Jag är inte så förtjust i söndagar.

En massa saker som behöver göras och jag vet inte var jag ska börja.

Har i alla fall fått en del gjort under dagen så nu väntar jag in mitt träningssällskap- om han behagar komma hem i tid, annars åker jag själv.

Jag är som vanligt asocialt lagd och bryr mig egentligen inte så mycket om ifall jag har sällskap eller inte, huvudsaken är att jag får träna, det stör mig inte för fem öre om jag är helt ensam på gymmet och i de där maskinerna. Och sällskap är trevligt men det är inte alltid man får till det med alla tider.

 Det känns lite trist att vara sådan för man känner sig lite som en svikare, vill inte göra någon ledsen men är schemat hektiskt får man liksom ta den tid man har. Annars kanske det inte blir någon träning av över huvud taget.

Hmm... jag behöver komma iväg för sedan väntar kvällssysslorna. OCH TRÄNA VILL JAG!

Yes... Nu har jag bestämt mig. Jag åker å tränar, svikare eller inte.

...Det blev träning, men med bästa sällskapet! Vi åkte till ett gym utan åldersgräns och så tog jag med mig min tonårsgrabb. Känns toppenbra, två flugor på smällen: Jag får träna samtidigt som jag är närvarande mamma och ser till så Grabben får motion med. Ååå, så duktig jag känner mig! :)

(Nu tränar han förvisso en hel del annat med, men det är (förutom orientering som jag hängt med en del på) bollsporter och jag har aldrig varit minsta intresserad av bollsporter. Jag har aldrig gillat att spela varken fotboll, bandy, volleyboll, basket eller någon annan trist bollsport. Jag har ingen fallenhet för dessa sporter och förstår helt enkelt inte nöjet. När vi var unga försökte en väninna få med mig för hon trodde att vi på detta vis skulle kunna ställa in oss hos grabbarna, att de skulle bli impade om vi var duktiga på bollsporter. Inte ens det hjälpte, jag var fortfarande noll intresserad- och grabbarna fick väl skratta åt mig, jag tog den smällen...)

Vi tävlade i rodd och Grabben vann så klart. Nu har vi bestämt att vi ska gymma tillsammans två gånger i veckan... så bra det kan bli, jättekul sätt att spendera tid med sitt barn på! =)

Jag är verkligen insnöad på många sätt.

Kan tycka att det är underligt med människor som inte inser att just deras åsikt verkligen inte är den objektiva sanningen. Men när det kommer till historia... så ÄR det ju verkligen intressant :), det går inte att tycka något annat, jag förstår det verkligen inte. Jag seglade som barn med min familj tvärs över Vänern och såg greve Magnus Gabriel de la Gardies Läckö torna upp sig. Där och då var jag såld- för all framtid tror jag. (Min son är t o m döpt efter den greven, hahaha =)  Han heter Magnus Gabriel han med, med Gabriel som tilltalsnamn, hans föräldrar förlovade sig dessutom på Läckö slott.)  

Jag är verkligen en sån där tönt som fascineras av krigshistoria och är i mitt esse när jag får hålla på med det här på jobbet, berätta om allt det här.

Stormaktstiden, karolinertiden, så himla spännande att läsa om.

Jag vet att det finns rasister som roffat åt sig och tagit patent på Karl XII, men jag tänker ta honom tillbaka.

Det är ok att vara intresserad av karolinertiden och krig som Sverige fört. Det innebär inte per automatik att man är Sverigepatriot. Jag är det i alla fall inte, jag har till och med vallonrötter själv, så under den här tiden, 1600-talet, var mina förfäder utlänningar som kom från Vallonien till Sverige som smeder.

...Och det var så här det var då. Karl XII var enväldig härskare, lydde direkt under Gud. Han var den siste med den typen av makt, vilket jag förvisso tycker är toppen... att han var den siste alltså. Man bör inte FÖDAS att bli mäktig. Jag är ingen rojalist alls, tycker gott att Bernadottefamiljen kan dra sig undan nu. De har gjort sitt.

Däremot är det enormt spännande att läsa om hur det en gång var.

Jag är lustig... när jag läser igenom vad jag skrivit kan jag ibland känna "hjälp, tänk om jag med det jag skriver leder in någon stackars ung och vilsen själ på knepiga banor". Det är inte underligt att jag tänker så förvisso, eftersom jag tillbringar en rätt stor del av min vakna tid med barn och ungdomar. Lärare & mamma, totalt yrkesskadad.

Jag tänker nästan konstant på att jag med det jag gör är förebild för unga förmågor. Det är ju så, de tar efter, de är skapta att ta efter, hur ska de annars kunna lära sig livet?

Måste förvisso koppla bort det där ibland, men det är svårt, jag lever ju det livet.

I alla fall. Här kan det vara dumt tycker jag att inte förklara saker, jag har ju ingen koll på vem utöver mina små kamrater, som läser.

Inlägget om endorfiner.

Endorfiner är smärtstillande och det sägs att våra kroppar kan producera morfiner som gör att vi blir "höga" på riktigt alltså, av oss själva till en grad som överträffar en vanlig morfindos.

Många av oss söker efter kickar, vi vill åt endorfinet- det ger oss lyckorus. Eller de flesta vill väl må bra.

Endorfinet stimuleras av att vi utsätter oss för faror, som vi sedan klarar av. Till exempel.

Som ung har man inte lärt sig det här. Man tycker kanske det är spännande att snatta- och ta sig igenom, man gör kanske galna saker (som jag och säkert många andra unga typer gjort. Snattat har jag dock inte).

Detta är ju enbart dumt. Våra egna dumheter får vi käka upp, det är vi själva som får lida för det bara. Jag har gjort många dumheter i mitt liv, men det har enbart varit dumt och inget annat och det är absolut inget jag skulle göra om nu när jag blivit lite äldre och mindre korkad.

...Men det finns sätt att använda endorfinet klokt.

Träning är ett. Kärlek ett annat. Våra kroppar belönar oss till max när vi för släktet vidare, när vi alstrar en avkomma slås varenda belöninghormon på. Så måste det vara, annars skulle vi inte ha funnits här över huvud taget. Människosläktet skulle ha varit utdött sedan länge.

En annan häftig grej är ju att ta sig an utmaningar. Svåra saker som man inte tror att man ska klara av.

Men när man gör det- är det alldeles underbart.

Det där är kickar, äkta kickar!!! Rekommenderas varmt.

(Alltså inga galenskaper nu, ungar!!!)

Jag tror också att vi som individer har rejält varierande behov av det här med att övervinna faror.

Lästa någonstans att vi är skapta så, sedan urminnes tider, då vi tillsammans, som flock, ska överleva.

Vissa av oss mår bäst närmast lägerelden, andra ska ut i vidderna och härja, drar sig till utkanterna.

Mikael Persbrandt beskrev sin personlighet vid ett tillfälle som en som hellre var rädd än hade långtråkigt.

Jag håller inte med fullt ut, men jag vet att jag snabbt går ner mig och mår dåligt om jag inte utsätter mig för diverse saker, jag måste ha hinder att övervinna. Tuffar allt på rakt fram som på räls blir jag ganska snart rastlös och tom ångestfylld och skulle jag bara gå hemma som fd generationers hemmafruar hade jag blivit galen. På riktigt.

Andra tycker om det, lugn och ro- och det är som sagt bra att vi är olika.

Vi måste vara olika, det är meningen att vi ska vara det.

Är du som jag, en "kickmänniska" eller mår du bäst i lugn och ro?

Jag har alltid sökt mig till utmaningar och lite våghalsiga, riskabla situationer. Som ung, innan jag riktigt fattade vad som kunde hända, har jag utsatt mig för diverse faror som jag i nuläget ödmjukt tackar Honom där uppe för att allt gått bra. Det var allt ifrån att jag och en väninna liftade på nätterna till att jag åkte motorcykel i en fart som inte riktigt var helt klok, till att jag åkte roddbåt tillsammans med en pojkvän i ett vatten där slussarna kunnat sättas på vilken sekund som helst- vilket hade inneburit döden för oss. Gått balansgång på ett broräcke som också kunnat innebära döden- om jag ramlat ner. Testade tidigt att röka och dricka alkohol. Med mera... Jag har dock aldrig nyttjat narkotika, men det berodde nog mest på att jag inte umgicks i de kretsarna. Det fanns helt enkelt inget knark i min värld. (Lyckligtvis...)

Vad är det då som gör att vi kickar på dessa faror (vissa mer, andra mindre)?

Endorfinet.

Samma ämne som får oss att må bra när vi tränar.

Det är mycket vanligt att människor söker sig till situationer då kroppen tvingas gå på högvarv. Vare sig det handlar om att hålla tal fast man egentligen inte vågar, titta på en skräckfilm eller hoppa fallskärm så beror lyckokänslorna, som uppstår när man klarat av utmaningen, på neurobiologi.

Först frisätts stresshormonet adrenalin, hjärtat slår snabbare, andhämtningen blir djupare, blodkärlen drar ihop sig, blodtrycket blir högre och syresättningen av musklerna ökar. Det är det som kallas att få en adrenalinkick. Samtidigt frigörs endorfiner i kroppen som bidrar till att man upplever en lyckokänsla. På samma sätt som man får abstinens efter morfin kan vissa människor känna sig beroende av lyckoruset som infinner sig när man klarat av en läskig eller svår situation.

Endorfiner och olika stimuli

Alkohol förstärker endorfinernas effekt på hjärnans belöningssystem. Även choklad och mat med mycket fett och socker leder till ökad utsöndring av endorfiner. Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför sockersuget uppstår ofta i stressade situationer. När man är förälskad går kroppen på högvarv och endorfinerna utsöndras. Endorfinruset leder till att man upplever att man behöver mindre sömn, känner sig full av energi och att hungerkänslorna försvinner.

Vid träning aktiveras tunna nervtrådar som går från muskeln till det centrala nervsystemet. Denna aktivering ger upphov till en frisättning av endorfiner i hjärnan vilket förklarar varför muskelarbete ger upphov till en höjning av smärttröskeln, sänkning av blodtrycket och lyckokänslor. Denna biologiska mekanism bidrar till att många sportsmän upplever en känsla av abstinens då de tvingas till en tids ofrivilligt fysisk inaktivitet. Träningsnarkomani är en kombination av kemiskt beroende av endorfiner och ett psykiskt beroende.

Källa: Sund nu

Jag är fortfarande inne på nedanstående tema, det är knappt så man vill skriva ordet rätt ut, utan man har diverse omskrivningar. Lingonveckan, fru Röd. Och jag funderar på varför detta ämne är så tabubelagt. Jag skriver om MENS, det låter ju galet bara att göra det.  Ändå är det som sagt helt naturligt för halva befolkningen på jorden och jag skulle inte säga något om det var något sexuellt över det (det köper jag att man inte väljer att basunera ut).

Men så är inte alls fallet utan det rör sig enbart om hormoner som i många fall påverkar vårt mående under några dagar, det påverkar vår vardag. Vissa mer, andra mindre. Men det rör enbart kvinnor, så därför blir situationen speciell. 

Jag undrar hur det sett ut om detta drabbat männen istället?

Då hade det säkert funnits någon lag instiftad om att de ska behandlas extra varsamt de här dagarna. De hade säkert fått betald ledighet för den här perioden och det hade ALDRIG varit något de smugit med som vi kvinnor gör. De hade säkert istället stolt skrikit ut det så att hela omgivningen skulle få veta hur enormt tufft de har det.

Ok, jag kanske överdriver en liiiten smula men nu är det inte så. Nu är det istället vi kvinnor som går i det tysta och döljer och lider. Och kan knappt ens prata om det för det är inte riktigt rumsrent.

Så lustigt egentligen.

När jag kommer i klimakteriet kommer jag nog att jubla.

Som vanligt har jag ingen koll, ska sätta mig och räkna på veckorna, och jag gissar att det är dags för fru Röd att komma på besök till mig igen. Jag är rejält nedbruten både kroppsligt och själsligt några dagar varje månad.

Hur kan det bli så här? Jag fattar det inte? Det är inte inbillning eftersom symtomen kommer först, innan jag vet vad det beror på. Först när jag hunnit bli både arg, ledsen, tappat immunförsvaret och får ont i kroppen- då börjar jag analysera och upptäcker att det gått exakt fyra veckor sedan förra gången. Förra gången jag mådde på exakt samma sätt.

Så mystiskt att inte alla kvinnor drabbas heller, en del känner inte av det alls. Fast de allra flesta har nog någon form av symtom. Sånt här ska man kanske inte prata om, inte skriva öppet om. Mens är smutsigt och äckligt.

Men hälften av jordens befolkning har det, så det borde ju vara ganska naturligt egentligen.

Och jag mår jättedåligt under de här perioderna, idag har jag haft migrän. Det lättar men på det kommer en bedövande trötthet. Skönt att det är helg. Vila...

Idag, för 17 år sedan, blev jag mamma för första gången.

Ett av mitt livs största ögonblick när en liten svarthårig flicka tittade ut i världen.

Hon kom till världen med segerhuva. Det är ganska ovanligt att barn föds så, kan inte riktigt siffran men min dotter hade en del av fosterhinnan kvar runt huvudet och barnmorskan utropade: "Här kom en stor en, med segerhuva!"

Hov var lång och stor. Det är så typiskt mig, jag tar alltid till när jag gör saker. Har kanske blivit mildare med åren men när jag födde mitt första barn gjorde jag det på ett sätt som var typiskt mig. Hon kom en vecka före beräknad tid, såg ut som en tremånadersbaby med fullt av hår och så stor att jag knappt fick på henne den första uppsättningen kläder som vi hade köpt. Helt otroligt att inte hela jag gick itu.

Och hon har alltid varit mogen och försigkommen. Tidig med allt från att lära sig prata, läsa och gå till att inleda ett seriöst kärleksförhållande. Jag gissar att min dotter blir en tidig mamma. Ingen tonårsmor, det vet jag att hon inte har för avsikt att bli, det är alltid bättre, anser i alla fall jag, att skaffa sig en utbildning först. (Men det är upp till var och en, inte min ensak hur andra väljer.)

Trygg och stabil, med båda fötterna på jorden, har inte alls mammas lätt neurotiska drag... jag kan stressa upp mig, jag... Men sällan min Lilla Docka.

En riktig stjärna som alltid skött sig fint, klarat skolan bra och framför allt har en stark empatisk sida. Hon tycker inte om att tala illa om folk och säger tydligt ifrån om någon annan gör det.

Typen som inte skräms i första taget. När hon var liten hade hon glasögon. Förr var det ju så att en del kunde retas för detta men det störde aldrig min tjej. Hon satte stolt på sig sina nya glasögon och spatserade iväg till skolan. Kom hem och berättade att en kille kallat henne "Glasögonorm". Det gjorde han aldrig mer, ingen annan heller mig veterligen; exakt vad hon svarat minns jag inte men hon fortsatte stolt att bära sina glasögon, som hon uttryckte det "kunde hon inte själv rå för att hennes syn var dålig" så hon tänkte minsann inte ta några barnsliga glåpord på grund av det.

En stark tjej är inte alltid enkel att hantera för lilla mamma (som nu är en decimeter kortare än dottern) men jag är ändå glad för hennes skull.

Hon kommer att klara sig bra i livet, hon kommer att se till att klara sig bra i livet, för så ser det ju ut: Väldigt få av oss föds med en silversked i munnen. Vi får helt enkelt se till att göra det bästa vi kan- av det vi har, många gånger med mycket svett och tårar, något annat går inte att förutsätta.

Grattis grattis min älskade stora lilla Gumma   

Idag är ingen vanlig dag!

Jag skrev ett Lundellcitat som försvann...

Men jag rekommenderar här och nu att lyssna på Mannen på klippan, den är gudomlig.

Och så kommer ett annat citat istället.

"God fostran är inte att inte spilla på duken.

Det är att inte märka om någon annan spiller på duken"

Jag minns bara inte vem som sagt det. Dåligt av mig. Men jag tyckte det var bra.