Söndagar består alltid i olika hög grad för mig, av jobb.

Man kan ju fråga sig vad sjutton jag sysslar med då?

I mitt yrke är det så att man hela tiden måste ligga steget före, jag kan inte komma tomhänt och oplanerad när veckan börjar, det skulle inte funka.

Så jag gör som jag alltid har gjort: Förbereder mig på söndagen. Just den här söndagen har varit en sådan söndag då det varit mycket. Jag tänker inte på det själv, utan förstår det när min son säger. "Mamma, är du på dåligt humör idag?" och jag svarar: "Nej, absolut inte. Jag är bara stressad."

När jag är stressad blir jag tyst och sammanbiten i samspelet med barnen. Känns inte bra, men så är det ibland.

Jag är inte klar än, så jag vet egentligen inte vad jag gör här ute på bloggen. Bara tramsar, behövde fem minuters paus, antar jag. Nu fortsätter jag lite till, sedan ska jag försöka ta fram den mysiga kvällskänslan. Puh... måste varva ner. Annars blir det en sen kväll vad gäller min sömn.

Den förbannade "slitenheten", den förlamande tröttheten... det är det värsta men jag bär på sedan min sjukdomsperiod för fyra år sedan. Känslan av att ibland vara ett överstimulerat barn. Som om jag bara vill få tömma hjärnan, fly ut i skogen, det blir för många intryck. Tio år sägs det, att det kan ta innan jag helt återgår till det normala, alltså så jag var innan, om jag ens någonsin kommer bli som jag var innan. Det vill jag ju samtidigt inte, eftersom den jag var innan var en kvinna som drev sig själv till utmattning, som körde sig själv sjuk.

Jag minns så väl hur jag tänkte då. Att jag alltid måste bli bättre, mer effektiv, jobba bort tröttheten, jobba upp konditionen och då menar jag inte enbart kroppsligt, att jag skulle klara av att springa två mil, utan att jag skulle bli mer effektiv som människa; trycka in mer, mer och mer på dygnets 24 timmar. Tänkte att jag skulle vänja mig vid stressen och att det skulle bli bättre med tiden. Det skulle ständigt gå på en linje uppåt, allt skruvades åt.

Jag gjorde allt detta själv, det var ingen annan än jag som drev mig till det. Jag satt i ett samtal för en kort tid sedan med en av mina chefer på jobbet, och hon menade (med all rätt) att jag hade en väldigt osund, förvriden bild på hur mitt liv skulle se ut. Då, på den tiden. Den sjuka tiden. Jag hade lagt ribban på en omänsklig nivå.

Hur kan man göra så? tänker jag.

Varför gör man så? Vad är det man försöker bevisa- och för vem?

Jäkla duktiga flicka!!!

Hon som belönades för att hon var duktig- det är ju så samhället ser ut.

Jag kämpar fortfarande, som sagt, mot den ibland förlamande tröttheten (det gör vi väl kanske alla), men jag har lovat mig själv att jag inte ska vara så duktig hela tiden. Och det kan man ju vara, man kan vara hur infernaliskt slapp som helst, kampen består av att jobba bort känslan. Känslan av att inte vara nöjd.

Veckans härligaste dag!

Idag har jag inte så mycket stillhet utan förbereder lite kalas för mina oktoberbarn. Ett sent kalas... jag fick streptokocker när vi egentligen skulle ha haft kalaset. Men det är definitivt värt att fira att mina barn var goda nog att välja just mig som mamma =), sicken enorm tur att just jag fick den stora äran att handleda dem i livet, dessa underbara varelser kunde ha hamnat hos vilken kvinna som helst!

Vi såg filmen Ouja (kan ha stavat fel... men något i den stilen...) igår, min dotter och jag. Sena föreställningen. Min dotter är så go som väljer att ta med sin skrynkliga gamla mor på skräckfilm, fast kanske var den mer åt rysarhållet egentligen; jag höjde nog medelåldern med tio år när jag klev in på biografen. Jag är lite barnslig emellanåt, så jag vet egentligen inte om det här är någon film som "vanliga, normala" vuxna gillar, och jag vet från hjärtat inte om den är något att rekommendera för vuxna läsare, men jag tyckte den var bra. Läskig, gott om skrämseleffekter.

Väl värd att se om man gillar att bli lite skrämd!

"Du bara försvann... Har du varit uppslukad av jorden?" frågade min kära kollega idag.

Det vore lite häftigt att bara försvinna ett tag, och sedan dyka upp igen som gubben i lådan, men jag är inte så fascinerande övernaturlig utan har bara jobbat på en annan skola under veckan som gått, i Sunne.

Jätteroligt att få ta del ev en annan vardag efter 16 år inom samma kommun. Sunne är verkligen ett vackert ställe... så lantligt för mig som är van ruset i Karlstad, med människor över allt och ingenstans.

Det kändes nästan lite magiskt att kliva av tåget i mörkret och dimman och höra bara tystnad. Välbehövligt.

Och jag har blivit så väl emottagen, Fryxellska skolan verkar vara jättebra, nu har jag sett den från insidan med, kan vara kul att ta med sig. Nya idéer är alltid spännande.

Nu ska vi se om min dotter och jag kommer iväg på någon spännande bio i fredagskvällen som vi planerat. Vi gillar båda läskiheter och rysare, så jag får väl se vad hon fått fram.

I min släkt fanns inte många barn så när jag var tio år och fick en liten kusin blev han hemskt uppskattad. Lille Johan. Som tjej, i just den åldern, var man dessutom galen i bebisar... åtminstone var jag det. Jag älskade att bara dra honom i vagnen; det kändes så vuxet, som om jag var en liten mamma, som man hade tränat som pytteliten med barnvagnar och sedan, plötsligt, fick man den stora äran att dra en livs levande krabat i en RIKTIG barnvagn.

Johan växte upp till en sympatisk grabb- utan något alls ont i sig. Jag älskade hela tiden min lille kusin, också när han blev en stor karl. För mig var han fortarande Lillkusinen.

Vår lille Johan skulle ha fyllt 30 idag, vi skulle med all sannolikhet haft kalas nu i dagarna.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig; det är skört och långt ifrån rättvist.

För det här livet finns inga garantier och tyvärr blir det inget kalas för Johan den 13 november. Inte i år eller något annat år heller för den delen.

Min kusin lever inte längre, han fick inte ens fylla 29.

Men jag tänker på dig, Johan...

Vi som finns kvar tänker alla på Dig idag. Och vi saknar dig. Mycket.

Minnena kommer alltid finnas kvar- minnena bär jag alltid med mig.

... Och jag undrar så var ni är nu? Du, din lika högt älskade far och din farmor?

Vart tog ni vägen? Din far som skojade med mig när vi pratade om döden... om att jag oftast går klädd i svart. Då, som nu... som jag alltid gjort. (Det säger väl en del om mig och min positiva livsfilosofi!!!) Vi skrattade och undrade vart jag skulle hamna då... om jag inte var klädd i det där likvita som döda sätts på... om jag skulle ligga där i min kista en dag, som vanligt klädd i svart?

Tänk att ni redan vet.

Grattis alla pappor på Fars Dag!

Kom ihåg Pappa där... att Du är viktig!

Jag har haft en lugn helg... vad otroligt skönt det har varit!

Det syns på bloggen när jag har det lugnt och skönt: då har jag mycket tid till att skriva. Bara skriiiva och slappa, sååå värdefullt. För mig.

November ska jag överleva med träning och genom att verkligen ta mig tid till återhämtning. Fast det är inte helt enkelt, men ibland måste man stå upp för sig själv... Det är ju en fråga om överlevnad (för mig som en gång varit utbränd) och nu vet jag att INGEN vinner på att jag bara ständigt finns för alla andra.

Och nu ska jag förbereda mig för veckan som kommer. Jag har förmånen att få jobba på annan ort.

Hehe... jag försvinner en vecka och ska jobba på hemlig ort, mystiskt va?! :)

Jag sitter fortfarande å lyssnar på musik...

(Har dock tvättat lite, så helt döslö är jag inte... men nästan...)

Vilken söt låt.

Och vilken sorg att det gick som det gick.

Vilken sorg, faktiskt- att inte få bli gammal med ungdomskärleken.

Men nu är det som det är, det är bara att göra det bästa av situationen.

Så gudomligt vackert skrivet:

"Vi båda vet ett tiden rinner ut

Att du och jag ska skiljas åt till slut

Då vill denna sången

minna om den gången

Lilla vackra Anna blev min brud"

Ååå, nu har jag fastnat här vid datorn.

Lyssnar på musik, tack vare Carola (se nedan)

Måste få upp rumpan och göra något vettigt. NU!!!

Förresten är jag ingen fransyska... jag har bara en kollega som kallar mig så, #fransyskan# för hon trodde jag var det, då hon hört att det fanns en fransyska på skolan där jag jobbar- hon trodde sig lista ut att fransyskan var jag, fast det var i själva verket min väninna som var den riktiga fransyskan, inte jag-  jag bara tycker att det hela var lite roligt. :)