Senaste inläggen

Av Beatrice F Wik - 5 december 2014 20:35


Åååå, så gudomligt att det äntligen gått och blivit fredag. Innan jag körde mina barn till sin pappa respektive pojkvän för en stund sedan började jag verkligen må fysiskt illa av trötthet.

Hualigen, en assistent i en av mina klasser var magsjuk idag. Han och jag satt och pratade en del igår, vilket inte känns helt munter för mig idag (tycker naturligtvis synd om honom också).

Jag med mitt roliga immunförsvar :( men mitt illamående kom med all sannolikhet bara av slitenheten, det har gett sig nu, när jag varvar ner. Peppar peppar... Tänk att den här bloggen är en sådan medicin! Min hjärna har uppenbarligen lärt sig att här är det lugn och ro- här vid datorn mår jag bra.

Jag skrev böcker redan när jag var liten, egna små böcker, det var bland det roligaste jag visste att fantisera och fabulera. Jag gillade att leka med orden, satt gärna ensam där vid mitt skrivbord efter skolan... som en liten tant. Lillgammal.



Här hade jag skrivit något som jag valt att ta bort, med anledning av det kanske kan såra (det slog mig just) och såra folk är det sista jag känner för att göra, finns ingen anledning för mig att göra någon ledsen. Det handlade om bantning och tanter och var egentligen bara en grej jag och en väninna diskuterade apropå att vi kvinnor sminkar oss och står i, och vi undviker ju gärna i möjligaste mån rynkor (de kommer ändå, tyvärr).


Dock är jag imponerad av alla som fixat att ändra livsstil och byta bort dåliga vanor- det är inget annat än beundransvärt.
Jag konstaterade vidare att det är läskigt att tiden går så fort, nyss var man 20 och tyckte att 40-, 50-åriga kvinnor var tanter. Nu är det jag och mina väninnor som är dessa tanter, hualigen! ;(


På tal om läskigt (nu sitter jag bara och associerar hej vilt, uuunderbart slappt): Jag tar så fruktansvärt illa vid mig av att höra om barn i mina egna barns ålder som går hädan! Ja, vem gör inte det?

Läste härom dagen om Magdalena Graafs son, 19 år, att han gått bort under sensommaren. Anledningen till att jag inte visste det innan (man är ju förhoppningsvis inte helt avkopplad från omvärlden) är att Magdalena tydligen bett pressen att inte skriva om det, så inte heller jag med min lilla blogg (med all respektför denna stackars kvinna) tänker spekulera i dödsorsaken utan konstaterar bara att det måste vara det absolut grymmaste en människa kan råka ut för: att mista sitt barn. MYCKET BRA GJORT för övrigt ... av svensk skvallerpress, att visa respekt för den här familjen. Jag är JÄTTENÖJD med att jag inte fått läsa om detta dödsfall, för jag har inget med det att göra. Eloge.


Vilken stackars otursförföljd människa, den här Magdalena Graaf. Jag känner vekligen sympati för henne och önskar från hjärtat att hon tar sig igenom detta fruktansvärda på bästa tänkbara sätt.


Tänk att pengar, kändisskap och glamour kan betyda så otroligt lite när det kommer till kritan. Vi läser om dem i skvallertidningarna- men om sanningen verkligen ska fram skulle jag inte ens för en kort sekund byta ut det trygga knegarliv jag har i Grums/Karlstad mot hennes stjärnstatus. Inte för en kort sekund.

Man kan inte mer än äta sig mätt, hur man än försöker.

Hmmm... nog orkar jag fram till jullovet, trots allt, i mörkret.

Det är det här livet jag har valt.

Av Beatrice F Wik - 4 december 2014 23:00


Nyval.

I mitt jobb tjatar jag mig torr i halsen om händelser som val och nyval... så det är inte så mycket jag känner för att dra upp här. Historisk händelse, Löfven, mars, 1958 senast, Sverigedemokraterna. Bla bla bla...

Så där står jag och mässar och vinner förhoppningsvis lite intresse någonstans. Ny klass- samma historia igen.

Det är inte så att jag inte finner ämnet intressant, tvärtom, men här är jag ingen SO-lärare utan bara jag. Bara Bea.


(Hahah, jag är så rolig!!! =) Försökte skoja med min kollega idag: Vad då nyval... Vad menar du för val nu?
I mitt jobb skulle det i det närmaste vara tjänstefel att bomma något dylikt och jag roas alltid av människors ansiktuttryck, den där sekunden innan de fattar att man skämtar. "Är hon helt blåst eller???")


Så jag väljer att inte skriva om valet här och nu, även om det känns som om man är helt missanpassad som bloggerska om man inte skriver om det. Totalt verklighetsfrånvarande!!! =) Asocial, samhällsfrånvänd...


Fast jag skriver förresten sällan om aktuella händelser här över huvud taget och jag har faktiskt en tanke med detta. Det alla läser om på vart enda löp känns inte särskilt konstruktivt för en amatörskribent som undertecknad att dra upp. Det finnas andra som gör det så mycket bättre.

Här finns istället mina små tankar- min lilla värld och jag skriver enbart för att roa mig. Eller inte enbart. Jag har ett till syfte: När jag väl skriver mina noveller som jag säljer håller jag flytet i språket uppe tack vare det här jag gör just nu. Det går mycket fortare att skriva när jag håller på, hela tiden.


Jag orkar inte ens ha en massa "bloggvänner" längre som jag hade innan min bloggpaus för ett par år sedan. Då hade jag en hel drös länkar till olika bloggar, som jag läste kontinuerligt, och vännerna läste tillbaka- och kommenterade. Trevligt, men nu har jag bara ett par stycken, hinner inte med att läsa så många fler. Så som mitt liv ser ut idag hinner jag tyvärr inte med allt jag egentligen skulle vilja- det är bara att acceptera.

Men de jag har som "bloggvänner" (se länkar) läser jag och uppskattar högt!

Och jag är tacksam att Ni fina läser beabloggar!

Hela det är förresten jag i ett nötskal.

Min metamorfos, förändringen, i samband med min sjukdomsperiod. Innan dess hade jag gott om "kompisar" åt alla håll. Nu har jag också en massa trevliga bekanta men det jag verkligen värdesätter är mina få, riktiga, trofasta, nära vänner. De som verkligen finns där också när det går åt skogen.

Av Beatrice F Wik - 30 november 2014 16:59


Nu blir allt genast lite lättare, tycker jag.

När julpyntet kommer fram. Det blir så stämningsfullt.

Julmånaden är hemskt trevlig om man lägger allt på en lagom nivå, och inte stressar ihjäl sig.

Som mamma har man ju gjort det några gånger. Sprungit sig igenom december, vilket säkerligen bara varit tröttsamt för barnen också, med en stressad mamma. Det måste ju vara bra mycket roligare med en glad?


Så alla kvinnor (för det är nog mest vi kvinnor som lägger detta på vår lott): Stressa ner!!!

Omgivningens förväntningar kan mycket väl trissa upp- då gäller det att vara stark! Stå emot. Det var nog den starkaste triggern för mig; Vad omgivningen förväntade sig. Eller vad man trodde att omgivningen förväntade sig. När det var som värst avskydde jag julen, längtade efter att allt bara skulle vara över när jag stod där i pepparkaksröran och skulle baka det ena efter det andra samtidigt som jag försökte storstäda fast tankarna i själva verket kretsade kring skolbarnens betyg som alltid sätts runt lucia. Och alla tomtedräkter, lucianattlinnen och olika firanden hängde som i klasar efter mig...

Fy f-n, vilken tid!

Men nu... blir det andra bullar, jag bara vägrar hetsen, för nu ska min familj må bra!

Vi är bortbjudna på jul i år, vilket känns helt fantastiskt. Julfirandet har tidigare skett i mitt hus, men nu bara ääälskar jag min kära moster med man som tar sig an detta i år!

I år ska julen bara bli myyysig- och inget annat. Det har jag bestämt.


Och jag har lovat mig själv att den dagen mina barn får ungar tänker JAG vara den som tar hand om julfirandet. De allra flesta barnfamiljer har nog sin mest stressiga tid (i alla fall mammorna och papporna) runt jul och att då stå där med julmat för släkten OCKSÅ känns inget annat än jobbigt. När släkten väl gått hem har man i det närmaste fallit ihop i en hög av ren utmattning efter en hel megahektisk månad.

I alla fall har jag det.

Av Beatrice F Wik - 29 november 2014 20:15


När förtroendet för andra människor sviktar och den enda människa jag verkligen litar på är mig själv- då kan man ju fråga sig hur sjutton man har hamnat här?

Vi barn som inte fick så mycket annat än kärlek utvecklades till rätt "snälla" (snälla är ett vitt begrepp- snälla är väl kossorna i hagen med) vuxna som inte riktigt visste vad något annat var. Vi hade aldrig fått lära oss att bli varken manipulativa eller beräknande, kunde inte konsten att "äta eller ätas", att plocka åt oss och bara gå.

Vi visste helt enkelt inte hur man gjorde, hade aldrig sett hur sådant gick till.

Min barndom var omhuldad, jag hade kärleksfulla och varma människor runt mig ock jag kände mig nästan alltid trygg. Jag visste att jag kunde lita på dem som fanns där, jag fick det stota privilegiet att växa och utvecklas precis så som ungar ska- istället för att bara fokusera på överlevnad.

Tyvärr måste jag påstå att det var "ett privilegium" även om jag så klart önskar att det var en självklarhet.

Men världen ser inte helt och hållet ut så som jag önskar. I den värld som finns har inte alla barn den förmånen.


Och jag blev vuxen och klev ut i världen på ben som i det närmaste liknar Bambis, Bambis ben på hal is. Stapplande, trevande. Osäker på allt detta nya.

Och jag fick smällar och smockor av livet, precis som alla andra.

Fick lära mig att slåss för överlevnad många gånger, så kom livet att te sig för mig. Men jag har hängt i, har aldrig gett vika. Jag tänker göra allt som krävs för att jag ska få fortsätta utvecklas; inte stanna upp, må så bra som någonsin är möjligt för just mig- även om det kan betyda att mina drömmar krockar med någon annans bild, illusion, om hur allt ska se ut.


Och någonstans på vägen tog min tillit stryk. Min tillit till andra människor. Jag jobbar på att ta den tillbaka, men bränt barn skyr elden och det är fruktansvärt tröttsamt många gånger att inte riktigt våga tro att det folk säger, människor jag släpper nära inpå mig, verkligen är sant.

Hur kan det ha blivit så här?



Av Beatrice F Wik - 25 november 2014 19:08


Läskigt.

Blev stående och bara stirrade rakt framför mig i hallen i morse. Vi har inget fönster i hallen och stressad som jag var brydde jag mig inte om att tända lampan i morgondunklet när jag hastade iväg.

Men så såg jag någonting mycket underligt: Vår hall är långsmal och mellan de två väggarna satt som ett staket som blänkte till.

WTF? Spökar det, eller?

Tvungen att tända ljuset och där satt vår fina hallspegel i princip fastnaglad mellan väggarna, istället för att som vanligt hänga på väggen. Golvet var fullt av sprucket glas i alla de storlekar och jag kunde inte annat än bara stå och glo- trots att min kollega väntade på mig, jäktad på väg till jobbet.

Mysterium ett: Hur hade den fallit ner?

Och mysterium två?: Varför hade jag inte vaknat, smällen måste ha varit enorm, då spegeln är stor?


Jag har sovit ensam i natt och uppenbarligen gjort det rätt tungt.

Jag är verkligen typen som kan sova med en bergsprängare bredvid mig... min dotter med pojkvän brukar förundras över att jag inte hör väckarklockan på lååång tid, trots att den skräller på högsta volym precis vid sängen.

Helt otroligt...

Jättejobbigt eftersom jag till skillnad från majoriteten vuxna människor inte är utrustad med någon biologisk klocka som väcker mig på morgnarna. Jag kan verkligen sova som en stock, stänga av klockan i sömnen och vakna av att kollegan ringer och frågar var jag är. Vi är ute i god tid och jag kan konsten att bara slänga på mig kläderna, borsta tänderna och sticka, så vi hinner i tid i alla fall till jobbet. Mina barn sköter sig oftast själva men katterna lämnar jag aldrig utan frukost.


Och dagens bästa: Jag kom matt hem från jobbet och hade räknat med den del städning av hallen- men kommer istället in i en tjusigt uppstädad hall. Jag kan bara säga att min son är HELT UNDERBAR!!!

Av Beatrice F Wik - 23 november 2014 17:34


Det var egentligen inget konstigt med det. Min väninna frågade tidigare vad jag gjort idag, och jag svarade: "Jag har varit med min pappa. Han har varit här."

"Vad jag önskar att jag fick träffa min pappa" svarade hon. "Men det kommer jag aldrig mer få, han är borta"


Och det slog mig plötsligt att man kanske borde stanna upp emellanåt, tänka till lite. Vi hetsar och jagar, tid och pengar. Livet rullar på medan vi stressar runt utan att egentligen reflektera över vad som verkligen betyder något. Jag är så tacksam över att jag har mina föräldrar i livet! Det är inte alla i min ålder som har det och de kommer inte att leva för evigt. Jag vet ju det, så väl... men det är inget jag går omkring och tänker på jämt och ständigt.

Men just idag stannade jag bara upp. Jag måste verkligen ta vara på den tid jag har med dem som gjort mig till den jag är.


Mina otroligt betydelsefulla och högt älskade föräldrar.


(Jobbiga jag... nu sitter jag här och gråter, fast jag egentligen borde ta mig till affären, men ser ut som en fisk... inte rolig... "Bea, du har alldeles för mycket känslor"- det har jag fått höra många gånger, i synnerhet av män, som i det närmaste kan bli besvärade av känslostormar (Men sluta grina, kvinna, och gå och gör något vettigt!) =)
Ja, så är det. Jag är en känslomänniska, vilket kan göra mitt liv komplicerat ibland. Men världen behöver oss känslomänniskor, det kan vara kallt därute. Likväl som det nog skulle bli alldeles för sjåpigt om alla vore som vi.=)

Som vanligt är det tur att vi människor är olika!)


Av Beatrice F Wik - 22 november 2014 18:39


Människor är intressanta varelser. Det är så intressant att prata med olika människor och se hur otroligt olika vi är. Spännande att vi är det, det vore fruktansvärt trist om vi alla vore stöpta i samma form. Det gäller att lära känna sig själv... inse vad det är som får en att må bra respektive dåligt. Mycket kan man inte komma undan- mindre bra saker händer hela tiden utan att vi kan göra något alls åt det. Bara att försöka släppa taget.

Och beträffande mycket har vi helt enkelt inget val; vi måste igenom det.

Men beträffande det man själv kan styra gäller det bara att vara lyhörd och försöka ta så mycket hänsyn till sig själv som någonsin är möjligt.

I just det liv jag lever finner jag vila i att bara få kliva undan ett tag. Gå och skrota, vara totalt ineffektiv, utan tidspress och helst ensam. Funderar på om jag håller på att bli eremit? Men det är sådan just jag är, alla är inte likadana och det hela ändrar sig nog med tiden. När barnen är utflugna kommer en annan tid, med all sannolikhet också med en större längtan efter social samvaro.

Jag börjar redan längta efter julledigheten. Inte då själva rushen, utan den där ljuva stillheten som infinner sig på juldagen. Tystnaden. Dagen då allt plötsligt stannar upp och det känns som om klockan står stilla, inte mycket händer alls.

Men fram till dess måste jag orka, mörkret, kylan och en del stress; jag måste hänga i.

Det ska gå, det är samtidigt kul att det händer saker... men i mitt liv består just nu vilan av tystnad.

Stillhet och bara lugn.


Av Beatrice F Wik - 21 november 2014 23:00


En tuff vecka är slut och nu väntar helg och vila.

Hualigen, vad skönt att november snart är över!

Jag är så årstidsbunden, eller hur ska man uttrycka sig. Mörkret tynger mig. Mig och många andra, jag tror de flesta av oss här uppe i kalla norr är tämligen slitna nu.

Jag hämtar värme och kraft hos mina vänner. Mina fina trofasta vänner.

En kär väninna och jag beklagade oss just över livets alla svårigheter. Det var det ena efter det andra. Tills jag föll i gapskratt och hon konstaterade att: "Det är alldeles för många soppor just nu" =)

Yes, det är det. På tok för många soppor. 

Men just i denna stund känner jag mig bara trygg. Jag har en känsla av att vad som än händer, kommer jag att klara det. Det också. Hon, väninnan, med. Vi är båda ärrade och sargade och har långtifrån gått på en rät solskensstig genom livet. Börjar så sakteligen bli gamla och skrynkliga vid det här laget, men vi har varit med förr och vet att vi alltid reder oss till slut.

Vi tar oss alltid vidare, hur det än är.

  

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skapa flashcards