Vresig är vinden- och kölden sträng...

Jag skulle ha haft födelsedagskalas för mina båda oktoberbarn idag- men fick ställa in allt.

Gick till jobbet igår med en aggressiv halssmärta och har nu med all sannolikhet smittat halva skolan med streptokocker. Jag vet att man borde stanna hemma om man har det, inte bra att smitta andra, men efter min sjuka period för fyra år sedan då jag hade smärtor över allt och jämt och ständigt (var utbränd) har jag jättekonstig smärtkänsla.

Har svårt att avgöra hur stark smärtan är... har varit van att leva med värk; migrän, ledvärk, magont framför allt, så jag har på något konstigt vis lärt mig att leva med den, leva med att den objudet hänger sig på mig emellanåt. Jag har accepterat smärtan som en del av livet och måste många gånger jobba på och ta hand om hem och barn i alla fall. Det går att koppla bort den, genom att hålla sig sysselsatt. Inte stanna till och känna efter utan bara köra på, låtsas som om värken inte fanns. Fast det går bara till en viss grad. Är värken så kraftig så man kräks av den, som jag kan göra av min migrän, går det förstås inte att tänka bort den. Då är det inget annat att göra än att käka sin medicin och försöka sova. Sova och vakna igen endast matt.

Min kropp är inte densamma som innan jag blev sjuk och skulle jag lägga mig ner och stirra i taket varje gång jag hade ont någonstans skulle jag snart inte ha något jobb kvar, för jag har ganska ofta värk- och här hemma skulle det inte bli något gjort alls. Dessutom har jag av någon anledning rätt lågt immunförsvar och har nog med sjukdagar i alla fall. Och det är inte billigt direkt att vara sjuk.

Men jag har alltid haft lättare att hantera kroppslig smärta än själslig. Värk i kroppen kan jag leva med, den förlamande, förgörande ångesten, däremot... när den biter i med all sin kraft är jag inte kaxig.

...Så jag visste inte igår att jag hade streptokocker. Må jag inte ha smittat allt för många i min närhet!

Men idag när jag vaknade drunknade jag nästan i mitt eget svett, hade hög feber och insåg att jag var tvungen till läkare och få antibiotika, så vi fick lov att skjuta upp kalaset för mina underbara och förstående barn.

De tog ett halsprov och ja- jag har streptokocker. Jag fick min antibiotika och smittar inte längre, så nu ska allt bli bra.

I alla fall streptokockerna...

... precis som den 2 oktober. Jag fick båda mina guldkorn i oktober, är tydligen mest fertil i januarikylan. Annars sägs väl våren vara den tid då flest barn föds. Nio månader efter den ljuva sommartiden.

Men så var det inte för mig.

Min älskade son, världens bäste kille fyller år idag.

Han är född 2000, (-00) min egne lille "Jesus", mitt mirakel!

Mitt mirakel som blivit en härlig tonårskille, fast långt från allt det där "typiskt tonåriga." Alltså ingen krånglig eller svårhanterad ung man, utan artig, vänlig och enkel att ha att göra med. En kille som i fotbollslaget blivit utsedd till "Lagets bäste kompis" och av lärare sagts vara "bra för gruppen".

En god kamrat helt enkelt, i princip omöjlig att inte tycka om.

Sport- och fiskeintresserad och duktig i skolan, en stolthet för mamma!

Min grabb kom till världen som en pil. När jag kommit in till BB och ville ha ryggbedövning fick jag svaret "Den kommer inte hinna verka förrän din unge redan är ute..."

Så jag födde helt utan bedövning och höll så klart på att förgås av smärta. Jag tittade på klockan på väggen som visade tjugo över nio samtidigt som visarna vitnade av smärtan jag kände innan öppningsvärkarna snabbt gick över till krystvärkar och bara några minuter efter det var jag mamma till en fin liten pojke. Jag gav mig den på att bara få allt överstökat och trots att barnmorskan skrek att jag inte skulle trycka på mellan krystvärkarna för jag sprack så infernaliskt, gjorde jag det ändå. Jag kommer dock aldrig glömma den brännande känslan i huden, som bara slets itu. Men ut kom han. Fort som en pil. Själv kunde jag knappt gå efter förlossningen med dessa sår, men det störde mig inte så mycket.

Jag hade ju fått min belöning och vad som än händer är jag säker på att min Gabriel och jag alltid kommer att ha en nära relation. En relation som bara en mamma och en son kan ha.

Snårig är vinden och det känns trögt.

Trögt trögt trögt. Så tungrott.

Känner tröttheten så tydligt i varje liten del av mig- men jag får inte ge upp.

Får bara inte ge upp.

Jag har gått vidare trots att rädslan bitit som is, jag har trott att den ska förlama mig men jag har alltid vunnit i slutet.

Till slut har jag vunnit, för jag har aldrig gett vika. Jag har segrat över rädslan, jag har rest mig igen, på något konstigt sätt har jag funnit min väg tillbaka- trots att jag själv många gånger trott att allt redan var förbi.

Och jag kan inte skrika ut min frustration- det skulle inte hjälpa. Kan inte be om medvind- är på tok för luttrad.

Det skulle ändå inte spela någon roll.

Jag måste bara fortsätta simma, för stannar jag nu är allt förstört. Stannar jag nu så sjunker jag.

Men jag känner min styrka, jag har har gjort det här förut och jag måste bara vidare; jag måste ta mig uppför, fast det gör ont.

Även om det gör ont kan jag inte känna efter, jag vet ju att det vänder. Det vänder det vänder det vänder.

Måste bara hålla ut.

Apropå nationaliteter (se nedan) så är två av mina bästa väninnor födda utomlands. En i Frankrike och en i Kurdistan. Bland de finaste av fina tjejer, vad vore man utan sina vänner?

Jag kände verkligen behov av att diskutera ett problem med en av dem igår. (Vi kvinnor är experter på att diskutera problem... haha... kom att tänka på en låt, minns inte nu vad han heter som sjäng för Carina Berg "Jag älskar att lyssna på problem") :)

Nåväl... Ingen av oss har oceaner av tid till förfogande, så min väninna föreslog att hon skulle komma och hämta upp mig halv åtta. På så vis skulle vi få en 25 minuter lång pratstund i bilen, innan vi skulle vara framme vid vårt jobb. När jag klev ur bilen i Grums hade jag ännu inte fått fram mitt problem, vi hade babblat om allt möjligt annat men det gjorde ju ingenting eftersom vi också hade 25 minuter på hemvägen.

"Du förresten... Vad var det du ville prata om?" frågade väninnan när jag klev ur bilen- hemma.

Vi hade alltså suttit och bubblat i två gånger 25 minuter utan att beröra kärnan... jag är expert på att fördriva tid, tiden rinner mellan mina fingrar som sand om jag inte är vaksam.

Vilken tur att jag får en ny chans på vägen till Grums imorgon igen!

Och vilken tur jag har som har en sådan underbar vän... som vill lyssna, körande fram å tillbaka mellan Karlstad och Grums.     

Essike dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff
Essike dessike piff paff puff:
Petterson sviktar och famlar.
Essike dessike allt är gäck
essike dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar.

Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.

Nils Ferlin

Varje dag, fem dagar i veckan åker jag tre mil till jobbet, drygt. Och samma sträcka hem naturligtvis.

Jag åker mellan Karlstad-Grums, över Sörmon.

Jag åker på dödens väg. På två veckor har hela fem personer dött här, i bilolyckor.

Fredagen för två veckor sedan dog en hel familj, de andra två barnen i bilen skadaes svårt.

I början av veckan som gick dog en man här, i fredags morse en ung kvinna. Senare på eftermiddagen inträffade en motorcykelolycka på samma plats, en man skadades.

Bara några minuter innan den unga kvinnan dog på den här vägen åkte jag samma väg. När olyckan skedde med den där familjen fick jag ta en annan väg hem från jobbet, olyckan hade skett under dagen och vägen var avstängd.

Liiite skrämmande.

Jag hoppas innerligt att det blir ombyggnad av denna hemska vägsträcka snart.

Det är ingen idé att skriva insändare heller, vår lokaltidninga är redan full av dem. Annars gör jag gärna det, jag har skrivit många insändare i mina dagar.

Vi vill ha en säkrare vägsträcka. Nu!!!

Jag är på väg på en sen kräftskiva. Ska bli roligt att träffa gamla vänner, kan behöva lite uppmuntran för jag är inte på något topphumör alls. Hallå... positivt tänk, kom till mig.

Blir så trött på mig själv ibland. Eller... alla kanske är så här, trista i humöret emellanåt, solen kan inte lysa jämt. Det känns lite trögt just nu. Känner att jag behöver röra på mig, det är min bästa medicin mot trist humör. Ser fram emot träningen imorgon med min son, det är något jag verkligen gillar. Känns så bra att vara hälsosam samtidigt som han och jag får tid bara för varandra.

Min prins Gabriel, min sol. En av dem. Jag har två solar. Min underbara dotter inte att förglömma.

Vad vore man utan dem?

Jag kan vara utan mycket i livet men utan mina barn vet jag inte hur jag skulle klara av att leva, de är meningen med livet. Det största jag gjort är att ha fostrat dem och jag tyckers själv att jag (inte ensam så klart, det finns fler som varit med och format dessa stjärnor) gjort det riktigt bra, och jag har svårt att tro att någon skulle kunna komma och påstå något annat...så alla som haft ett finger med i spelet kan vara så goda att ta åt sig nu!

De är riktigt fina ungdomar.    

Jag har varit så trött, så trött idag.

Nu väntar den mysiga men något sega årstiden. Grått grått grått. En stor utmaning att hålla sig pigg! Jag kickar så rejält på solljus, och nu betalar kroppen tillbaka.

Det märks att vi i grunden bara är grottmänniskor. Vi skulle ju inte använda så här mycket tid till arbete vid den här årstiden. Nu skulle vi vila mera. Men nu är vi inte grottmänniskor längre.

Morgnarna är ju riktiga plågor. Jag klev in i kafeterian på mitt jobb i dag, där jag dricker mitt morgonkaffe, med värk i kroppen. Några killar tittade till: "Vad är det Bea?" med röster så milda att jag kunde smält av värmen och bara det gjorde mig förvisso mycket piggare. Jag visste inte att det syntes så väl... men jag har det tufft med mina morgnar.

Mina trötta morgnar... Jag får verkligen ta i för att väcka kroppen och kommer upp först med mycket möda och stort besvär. Några damer satt idag och klagade över att de vaknar allt tidigare på morgnarna som konsekvens av stigande ålder. "Vid fem" sa den ena. 

Huuu... det gäller inte mig. Evig tonåring där.

"Men gå och lägg dig i tid då korkskalle!!!". Förstår tanken. Men det går inte. Jag får vackert kliva upp igen om jag går till sängs för tidigt. Jag har verkligen inte den rythmen, har aldrig haft.